Södra Sverige – Punkkungen 7″

punkkungen-omslag-RGB

Lite råpunk? Varsågod.

Fem låtar ni aldrig hört förut om allt mellan himmel och jord. T ex om rymden, om att bli gammal, om polisstaten, om moderater, om grabbar som kramas och heilar och om att äta frukt. Allt i ett rasande tempo. Kul för hela familjen. Om hela familjen gillar att poga och skrika argt och glatt så hela jävla samhällskroppen skakar i sitt ruttna fundament.

Vänligen,
Södra Sverige (Mattias Alkberg/Henrik Palm/Anton Nyström/Frans Johansson)

FÖRHANDSBESTÄLL HÄR: http://tinyurl.com/punkkungen

Release: 18 dec

Sista beställning för leverans till julafton är 21 december.

Poetisk kvalitet

Det är sällan man finner några poetiska kvaliteter i musik. Och det är ju bra, låt det ena vara det ena och det andra de andra och så vidare. Men sällan är inte aldrig och när det händer, jag talar nu om popmusik och i viss mån jazz, är det ändå rätt mäktigt. Vad som nu är ”poetiska kvaliteter”. Det insinuerar att det skulle finnas en, överlägsen, form av poesi lite. Om man talar om faktiskt språk, om texter och språkbruk, så kan jag tänka mig att en viss sorts respektlöshet är bättre än att bocka och buga. Exempelvis Håkan Hellström nosar vid det där ibland, vända på syntax, hoppa över grammatiska regler, böja språket till sitt eget. Eller Ghostface Killah (egentligen de flesta i Wu-Tang), hur han kan (kunde, kanske) skriva om exakt vad som helst, associera helt gränslöst.

Sedan finns ju den här andra sidan av ”poetisk kvalitet”, den musikaliska, allitterationen, det tonala. Det är lätt att det blir flum då.

Jag har tidigare pratat om konsten som det tredje sättet att förstå världen på. Sida vid sida med det vetenskapliga och det religiösa. Har inte sett så många andra prata om det. Så det är väl ren idioti från min sida: ett av mina problem på riktigt är att jag inte är så intelligent. Jag har verkligen problem med kausalitet. För mig är det ingen skillnad på Dune och Ann Jäderlund och kvantfysik, det är lika möjligt och omöjligt som något annat. Det mesta är för mig 50%. Antingen gör jag mig illa om jag öppnar den här dörren/ hoppar ut genom det här fönstret/ slänger mig framför den här bussen eller så gör jag det inte. Det gör mig både feg och modig men definitivt dum emellanåt.

Jag läste en gång om hur Bruno K Öijer hatade surrealismen, han menade att allt var verkligt och lika mycket värt, att allt var realism, även exempelvis drömmar och typ indianska andar. Verkar rimligt för mig. Obs, ingen ironi i det.
Jag kan nu inte nog mycket konsthistoria (eller litteratur-) för att verkligen debattera detta. Men, surrealismens motton eller vad man ska säga ligger ju rätt nära det här jag är inne på om konsten och det tredje sättet: ”En tankens diktamen, befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk och moralisk beräkning”, bland annat.

Det här sätter ju en oerhörd press på såväl avsändare som mottagare. Men än sen. De som bara flummar på och här ur sig obegripligheter och de som glatt tuggar i sig dessa som haschmuffins kan ju dra ändå. Tycker jag. Pressen jag talar om består i att vara så uttömlig som möjligt. Att mottagarens uppfattning av det avsända ska vara så nära avsändarens intention som möjligt. Och att mottagaren i sin tur måste vara beredd på vad fan som helst. Det är ju inte lätt. Tänk på allt som är ”Lynchskt”, alltså som påminner om David Lynchs filmer och berättarteknik. Det är ju vedervärdigt. Det är lite eko på en gitarr och nån som sjunger med ljus röst. Eller nån som dansar lite crazy. Det är nån som gör kitsch av kitsch. Ironi på ironi. Inte postironi, det är nåt annat men det kan ni googla själva.

Lynch håller inte på med kitsch. Inte den sorten man vanligtvis menar i alla fall. Däremot har jag inga problem med om någon skulle kalla honom surrealist. Eller, enligt Öijer då, realist. Den musik Lynch gör är ju som hans filmer. Det är det som är borta som gör det, lite. Det man inte hör. Och visst det är eko på gitarrerna. Den här skivan som kom 2013 är ju rätt bra. Pga programmerade trummor så låter det ju lite modernt, lite Wu-Tang, faktiskt. Men det är ju inte superstor skillnad på Lady in the Radiator Song och The Big Dream, egentligen. På samma sätt som det inte är så stor skillnad på Eraserhead och Lost Highway. Det har bara gått en massa tid mellan dem. Han har sitt språk och de som försöker prata samma låter som att de härmar. Samma är det med Martin Rev. Han är också surrealist/realist. Men, och det var det här jag skulle skriva om egentligen, det biografiska ställer sig i vägen lite. Skrev en kommentar under förra inlägget om att jag tyckte hans sena skivor (länkade till en låt från den näst senaste) lät som skräck. Då opponerade sig Benny med en biografisk upplysning, om hans frus sjukdom (som hon dog av, under arbetet med senaste skivan Stigmata) och kallade den superfin. Och det är den förstås också, om man väljer att tänka på den på det viset.

Men det finns något här som jag inte riktigt kan bena ut, som har med det biografiska versus verket i sig att göra. Den biografiska tolkningen är ju låg och inte lika mycket värd som den mer vetenskapliga. Alltså, att man ska skilja verk från person och att det är verket som ska i första hand ska bedömas. Men det låter sig inte riktig göras när det kommer till popmusik och annan populärkultur, exempelvis deckare som kommenterar samtiden. Ens person är ofta det man går in med nämligen, det är upphovshen som är själva insatsen. Det är så sällan fiktion, om det inte är typ heavy metal och då är det ju till och med fantasy och det är ju ännu lägre. När det kommer till instrumental musik, viss jazz (Don Cherry, som jag lyssnar mycket på just den här sommaren exempelvis), men ännu mer techno och annat elektroniskt är det enklare, för så mycket ligger i mottagningen. Det som är skräck för mig kanske är frihet för någon annan. Och just ja, det är det jag menar är poetiska kvaliteter: att väcka de här starka känslorna, skruva på tårarna oavsett VAD en uppfattar i musiken, att den känslomässiga reaktionen hos mottagaren är överordnad den bokstavliga. Eller, egentligen, att som upphovshen uppnå en bokstavlig effekt. Att oavsett dröm eller dagdröm så känns det i kroppen. Och när upphovshen, jag kan ta på mig den rollen förresten, när jag gjort något som känns så mycket i mig att den borde kännas i andra så är jag klar, då är det presentabelt, liksom. När tycker jag att jag har lyckats med det? Tja, rätt mycket på Begravningsskivan: introt på Aldrig mera skog, outrot på Med Satan, hela Solljus/Gravljus. En del på RKST-skivan, Tjugonde (texten, faktiskt) och rätt mycket på Personer, men den har ju knappt nån hört än. Och självklart behöver ju inte musik ha de här poetiska kvaliteterna. Inte mycket sånt på Södra Sverige, eller med Dead Kennedys eller ens Smiths, och det är ju ändå svinbra ibland till och med bäst.

Jag har ju skrivit typ det här en triljard gånger tidigare. Vet egentligen inte varför jag skrivit det igen. För att det var skönt att skriva lite tror jag.

Jag lyssnade på fantastiska Bytes med Black Dog som så många nätter förut och började tänka på att Martin Revs skivor måste betytt mycket för dem. Sen satt jag och lyssnade på dem och idag skrev jag ned det. Bara för att. För att det är sommar tror jag. För att det aldrig bli varmt, för att jag ändå liksom kokar.

Videopremiär för Tjugonde




Men alltså. 

Att världens bästa Ann Petrén är med i videon är större än Fårö, som ändå är 114 kvadratkilometer stort.

Tårarna trillar nerför kinderna när jag kollar. Jag tycker Jacob och Jonas gett Petters och min låt ytterligare en dimension.

Understryker delar av texten som inte riktigt var understrukna ännu. Och hon dansar så innerligt och fint till Petters superfina, krispiga, fjäderlätta beat.

Jag kan tänka mig att somliga tycker det låter pretentiöst, men jag hör inte era cynismer genom min tårslöja. Och ni tjuter ju själva för att det är så fint, erkänn.

Trevlig sommar!

PS. Videon är regisserad av dokumentärfilmaren Jacob Frössén och producerad av Jonas Teglund. Och premiärvisas idag hos Aftonbladet Kultur.

Tjugonde

Alkberg-Tjugonde_3000x3000px

Hej,

Tjugonde är den stora drömmen i det lilla livet. När anspråken matchar förväntningarna. När en komplimang och en kort respit skulle kunna tränga undan skräcken för det okända så länge att att man hann hämta andan.

Det är när barnvagnshjulen inte ramlar av. Pengar kvar på busskortet. Ledigt i tvättstugan. Det är en helg i en hyrd stuga i skärgården. Det är solsken efter regn. Det är oväntad men välkommen dans i transistorn i fönstret.

Det är vad popmusik är, eller skulle kunna, eller borde vara.

Vänligen,

Mattias Alkberg

* * *

Singeln släpps söndag 7 juni. Producerad av Petter Granberg. Omslag av Aida Chehrehgosha.

Vart ska vi det vet jag men när är vi framme

Den här kom ju sent i höstas, men jag glömde lite bort att slå på stora trumman. Det beror på att jag var upptagen med att spela på helgerna och hinna med allt annat; jobb, ongan, spellistor, tevetittande och annat.

Det är i alla fall alla mina diktsamlingar (hittills) i en behändig tegelsten. Och den släpps pga efterfrågan. De tidiga är slut, tror bara det är Era svin man fortfarande kan hitta utan större ansträngning. Och jag tycker de är ok, på sina ställen rent bra. Skäms inte för så mycket, någon enstaka dikt i den första kanske, men annars är det ju som vilken Henning Mankell-bladvändare som helst, lätt. Den är inte så dyr heller. Köp, vetja. Alla pengar går till välgörande ändamål. Hyra, el, mjöl etc.

Men vi hörs.
/Matti

* * *

Beställ boken på Adlibris >

En skön grej

…vore ju om 2014 aldrig hade funnits. Inga nazistattacker, inget val eller beslut om extra val. Å det ena. Samtidigt har det ju verkligen varit motkulturens år; Varken Kärrtorp, Malmö eller Jönköping lät skiten vara utan slog tillbaka. Eller vad man ska säga. Och Athena Farrokhzads sommarprogram och (obs skryt) Nöff Nöff och en hel massa andra grejer som var grymma, som kanske inte hade fått lika stor genomslagskraft om nyliberalerna inte varit så skrattretande lättkränkta. För man måste ju få ha lite roligt också, annars bidde man helt galen. Och jag menar inte att förringa de som verkligen var där och stod upp mot nassarna. Jag gjorde ju inte mycket en liten punkskiva och vände lite rygg/pekade lite finger åt Jimmie Åkesson. Men ändå.

Det kändes lite som att vänstern och möjligen en liten del av liberalismen (därav avsaknandet av klasskamp) gick samman och nästan, nästan fick in F! I riksdagen. Och Musikens makt bokade i princip bara kvinnliga artister. Saker och ting liksom problematiserades på allvar och för första gången på länge utanför de egna leden, om än aldrig riktigt ända in i högerns (extremhögerns som jag kallar dem), mörka hålor. Men ändå. ”Allt var liksom i rörelse”, som Tore Berger och Torkel Rasmusson sjöng. Visserligen om 60-talet, visserligen på 90-talet. Men ändå.

Och vad jag gjorde mycket! Mer än vad jag gjort sedan tidigt 2000-tal, typ. Släppte en skiva, en EP och en bok. Spelade in flera skivor till, som förhoppningsvis kommer 2015, åtminstone några av dem. Och turnerade en del. Och skrev mycket, och läste mycket och jobbade mycket. Nästa stora grej tänker jag ska bli att få betalt. Äh, jag behagar skämta. Inte kommer jag få betalt. Och det spelar väl ingen roll för någon annan än mig hur mycket jag gör eller inte. Särskilt i skenet av samhällsutvecklingen i övrigt. Och jag är så trött på mig själv. Eller inte på mig själv, men det här med att berätta om mig själv. Att alla ska berätta om sig själva, att det är den enda berättelsen som räknas nuförtin. Jag vill att vi ska göra grejer tillsammans. Och om jag inte får vara med så vill jag ändå att andra ska göra grejer tillsammans. Att ni ska det. Jag vill att det ska tänkas och ageras kollektivistiskt. Individen måste dö. Det är individens fel att det är som det är. Jag generaliserar och förenklar. Men ändå.

Viktigast av allt är ändå konsten, även om jag verkligen menar det jag skrev innan: jag gör för lite, men jag gör allt jag kan. Mer kräver jag inte av någon annan heller.

Här får ni en presang i alla fall. Det är Södra Sverige som bjuder upp till dans och en finfin cover. Hoppas ni gillar.

Men ändå,

Matti

Här står jag och glor

Här står jag och glor
medans världen blir till snor

Vad är det jag ser?
Tror jag det finns något mer?

Här står jag och glor
Pandemier och folkmord

Vad är det jag ser?
Tror jag det finns något mer?

Livet, en drone (+ turné)

Det finns något slags grundläge: missförstådd, kanske. Eller mindre värd. Ibland tänker jag att det beror på klass och ibland tror jag det beror på varifrån en kommer, exempelvis Norrbotten, Luleå, Tuna. Som om det inte i sig skulle vara klassmarkörer.

Hursomhelst så påverkar det det jag gör, orsaken är kanske inte så intressant. Eller så är den det. Det går såklart att säga att det ändå är resultatet som räknas. Lite sådär i linje med det akademiska och objektiv sanning. Man bör bedöma verk och ej verkställare. Men ärligt, hur är det ens möjligt? För mig bryts det ned i två delar. Är man intresserad vill man veta mer. Då sipprar så småningom information om upphovshen in i verket. Alltså, fördjupad kunskap omöjliggör objektivitet. Men objektivitet är absolut nödvändigt när det kommer till att avgöra verkets värde. Fast vad är värdet då? Vad är mer värt än annat? Finns det fasta parametrar att ta ställning till? En kravlista, liksom. Och ju fler och mer trovärdigt verket uppfyller dessa krav, desto bättre är verket.

Kraven är kanske; originalitet, uppriktighet, mod. Men vad betyder de orden egentligen?

Eller så är de: allmängiltighet, förmågan att beröra och förmågan att stå på egna ben utan ekonomiskt stöd. Det låter ju såklart flummigt. Borgerligt, rentav ekonomistiskt och höger.

Även om jag kanske tycker att det senare är fel så är det antagligen den vanligaste synen på kultur. Och det är ju fullt möjligt att byta orden så de passar bättre ihop med den politiska åskådning en vill associeras med. För det är ju oundvikligt, särskilt i dessa tider. Allt har politiska konnotationer och undertoner. Till och med Lotta Engberg är politisk. Till och med Gladiatorerna och nyfödda barn har en politisk dimension. Det där med ”att stå på egna ben utan ekonomiskt stöd” tillexempel. Om jag skrev autonom i stället så blev det ju direkt en annan ton. Och om jag med allmängiltighet menade ”alla i exempelvis punkscenen” och med förmågan att beröra inte särskilt menade hjärta och smärta och svensktopp utan kanske lika gärna att gå rakt igenom den högst individanpassade, smala rutan som heter youtube, som Huggy Bear live i Skottland 1992, eller Good Throb live i London 2014, eller Current 93 live i Halifax 2013. Et cetera.

Så vad vill jag säga egentligen, jag vet inte. Min avsikt var egentligen den att jag skulle påminna om spelningarna här till höger, höstturnén. Samt att skriva lite mer personligt om vad jag håller på med nuförtiden. Vilket är att jag jobbar oavbrutet utan att hittills tjänat nästan något alls. Det var antagligen Begmanstipendiet som försatte mig i den situationen: två och en halv vecka utan inkomst, utan att hålla på med flera saker samtidigt, sätter sina spår.

Den var mäktig, Fårövistelsen. Och den fick mig att fatta något slags beslut. ”Något slags”, för jag har inte riktigt kunnat formulera det ännu. Eller så formulerade jag det för en sisådär 30 år sedan. Men det går lite ut på att inte vila förrän jag fått sagt det jag vill få sagt. Med den oundvikliga följden att ju mer jag försöker ju mer förändras det jag verkligen vill säga, lite som här ovan. Lite att frågorna har inga svar, de får egna liv och ställer egna frågor. Men rent faktiskt så gjorde jag och Petter Granberg nästan en hel skiva på Fårö. Vi skrev och spelade in ett femtontal låtar och fortsatte sedan i Luleå och det är kanske inte klart ännu, men det är långt gånget. Det är försent för abort.

En måhända morbid liknelse, men jag tänker någonstans att skivor, för mig, är som barn. Att alla skivor, all konstnärlig verksamhet, är samma barn, kommer ur samma genbank liksom. Och kom jag fram till något specifikt på just Fårö, vad gäller mig själv som förälder till skivor, så är det nog att jag aldrig tänker backa från dem på grund av rädsla för pretentioner, av rädsla för hur jag kanske framstår i andras ögon, av rädsla för att visa hur jag känner för mina barn, min totala kärlek och hängivelse till dem. Och om det inte framgått innan så gjorde Bergmanstipendiet underverk för min hybris. All Time High, som ni märker.

I november släpper Wahlström & Widstrand en samlingsvolym med mina diktsamlingar, alla i en. Den heter: ”Vart ska vi det vet jag men när är vi framme”.

Sent i januari kommer skivan jag gjorde tillsammans med Råd Kjetil Senza Testa släppas, ”Levande död i Norra Norrland” heter den, bolaget som ger ut det mästerverket heter Lamour. Ja, det är ett mästerverk.

Innan dess kommer det nog en EP med Södra Sverige, vi ska spela in den om någon vecka, bara nya låtar (om någon fått för sig att det var ett ”projekt”, alltså).

Och jag har fortfarande en massa låtar som inte kommer med på min och Petters helt elektroniska skiva, och jag har för avsikt att spela in dem med, men den inspelningen är just nu ett embryo som ligger och skvalpar skönt och oskuldsfullt i mig.

Men för att återknyta så vill jag säga att det där grundläget är oförändrat, oavsett vad det beror på. Jag kan tänka mig att Håkan Hellström efter publikrekordet på Ullevi i somras mest av allt tänker på de eventuellt sura miner den spelning gav upphov till. Att visst gödde den hans ego på ett skönt sätt, men ändå. Att oron, olustighetskänslan dominerar. Tanken på att ju fler som älskar en också innebär att fler inte gör det är den som dominerar. Det går inte, jag kan inte, säga varför det är så. Men varje gång är en ny gång, alla barn är olika, trots att vi är samma gamla neurotiska personer som vi var innan. Livet, levandet, är ju minimalistiskt på det viset. En drone. Ett ljud som förändras, inte på grund av dess källa, utan på grund av exakt allt det kommer i kontakt med.

Men hej då,
Matti

 

PS. Här är höstens alla turnédatum:

Mattias Alkberg solo

24/10 – Föreningsgatan 7, Luleå (akustiskt)

31/10 – Stensökrogen, Kalmar (akustiskt + läser dikter)

01/11 – Blå båten, Malmö  (akustiskt + läser dikter)

02/12 – Väven, Umeå (akustiskt + samtal med Annika Norlin, Athena Farrokhzad, Sebbe Staxx och Po Tidholm)

Mattias Alkberg/Södra Sverige

08/11 – L’Orient, Linköping

21/11 – Storsjöteatern, Östersund

22/11 – Scharinska, Umeå

27/11 – Debaser Medis, Stockholm (med Hurula)

28/11 – The Tivoli, Helsingborg

29/11 – Babel, Malmö

05/12 – Satin, Örebro

06/12 – Söders källa, Gävle

SVT visar konsertfilm med Mattias Alkbergs Begravning från Dramaten

Lördagen den 13 september visar Musik Special i SVT en konsertfilm med Mattias Alkbergs Begravning, inspelad under Alkbergs hyllade föreställning på Dramaten förra året. Den utsålda konserten fick bland annat högsta betyg i DN.

Filmen är regisserad av Carl Dieker som även gjorde videon till Skända Flaggan från albumet Mattias Alkbergs Begravning.

Konserten är på många sätt en udda uppenbarelse. Låtar varvas med drömlik poesi, och i konsertfilmen varvas föreställningen med nyinspelade intervjuer där kollegor, musiker och andra kulturpersonligheter bidrar till att porträttera den mångfacetterade Alkberg. Medverkar gör Karin Mamma Andersson, Carl Johan de Geer, Kajsa Grytt, Elin Unnes, John Swedenmark, Sven Björklund, Manuela de Gouveia, Julia Hanberg och Maria Eriksson.

Filmen är producerad av Carl Dieker Productions med stöd av BD Pop, Luger och Novoton.

Sändningsdatum: lördag 13 september
Tid: 21.05
Kanal: SVT2

Mattias Alkberg får Bergmanstipendiet

Mattias Alkberg har tilldelats Stiftelsen Bergmangårdarnas stipendium och åker till Bergmangårdarna på Fårö under augusti/september för att skriva och börja inspelningen av en ny skiva. Albumet produceras av Matti tillsammans med Petter Granberg (Norra Kust, Mattias Alkbergs Begravning) och planeras att släppas under 2015 av Teg Publishing i samproduktion med BD Pop.

Du är en kattunge på P3s spellista

I förra veckan släpptes Södra Sverige och i måndags plockade P3 upp låten Du är en kattunge på rotation. Lyssna på låten på Spotify.