Ett av mina barn hamnade i slagsmål när hen gick i, jag minns inte riktigt, fyran kanske. Det handlade om Jultomten. Alla andra sa att han inte fanns, att det var nån pappa eller annan gubbe som klädde ut sig. Mitt barn var ju inte dummare än att hen kunde tänka sig att det faktiskt var så. Att det kanske till och med antagligen var så. Men hen ville inte tro det så hen vägrade. Hen förklarade senare, alltså fjärde klass; de är ju inte precis yrkespolitiker i den åldern, såvitt jag förstod, att han slogs för sin rätt att tro på Tomten, inte för att hen nödvändigtvis trodde på Tomten. Liksom.
Garden Centre har precis släppt sin första skiva som fullt band. Jag kan tänka mig att sången är en vattendelare här, men jag tycker Max Levy är en fantastisk sångare.
Den som läst här regelbundet har säkert sett att det finns en evighetsdiskussion som går ut på att definiera om saker är punk eller indie. Och sedan värdera det utifrån detta. När vi kanske borde värdera först och definiera sen.
Jag minns, jag hamnade ofta i bråk som barn, i gräl, med lärare eller ibland andra elever om huruvida gud finns eller inte. Jag sa att gud inte fanns och så blev det diskussion. Och just ja, jag var punkare. Punkare har en slags självförtroende i det avseendet. Tjafsa om gud. Det är ju barnsligt, men även brådmoget. Det här var tidigt 80-tal, inte visste man riktigt vad indie var på Tuna då. Knappt ens vad punk var. Inte visste man riktigt vad som var vad på Svartöstaskolan heller, tidigt 00-tal. Men jag tänker att indie handlar om rätten att vara barn och punk om rätten att behandlas som en vuxen. Men mitt barn visste ju inget om det. Och inte jag heller, då.
Garden Centre låter barnsliga, som att de inte vill vara så bra på att spela. Och Max Levys röst alltså, han låter som ett barn. Som att han pratar i falsett. Och säkert finns det indiepuritaner som tycker att den här skivan är för lyxig jämfört med t ex förra skivan Monster Energy. Det är folk som är så rädda för alternative rock att de inte kan lyssna på trumset ens. För det är ju det också. De minns britpop och grunge, men inget före det. Det var när indien blev mainstream. I England med Blur och i USA med Nirvana. Även punken blev mainstream. Green Day, Offspring, Rancid. Och sånt hatar man ju, när saker blir allmängiltiga och därmed dumma. Det gäller ju indie och punk lika mycket. Även om man gillar dum musik om den är dum på rätt sätt.
Om mitt barn vetat om det här hade hen varit indie, menar jag alltså. Rätten att tro på Tomten, rätten att vara barn.
Jag var med i ett indieband i tjugo år men jag var punkare hela tiden. Det kan ju uppfattas som extremt töntigt men det skiter väl jag i. Jag tänker att alla har rätt att definiera sig själva, och att man lika gärna kan definiera andra med, det ska väl jag och alla andra skita i. Men jag tycker alltså att jag har en fördel här, ett övertag, ett veto. Jag har stått på barrikaderna. Hohoho. Jag har haft fötterna i båda skyttegravarna i 20 år, och blivit skjuten i kuken av puritanerna non fucking stop. Jag raljerar. Såklart vet jag vad jag säger.
Garden Centre, man kan hata dem av fler orsaker än man kan älska dem: de är inte nog punk, de är inte nog indie, de är för mycket indie. Men skivan innehåller nio låtar, den är 26 minuter lång. Låtarna är välskrivna, rent tekniskt. Smarta melodibyggen, smarta arrangemang, vågade i ett musikaliskt kontext; tempoökningar och temposänkningar, fullt ställ och stilla. Lyssna på den när du är på väg nånstans, den är klar innan du är framme. Sen vill du lyssna på den igen. Eller inte. Men antagligen.
Sen finns det en grej till, den kanske viktigaste för just mig. När vi var i London 2017, jag och Kalle och Simon, såg vi Garden Centre. Det var ett sånt där ställe man inte tror finns på riktigt innan man ser det: en gammal, jag vet inte, fritidsgård, fast med öl och heltäck. Vi var inte där för Garden Centre, vi var där för Nap Eyes. Jag hade ingen större koll på Nap Eyes och Garde Centre hade jag aldrig ens hört talas om. Ena gitarristen såg på håll ut exakt som ett av mina barn. Så jag började såklart tjuta lite. Jag köpte en kassett och en keps av bandet efteråt. Gjorde bort mig lite, sa att jag var an old guy from Sweden eller nåt. Det sket väl de i. Och egentligen jag med. Men det är därför jag tänker på Tomten när jag hör dem. Och det är därför jag älskar dem sådär som andra älskar Comet Gain eller Wedding Present (som fortfarande finns och är rätt bra och spelar i kortbyxor fast de är äldre än mig till och med). Jag tycker de är punk för att jag gillar dem. Jag tycker de är indie för allt annat. Skivan heter A Moon For Digging och finns där en tycker den borde finnas.
Ses i december om vi inte redan setts!
OM KÄNSLOR OCH SÅNT SKIT
10/12 GÖTEBORG
11/12 GÖTEBORG
12/12 HALMSTAD
13/12 KARLSTAD
14/12 ESKILSTUNA
15/12 MARIEHAMN
16/12 STOCKHOLM
17/12 STOCKHOLM
18/12 UPPSALA
19/12 MALMÖ
20/12 KALMAR
21/12 VÄXJÖ
22/12 ÖSTERSUND
Biljetter
