Först av allt, lite fakta. Tidiga Exploited är skriven mellan vårarna 20-21. Under pandemin. Den är en direkt fortsättning på Med rätt att dö. Biografiskt är det ett faktum. Den är ett försök att vrida tillbaka en klocka, vrida om en kniv, vrida och vända teman, som en trasa. Vända den biografiska principen, liksom ställa den i en spegel. Ett försök att vända sig i sin egen grav utan att hamna i den. Tiden är ett ihopknölat papper som vecklas upp och ut. Och ingen förstår på vilken sida man befinner sig.
Böcker, när man skriver dem, man skickar in manus till förläggare och redaktör, tar deras skäll och i sällsynta fall beröm och skriver om och skriver om tills de tröttnar på en. Ungefär då är boken klar. Boken jag tänkte och syftade på var Med rätt att dö. Är, inte var, den finns ju fortfarande och jag tänker på den nu.
Och då händer det att en pandemi bryter ut och alla ens övriga åtaganden, t ex planerade turnéer, ställs in. Och då kanske man börjar skriva nytt direkt. T ex en ny skiva (Häxor) och/eller en ny bok (Tidiga Exploited).
Skivor går ju, bara man lägger manken till, fort som en blixt att göra. I alla fall om man gjort några innan. Det måste gå fort också, andras tid och pengar står på spel. Men man kan också bolla idéer med andra, inblandade i skivan eller ej.
Med böckerna är man ensam som Tom Hanks på en öde ö, men utan volleyboll. Men med tak över huvet, om man har tur. Om man inte föredrar himlen. Inte i motsats till helvetet alltså, utan till skillnad från inomhus.
Jag menar att innan skället och berömmet från förläggare och redaktörer börjar är det väldigt ensamt. Och det var väldigt länge sedan jag var ensam. Helt i fred. Till freds. Fast det har jag nog aldrig varit. Men på ett personligt plan var det alltså väldigt härligt med pandemin. Som jag absolut inte förringar allvaret i. Men det var skönt att alla andra var lika upptagna med sig själva som jag var. Förutom några skivinspelningar där i början, eller i slutet av början, av arbetet med Tidiga Exploited har jag verkligen varit ensam, ensammare än vanligt.
Helt ärligt, jag har skrivit så väldigt mycket om det här nu, hoppat mellan genitiv och tempus att jag på sätt och vis tappat förmågan att befinna mig i nuet. Eller om jag tappat förmågan att befinna mig någon annanstans än just där. Här. Just nu, i nuet.
Det enda verkligt biografiska är det. Att jag under det här arbetet nog formaterat om min hjärna. Och jag fortsätter med det. Resten, det jag skulle kunna säga om vad som finns i boken, finns i boken och det får man väl läsa sig till i boken, i Tidiga Exploited. Gör det, läs den, jag är upptagen med nästa gamla bok, med nästa gamla skiva. Vi hörs eftersom. Förr eller senare ses vi också. Eller innan. Vi ses för länge sen. Vi sågs sen.
Vänligen,
Mattias Alkberg