Så här lyder min fullständiga, eller ursprungliga, text om Med rätt att dö.
”Med rätt att dö är en slags tidsdikter. En elegi över senkapitalismen, över politikens väsen. Ett undersökande, prövande verk om åldrandet och tröttheten och fysiska/geografiska skillnader, valda såväl som påtvingade. Det är tankar utan slut och olika ingångar i, och utkomster av, de tankarna. Tankar som följer efter in i nyckelsömn och dröm. Som inte går att stänga av när en vaknar. Det är babbligt och språkligt. Det är bilder ur en stillastående men kaotisk värld. Det är moral utan moralism. Det är moralism utan moral. Det är prekariatets ensamhet och klasstillhörighet. Det är vad man kan göra för skada utan pengar. Och att döden kanske inte är slutet. Om hur avståndet mellan liv och död kanske bara är en kulspets kort, eller en galax långt. Det är ett eller en hel massa(s) avgrundsvrål; i rymden, i kudden.”
En som läst den sa att jag verkar gå i samma OBS-klass som Johan Jönson och det är väl en drömrecension vad mig anbelangar. Nu finns den i alla fall i en bokhandel, kanske rent av på ett bibliotek, nära dig. Jag är svinnervös för mottagandet. Inte för att så många bryr sig så mycket om diktsamlingar, men eftersom jag ändå skriver såna ibland så är det en rätt märkvärdig grej för mig. Hoppas att ni läser den. Hoppas att ni gillar den. Hoppas ni inte hatar den. Eller mig.
Boken finns i din lokala bokhandel eller går att beställa från t. ex.:
mycket njutbar läsning. läser en snutt om kvällarna!
❤️
Oj vilken snackis det här blev. Int. 😆
Grymt, måste läsas…
Stod och velade lite. Ska jag verkligen köpa en till diktsamling? Tycker ofta man blir besviken. Att dikterna bara står där utan att få fäste.
Köpte i alla fall ett ex på akademibokhandeln igår kväll. Blev glad av omslaget. Kände ett skutt i hjärtat. Busigt, kändes det. Omslaget alltså.
Läste halva innan läggdags. Dikterna eller utsagorna eller kanske… orden… hängde där. Som druvklasar i taken. Det var bara att ta dom!
Nej men det var jättebra, meningsfullt och jag kommer att läsa klart den. Vilket är ett högt betyg i mina ögon för de flesta diktsamlingar ligger bara där i hyllan efter att jag bläddrat och läst några dikter. Dikterna betydde något. Kanske blir det här en sån som man återkommer till.
Hjärtat pumpar dessutom lite rödare idag och bara det är väl gott nog.
H, nu blev jag sugen. Var lite trött på den där gubben innan, men kanske kan han få en att tänka igen? Får väl se. 😀
Vad har jag gjort nu?
Hahaha, jag får fixa nya glasögon helt enkelt. Det var ju B! Jaja H, sådant är åldrandet, som om du någonsin undrade.
Tack ni! ❤️
Jag har firat med att göra en hård rocklista och en rå punklista.
https://open.spotify.com/playlist/4NQwFYeMFIzXOknKQmC7ya?si=VVY3mDDJTleVUU_dE7QeKA
https://open.spotify.com/playlist/5C6NfRjw6zSfy4scXJsQlj?si=N3WcxohVQ-OfuV6p_Hxp1A
Härligt med fler listor!
Själv försöker jag komma fram till vems version av Nur Geträumt som egentligen är bäst, Nenas original eller Blümchens.
Båda har tydliga kvaliteter.
Visste inte att det är en cover! Måste höra den med Nena.
Jag tyckte inte den var så bra med Nena. Eller, bra låt givetvis men jag är inte så inne på det där kommersiella new wave-soundet just nu.
Hur tycker ni nya Napalm Death verkar? Baserat på låtarna som kommit hittills alltså, det är ju lite annorlunda jämfört med tidigare.
Gillar inte den senaste (av hittills tre) låtar som släppts. Men de andra är grymma. Men jag började tänka på vad mycket Killing Joke betytt för en annan del av världen än den jag kommer ifrån. Och det är kul att tänka på sånt.
(Kanske fyra låtar? Kanske deras Sonic Youth-cover är med på skivan, den är ju grym.)
Ber om ursäkt för att det är en del låtar som är med på såväl Absolut råpunk och Absolut råpunk vol 2. Borde byta ut åtminstone några. Får se om jag ids.
Fixat! 👆
Oj, ett kvintryppel inlägg från matti. Övertänd?
Nej. Utbränd.
Nej. Utsövd.
Ja, bra med nya listor. Har skaffat sånt där familjeabonnemang på Spotify vilket gjort att 12 års listande gått förgäves 😐 men däremot har jag fått tillbaka mina listor från 2007. Kan säga så här, stay away from that dude. Fakking sämst smak?!?
Har inte hört varken Nena/Blümchen eller nya ND, kanske återkommer i frågan.
Visst är ”Panic” Smiths enda helt omistliga låt?
Vilka kommer man att minnas mest om 50 år, Napalm Death eller Smiths?
h: nämen vad säger du för svammel?!
Hahaha, H.
Shredd: båda självklart. Men kanske inte av samma människor.
Ibland, ganska ofta, försöker jag föreställa mig att det jag tar in är helt nytt. T ex om jag ser någon spela fotboll eller gitarr eller snooker eller teater. Jag föreställer mig att det är första gången jag ser det och att det är första gången de (någon öh) gör det. Det är roligt! Världen blir ny, uppfinns på plats.
Lyssnat på Minutmen halva dan. Äntligen gillar jag dem!
Men nu bytte jag till Harmony Corruption med Napalm Death. Den är perfekt och misslyckad. Att den är misslyckad bidrar till dess perfektion, somliga skivor är ju så. Som t ex mycket med Gun Club/JLP. Och Cramps och Big Star/Alex Chilton. Och Tim med Replacements.
Gaye Advert fyller 64 år idag. En minst lika bra basist som Mike Watt.
Ja! En helt annan sort också. Hurra!
Lyssnar på senaste (?) Napalm Death-låten nu, ”Amoral” heter den. Vad fan håller de på med? Sämsta jag någonsin hört.
Lyssnat lite snabbt på de andra nu. Hur länge har Napalm Death gjort rutten metalcore?
Metalcore???? Nä nu!
Svara på frågan istället!
Jag svarade med en motfråga!
Men i ungefär ett år vad det verkar.
Tack för svar.
Äsch. Jag skulle inte kalla det metalcore. Och det är inte ruttet, så du har fel.
Amoral är den sämsta singeln de gjort. Får mig att tänka på hur Killing Joke betyder nåt annat för andra än för mig. Det är min positiva recension av den.
Hade du varit en procent intresserad om det inte stod Napalm Death på påsen?
Men du förstår, det är ändå inte ruttet, pga Napalm Death som sämst är ändå bättre än mycket. Och Metalcore är faktiskt något annat. Vedervärdigt, visserligen, jag förstår poängen du försöker göra, men.
Som svar på din senaste fråga. Nej.
Du håller alltså med om att det är metalcore, men eftersom det är Napalm Death är det ändå inte ruttet, utan per definition bättre än annan metalcore?
Men nu var det så att det stod Napalm Death på påsen. Så dina procentsatser är akademiska. Precis som mitt gillande.
Nej, det är inte metalcore.
”Jag förstår poängen du försöker göra” kan i sammanhanget inte betyda något annat än ”Jag håller egentligen med om att det är metalcore”.
Du har dock rätt i sak att det står Napalm Death på påsen. Tyvärr.
Det kan betyda något annat. T ex att jag godkänner din poäng om att det är vedervärdigt. Men inte att det skulle vara metalcore. Du borde stanna upp nu, och ta in att jag tycker du har rätt till din åsikt. Men att du ska förstå att du har fel kring definitionerna.
Men när jag frågade hur länge Napalm Death hade spelat metalcore svarade du ”i ungefär ett år”. Det bevisar att du tycker att det är metalcore.
Ja, medger att att jag svarade så och på sätt och vis ångrar jag det inlägget (som givetvis gjordes med glimten i ögat [den så kallade ”glimten i ögat” kanske jag borde tillägga/förtydliga]). Men jag försökte ge dig rätt till din åsikt, spela med. Det skulle jag uppenbarligen aldrig ha gjort. Dessutom tog jag tillbaka det påståendet i min nästa kommentar. Men du kanske inte läste så långt. Du kanske inte gjort det än. Det är så det verkar och det är bara så jag kan förstå dig alls just nu.
Det är svårt att diskutera med någon som säger ”det har regnat sen i morse” och sen påstår att solen skiner. Trots att han är genomblöt.
Det kan ha regnat, en kan ha blitt blöt, solen kan ha börjat skina, men en har inte hunnit torka än. Om du inte kan ta in det högst rimliga scenariot förstår jag att du har problem med diskussioner, kanske samtal och verklighet i största allmänhet. Jag beklagar det.
Nu har du ju helt tappat bort dig. I det scenario du så levande målar upp har Napalm Death fortfarande mycket riktigt spelat metalcore. Alltså det du från början medgav men sen förnekade. Däremot har de – enligt din allegori – slutat spela metalcore (till nästa skiva, får man anta/hoppas), men man minns fortfarande hur jävla ruttna de var nyss och vill inte ens lyssna. Du sitter där i dyblöta kläder och säger ”det är svett, jag har varit och tränat” när du i själva verket var ute på en skogspromenad och inte hittade något att gömma dig under när regnet kom.
Du bygger ut dina allegorier till obegripligheter. Men ok, jag tar det igen då, för jag tror på att hjälpa folk som har det ”svårt”: Napalm Death är inte så bra just nu, särskilt inte den senaste låten, Amoral. Men det är inte metalcore de spelar. Metalcore är något annat än vad Napalm Death spelar (för tillfället). Du kanske blandar ihop Napalm Death med Dead By April? Ja, du blandar ihop Napalm Death med Dead By April.
Tidigare har du skrivit ”de andra är grymma” om de nya Napalm Death-låtarna (inte ens du kan uppskatta ”Amoral”). Nu säger du ”Napalm Death är inte så bra just nu”. Är det inte ett väl hårt omdöme om ett band som nyligen – enligt dig – släppt tre grymma låtar? Eller menade du ”grym” enligt Svensk Ordboks definition – ”som samvetslöst tillfogar andra människor lidande”? I så fall håller jag med rakt av och ber om ursäkt över att jag slösat din tid med den här diskussionen!
Jag menar ”just nu” som sedan Amoral. Låtarna de släppt tidigare i år tycker jag är bättre. Rent av bra. Vilket jag redan skrivit. Och det är på något sätt beundransvärt av dig att du kan avfärda, och göra dig lustig över, ett helt band med en helt otroligt hög lägstanivå de senaste, jag vet inte 30 åren, utifrån en dålig låt. Det kanske behövs dåliga människor, mobbare, för att kunna utkristallisera de goda. Det är inte en kristen spaning, mer en allmänmänsklig.
Fyra dåliga låtar! Varav två är med på kommande albumet Throes of Joy in the Jaws of Defeatism, som släpps på Century Media 18 september och av allt att döma kommer vara helt jävla ruttet, alldeles oavsett hur bra tidigare skivor i diskografin är. Men du ser det på ett annat vis, eftersom du uppskattar metalcoresoundet.
Vi får helt enkelt enas om att vi är oeniga. Och att jag har rätt. STJÄRNSTOPP OK GUD.
Fan också!
Låtar som saknas på sptfy:
Rude Kids – Raggare is a Bunch of Motherfuckers
Hurriganes – Get On
Disorder – More Than Fights
Saknar även:
Baby Snakes – Ormen
Barbarians – Moulty
Dr Zeke – Jag ska aldrig dö
Kraftwerks tre första
Allt med Onkel Kånkel
Haha!
Nu har ni ju sett den här säkert, men ändå storyn! Att MES, hans morsa och Wolstencroft går och ser Roy Orbison 1989, är asimpade, bästa de sett på länge, för att senare få reda på att Roy avled två år tidigare.
https://twitter.com/simonwolstencr1/status/1299379981945110528?s=21
Är det nån som har hört nya singeln med Napalm Death?
😂😂😂😂😂😂😂😂😂
KBoi: En kompis beskriver den som ”bra metalcore”. Jag vet inte, jag…
Hahahaha.
Innan jag glömmer det igen: senaste Cornershop är svinbra. En av årets skivor. Bästa alltså. Men även rent sakligt, alltså.
Uppe före fem. Ändå rätt okristligt. 🤘
hej 👋🏿 vi kan du inte kan komma och hälsa till alla att du har tid idag om jag hinner till Luleå hockey 🏒 det finns det någon annan gång och vi är det med en ny video här och där det där var inte på mig så kan vi inte på mig
ok testade bara att trycka på telefonens förslag på ord. ok.
Luleå hockey, se där två ord som min telefon aldrig någonsin förslagit mig att skriva.
fan va tråkig bill callahan blivit. en låt som sticker ut på nya skivan, breakfast. eller ja två om man räknar let’s move to the country då men det kan man ju inte riktigt göra. cowboy är rätt bra också kanske när jag tänker efter. men annars är han ju som en b-cohen typ.
Det har kommit en ny singel med Napalm Death i dag…
emo core-bandet?
Den låter lite som Swans. Gamla Swans.
Gulligt att du försöker, Matti.
Ge dem en chans du med, H!
These are the bastards:
https://www.youtube.com/watch?v=bvgDrwbXzh0
En snygg Solaristisha dök upp plötsligt!
☺️
Jag har äntligen tagit tag i mitt The Fall lyssnande! Har Fall Heads Roll i bilen och kan inte sluta lyssna på Blindness. Först nu går det upp för mig att den låter som Witness med Roots Manuva. Säkert urgamla nyheter för er, men tyckte det var svincoolt!
Härligt med The Fall!
Men Don’t Break the Oath fyller 36 år i dag. Fira med A Dangerous Meeting på förtan vetja!
Ni såg den här va?
https://www.cherryred.co.uk/product/the-fall-imperial-wax-solvent-limited-edition-2lp-splatter-vinyl/
Det där extramaterialet måste man ha.
Frenz- från ingenstans vaknade jag med Frenz i huvudet i lördags. Vilken helt märklig och fin låt det är egentligen. Hade inte den på mitt MES-60 då det begav sig. Skäms för det idag, eller, näe, inte skäms, men synd var det. Saknar MES.
En annan märklig grej. Jag blev sugen att lyssna på Lou Reed för en vecka sedan. Lyssnade lite på Blue Mask, försökte med Bells, hoppade desperat till Berlin och Transformer men allt lät helt ointressant och tråkigt. Klarar plötsligt inte av dessa skivor, klarar inte av Lou. Jo men bara med VU, men jag hade tappat lusten så till den milda grad att inte ens VU lockade. Det hela slutade med Mountain Energie istället och jag är fortfarande undrande: är solo-Lou förlorad nu?
TP: Hoppas inte! Men har tänkt på att det är bandlös bas på Blue Mask (tror det är på den) och att det är därför jag inte kan lyssna på den. Det är mitt sämsta instrument. Enda gången det inte är sämst är med Barry Adamson. Men tänk vad Magazine och tidiga Bad Seeds varit bättre om han inte varit en bandlös-tönt.
Bandlös – en mardröm för en musiker. Även band- och blandlöss kanske.
Jag vet, inte världens bästa humor kanske, men hur ofta är den det?
Hmmmm, hoppas de där ”tidiga versionerna” är nåt roligare än när nån idiot gav ut en slaskmix på The Unutterable. Vad tror du, skrädd? Värt?
Alla vet att det är en tidsfråga innan Matti ger ut en skiva med enbart bandlös bas som komp.
Det är väl en rätt känd mix, som han Grant Showbiz gjorde (tror jag?). Orginal mixen om man så vill, men MES ändrade sig. IWS är min favoritplatta så jag kommer köpa! Lovar ett utlåtande. Mer info:
https://www.google.se/amp/s/youmustgetthemall.wordpress.com/2019/10/19/ymgta-36-imperial-wax-solvent/amp/
När Feed the Enemy till sist rullar igång då sitter ju ändå Barry Adamsons bandlösa bas riktigt riktigt fint. Kanske enda gången, men vem vet, H kan ha rätt. Behövs bara rätt basist.
Kan det vara en slump att ingenting kom på ”splattervinyl” så länge Mark levde?
Är bandlös och soloartist samma sak?
Ferlåt, ja hittar ut själv
Tror inte det H.
Matti kommer låtsas vara för blygsam för att länka till den här, så jag tycker ut:
http://ornenochkrakan.se/uncategorized/skarpslipad-forvirring/
❤️
Tack H.
Jag tycker ut är norrbottniska.
TRAILERN TILL DUNE OMG VI HÖRS!!!
Jag har kommit på att jag tror att det enda sättet att uttrycka sig offentligt numera, utan att bli en del av ett mörkt samhällsklimat som bara leder åt helvetet, är att vara privat. Åtminstone är det det enda jag klarar av.
http://www.asapetersen.se/blogg/2020/09/brev-till-min-mormor-irma/?fbclid=IwAR36g6rbKUG3Pj2xfDgG3my4OehoANYEpkkYpZZJvteuMJIzVveyBJTYJy4
Fint Sue!
C-60!
Tema: brudar. Ba skoja.
https://open.spotify.com/playlist/5aLst4YrsC8tC1UzYdK7oU?si=j3QVuhf1SIaBw12rXTRrDA
Matti, asbra blandband!
New Order-låten är inte fem kringlor, hade velat ha en tydligare refräng, men den är bra. Och jag saknar inte Peter Hook ett endaste dugg.
På något vis saknar jag alltid Peter Hook.
g: jag med men inte nödvändigtvis i new order.
Sak och person:
https://www.vice.com/en_us/article/jgx3gk/kanye-wests-senior-campaign-adviser-also-aided-far-right-swedish-nationalists
The Soft Boys A Can of Bees ! Är den bortglömd eller snurrar de på era tallrikar? I vilket fall är det en grym skiva, bättre än den mer uppskrivna tvåan tycker jag. Får dessutom lite känsla av NY i mitten av sjuttitalet och en hel del Richard Hell. Ville bara säga det.
Gud vad kul på Babel, de pratar om generationsromaner. Vilken/vilka är era. Min är nog (brådmoget, jag vet) Klas Östergrens Fantomerna.
Fast, gud vad många det finns/jag har. White Teeth, Girlfriend in a Coma, Less Than Zero. Mfl mfl.
typ samma. gentlemän.
Dirty Weekend kanske?
När det regnar som nu, lyssna på Storm of the Light’s Bane som jag.
lyssnar på fet brittisk rap i tunaskolans elevfik ✊🏻
Vilken drömmening, stalle. Som inledningen till en roman man inte kan lägga ifrån sig.
haha bara ta över där jag slutade…
Blev så till mig att jag slog på Seventeen Seconds och trodde jag bodde på hundrafemman igen.
Läste just mattis och Hs metalcoregräl och fick mig ett gott skratt. Tackar från hjärtat!
Jag tyckte det var hemskt. Så många hårda ord. Oresonliga ord. Usch!
Vi har rett ut det där nu, utanför gästboken. Alltihop byggde på dialektala missförstånd. Matti gillar inte alls metalcore, som det kan se ut när man läser diskussionen. En stor lättnad. Dessutom avskyr Matti tv-serier i allmänhet, visade det sig!
Skivan släpps för övrigt idag.
OCH! Skivan är svinbra!
Skivan äj svinbja!
H schmå. Hahaha.
Måndag, så oerhört mycket måndag. Dagen som tog slut innan den började. Vill att snön ska komma. Jag vill för tidigt och jag vet det.
Tisdag däremot. Solen skiner och jag med, som en sol.
Onsdag då? Prognos?
Hoppas på tisdag på onsdag. Men är beredd på måndag. Kan även tänka mig onsdag på onsdag men vet inte vad det skulle innebära.
Lill-lördag ju!🍺🍺🍺🍺
street hassle är ingen höjdare.
Men The Bells är det.
Disco mystic!
För ca ett år sen la jag upp världens bästa metalskivor här. Jag hade inte med t ex: Judas Priest. Eller Maiden. Eller Mercyful Fate. Eller Saxon. Eller ens Slayer. Jag var så ung och dum. Måste haft helt stört uppställda kriterier i huvet. .
Lyssnar lite på nysläppta Freddie-låtarna. Bra låtar, men sen läste jag att det är gamla porta-inspelningar som man gjort nya pålägg på. Nu kan jag inte lyssna utan att tänka på vad som är porta och vad som är nyinspelat.
solo eller med queen?
Nya Hurula-singeln är ju underbar.
Solo, med Ulf Dageby & Whipped Cream.
ja bells är ju 100%, men nu fick jag street hassle för en 20-lapp 😏
Några guldkorn finns ju där ändå
Neu, är de ens bra? Alls? Lyssnat på tre första idag. Känner ingenting.
Gun Club, är det inte bara rock?
Nä, tar tillbaka om Gun Club. Det är inte bara rock.
tunn is där h.
Första låten och wait är grymma!
Neu är bra. Inte lika bra som många andra tyska band från den tiden, men bra.
Matti har rätt x2.
Fuck, för tidigt.
Men var i Gun Club och JLP-land under de senaste 4 dagarna
Jag trodde att jag inte gillade Gun Club längre, och ville gärna att det skulle vara så, men sen lyssnade jag och de är bra…
H, jo och även när de är dåliga ibland och bara spelar rock. Att Spotify inte har fler skivor med är obegripligt för mig. Älskar t ex Mother Juno med fenomenala Port of Souls, Yellow Eyes mm och en Jeffrey som fortfarande är i toppform.
Det är så sjukt att du inte ville gilla Gun Club.
Street Hassle är en höjdare
Gun Club det är dom så kör den här va?
Du-du-du-du-duuu-du
dat-ta-daaa daa
Du-du-du-du-duuu-du
You’re gonna get it!
Och Lucky Jim har varit sjukt underskattad av mig innan. Men inte nu. Gun Club forever!
Okej, Matti. Hur många gånger har du lyssnat igenom grymma Throes of Joy in the Jaws of Defeatism såhär efter ett par veckor. Du måste inte veta exakt, men fler eller färre än tio gånger? Fler eller färre än fem? Fler eller färre än två?
Fler än två, färre än fem. Men det beror mer på annat än på Napalm Death.
Det är första hösten på fyra år jag inte turnerar. Det är så tråkigt att jag nästan vill bli sjuk så nånting händer.
Men mixar nya skivan den här veckan. Och det är ju kul. För mig iaff.
Den kommer till våren? Kul!
själv är jag kommen till åren
I Like Rock n Roll
Put another Dajm in the jukebox baby
Rätt kul.
Den här singeln fångade min föräldraångest mitt i prick.
https://open.spotify.com/track/3eOjoDZQk7PzS82eFtecgv?si=9kwnvok0SVms8HO49IWQyw&fbclid=IwAR1EewqZtlXBahKNEF3TrFR62XYaLmzE5KUfs2PfGAg6mxkLVc8SGFviqyg
Trevlig helg!
Inte en ofet låt
https://open.spotify.com/track/4qOoofGAVCMifqYaojm6jK?si=fwvVzB6BTxqWaXbiNOb03A
Dröm
https://twitter.com/jdtwitch/status/1314570981294379009?s=21
”Du ska ha den här för du är min hjälte”, sa min brorson och satte på mig sin brandmanshjälm på sitt 3 års-kalas. Jag har också ungar ❤️
Fantastiskt fint Sue!
Har jag eller någon annan här i gästboken pratat om att den äntligen kommit en låt där saxen är precis lagom högt mixad?
https://open.spotify.com/track/2U5Qu6N7xEWQvsInovqhHa?si=4QkkguGeTPmCH1sngLQ-gg
(Fun House live)
Den här apoteksreklamen där en mansröst avslutar med: ”Styrkekram. Från hjärtat.” Varför blir jag på så dåligt humör av den?
För att det är reklam för en verksamhet som borde vara en service till medborgarna och inte vara en kapitalistisk verksamhet som raggar kunder med sliskiga fraser? :)
Ja, så är det nog. Men frasen är värre än sakernas tillstånd. Alltså, just när jag ser/hör den. Klart det du skriver är värre, men.
Topp två grejer jag skulle vilja fatta
2. Ekonomi
1. Baseball
Matti, jag tror det har med Facebook att göra. Folk skriver ”Styrkekram” till ”vänner” som har det svårt och känner sig härliga. Det är äckligt.
https://www.reddit.com/r/IAmA/comments/j39v6w/im_jonathan_richman_a_professional_singer_and/
Ooh, Jonathan! ❤️👆
Men ändå pure metal-glädje från Belgiska Bütcher::
https://open.spotify.com/album/5xD8ybN7aauVY0xxKGQN5G?si=Cv-QItGyQ0WruIsHPHJQ8w
Förresten, i morrn har Teg tioårskalas på Folk i Göteborg. Jag läser dikter på det kalaset. Pernilla Berglund och David Vikgren med. Info om biljetter hittar ni säkert nånstans.
Sue: ja, det såklart. Håller med om äckligt.
Lenny: Bütcher! Aldrig hört förr, tänker på Auora Noir, Judas Priest och GBH. Härligt att tänka på.
VAFAN, är inte Jakob Hellman så extremt satans överskattad?
Jag förstår värdet av en artist från Norrbotten som blev så stor och jag hör att det är finurliga texter och att skivan har hits och varför den blev populär. JAG FÖRSTÅR DET ÄVEN OM DEN INTE FÅR MIG ATT KÄNNA KÄNSLOR.
Men århundradets bästa svenska skiva? NÄÄÄÄÄÄÄ.
Varför ska någon hyllas för att vara oproduktiv? Som att den var såååå jävla bra att den omöjligt kan följas upp.. Som att den var så bra att han kan spela på den plattan i över 30 år? Är inte det att lukta på sina egna fisar och ta sig själv fördjävla seriöst?
PRODUKTIVTET SKA HYLLAS!
Tacka vet jag Matti, Bob Hund och alla andra som bara öser ur sig och gör mer och flera grejer!
Hatar hur den här väntan gjort att så många ser honom ännu mer som någon slags genifigur som egentligen bara inte lyckats göra en platta på över 30 år pga man gjorde en med några hits på.
Jakob Hellman och Stadspuben… Gamla Luleåbor prata likadant om båda två och det borde säga en något.
Axel Rose gjorde ju samma sak och han ansågs bara jävla helt galen i kuken.
FUCK OFF
då tar vi fredag
Jag körar på nya singeln. Pga linser (och i en taxi) på kan jag inte riktigt läsa vad du skriver om Jakob här ovan. Men ska. Och lovar att kommentera.
Nu har jag läst, HAHAHAHA bra hatat!
Kan väl hålla med om att det inte är den bästa svenska skivan jag hört. Men det kan vara värt att påpeka att många tyckte den var bäst redan när den kom. Så att han släpper en till nu är ju på många sätt motsatsen till nostalgi. Finns ju inte på kartan att folk kommer älska den här lika mycket om 30 år. Även om den är bättre (det jag hört är bättre än förra skivan). Fast obs, det är ju subjektivt och det säger jag inte bara diplomatiskt och för att Jakob är min kompis.
Jag blir såklart glad att du tycker (mer) om mig. Men det finns plats för Jakob också.
Jag bryr mig inte så mycket om Jakob Hellman till eller från (önskar honom och alla människor allt gott rent privat), men jag hoppas nya skivan kommer för att han vill det. Har han nu väntat i 30 år gissar jag att det är så, annars hade han väl kunnat fortsätta skita i det. Sen är väl själva storytellingdelen av alltihop lika mycket fånig marknadsföring som allt annat. Allt måste ha en VINKEL, och i Jakob Hellmans fall råkar det vara ”nu kommer en ny skiva efter trettio år”. Obs, vet inte om jag hade nåt att säga, men jag gillar tanken på att diskutera på gästboken som om det var förr i tiden. Plus hoppas att Pastels släpper fler skivor i min livstid. Fredag!
Gällande Pastels så skulle jag köpa en ny skiva, men släpp hellre Entertaining Edward igen (på rikt)…
Men kan man verkligen klandra en artist för att alla andra gör en så stor grej av att han inte har släppt en skiva.på 30 år? (sen används det kanske i marknadsföringen nu men det är väl som H säger så som storytelling funkar).
Jag gillar verkligen artister som är superproduktiva, men jag kan ibland också gilla attityden att om man inte känner att man har något bra att komma med så kan man lika gärna hålla käften. Är det inte så enkelt, att han inte känner att han har haft något som han varit nöjd med och vill ge ut innan och nu känner han att han har det? Måste det vara att ta sig själv på för stort allvar att tycka det?
Jag tycker inte heller ”…Och stora havet” är den bästa svenska skivan jag har hört, men kanske en av de 25-30 bästa.
Sista låten alkberg på fashing?
Lördag hörni! Vill ni se det bästa klippet på www?
https://twitter.com/harmony_holiday/status/1317055469786066944?s=21
”Can’t he be a KING and a GOD?!”
Jackie 💕 SUN RA 💕
Men ner till det röda strecket på omslaget bygger väl ändå lanseringen/paketeringen av Hellmans återkomst på nostalgi? Jag fattar att man gör så, men att det skulle vara motsatsen till nostalgi (bortsett från att Hellmans egen utgångspunkt säkert är det), det håller jag inte med om. Det verkar ju om inte annat vara en tacksam nerv att klia hos den svenska publiken, eller publiker överallt, även subkulturellt. Jag vet inte.
Sen tänker jag, trots att jag var barn när första skivan kom, att den där och då var mycket bättre än vad vi (landsfaderligt) var vana vid, och idag tar vi det för självklart.
Det norrbottniska perspektivet kan jag inte ha, och just därför fascinerar det mig. Men när jag själv började lyssna mer aktivt på musik några år senare var ju alla bra band oavsett genre från norr (tyckte man då alltså, hur mycket som höll sen är en annan sak).
Sen kom fyra långhåriga killar från Stockholm och förändrade ALLT. De kallade sig Atomic Swing.
Trist med FG7. Glad och stolt att ha fått vara där ett par gånger.
Hahaha
Sista låt på Fasching? Tror: https://open.spotify.com/track/6tJ9K3C1qJ5t0Xa2KBruMv?si=uFrPdcQRRo-y_iaKbegNUg
Det jag menar med motsatsen till nostalgi är såklart att Jakob kommer att ses annorlunda från och med nu, även hans debut. Men att han ändå verkligen släpper en till skiva, efter 31 år. Det har gjorts nya låtar hela tiden efter första skivan, men inget har släppts.
Inte hängt med så mycket denna releasehelg pga varit lite på resande fot/jobbat. Men såg nåt citat från nån intervju där han säger något om att han kanske borde släppt en skiva direkt efter den första, även om den varit skitdålig, för att undvika dessa förväntningar. (Jag tror ju inte att han har något annat än bra skivor i sig, men.) Men kanske ännu mer (det här är min tolkning) för att slippa nostalgin. På många sätt är han själv totalt icke-nostalgisk, det är mitt intryck av honom. Som jag förstått det har han inte hunnit spela in, han har tröttnat på låtarna han skrivit klart, eller inte varit nöjd med dem. Jag menar, han har varit snabbare än skivindustrin klarat av att snappa upp. Det där med det röda strecket och typsnittet är väl snarare den enda markeringen han (och skivbolag, bokare etc) kan göra för att bevis att det är verkligen är han, Jakob Hellman. Det är ett signum, inte nostalgi. Inte mer eller mindre analt än att vi t ex hade de där där jävla skivtitlarna med BQ som vi var sjukt less på redan efter Cosy Den. Men tvångstankar är också tankar.
Sen vänder jag mig hur mycket som helst mot att produktivitet ska hyllas rätt upp och ner som en kvalitet eller ens en dygd. Saker tar den tid den tar och FRAMFÖRALLT när det gäller konst och konstnärliga uttryck. Det passar mig att saker går fort, men det är inte för alla. Och kanske det hade varit bättre eller sämre eller annorlunda om jag haft ett annat tempo. Men nu är det inte så, inte för mig och inte för Jakob (som är min motsats eller snarare spegling i detta exempel). Men nu är det inte så och det kommer aldrig att ha varit så.
Läser (skrivet av vänner) att man tycker det är stötande hur folk (andra, i många fall gemensamma, vänner) slår sig för bröstet denna helg för att de jobbat med Jakob med den här skivan, att det var väl ett jävla tjat. Är det något som är stötande är det den småaktigheten. Låt folk vara glada och stolta för att de rott något i hamn, goddam.
Hade han släppt en uppföljare i någon sorts direkt följd på första skivan hade det röda strecket inte varit med. Trettio år senare har det blivit det närmaste en logga man kan komma. Som sagt, jag tycker inte det är konstigt eller ens fel att man gör så, men det knyter ihop de båda skivorna på ett högst medvetet och avsiktligt sätt. Det är ett signum som signalerar tiden som gått och som ska föra tanken till ”den klassiska debuten”.
”Made three albums, took ’em nine fucking years!” tycker jag för övrigt är den roligaste dissen i Sun Kil Moon-låten om War on Drugs.
Men inte har jag några åsikter om när och hur Jakob Hellman eller någon annan borde ha gjort eller inte gjort skivor. Jag håller med om att det tar olika tid och är olika viktigt eller genomförbart för alla.
Detta röda streck har alltså en semantisk betydelse, snarare än att bara vara en grafisk detalj. Intressant. Fast klart allt betyder mer än vad det gör. Har symbolvärde etc. Och förresten, det är ju ett helt koncept; den vita bakgrunden, fonten som används. Jag undrar hur albumet kommer se ut.
(Hehehe, ändå kul att vi pratar om ett rött streck. Känns extremt nördigt. Och sålunda helt underbart.)
Mäktigt ändå med ny skiva. Det kan ju inte bli fel. Är den bra är den bra, är den dålig är den punk = bra.
Men vad kul att gästis lever och är sig lik igen! H postar 10 inlägg/dygn om sitt favoritband Red House Painters 💕
Du din!
Det är så fint att Jakob släpper en skiva efter 32 år, att han har det modet. Det blir ju ett veritabelt drev av förväntningar och ”borde han, borde han inte ” och folk som tar sig rätten att säga hur han ska leva sitt liv och utöva sitt konstnärskap. Som att han inte är en riktig människa, bara en projektionsyta för folks positioneringar. Jag är så imponerad. Älskar honom förbehållslöst. Oavsett hur det låter. Även om det råkar låta superfint. Heja Jakob, lev ditt liv ❤️
sue 👍🏻❤️
Läste Tone Schunnessons bok Dagarna, dagarna, dagarna i helgen. Och vilken bok… ”Bästa svenska romanen sedan ???”… tänkte jag. Är ingen king på listor men gör väl ett försök.
2000-talets bästa svenska romaner:
1. Pölsan – Torgny Lindgren
2. Dagarna, dagarna, dagarna – Tone Schunnesson
3. Ett annat liv – P O Enquist
4. De oroliga – Linn Ullman
Hjälp? Såga inte mig för fan gör din egen lista.
Det sämsta med den tidiga snö(-storme)n i Luleå är att det slutat snöa och att det kommer smälta bort.
Jag tycker Dagarna, dagarna, dagarna var en bra bagatell att sträckläsa. Däremot håller jag med om De oroliga och Ett annat liv. Egna nomineringar:
Den svavelgula himlen – Kjell Westö
Renegater – Klas Östergren (möjligen pga nyläst)
Jag tycker Nina Wähäs Testamente. Och Henrik Bromanders typ alla. Och Martina Montelius. Gillar Renegater mycket också! Och Ett annat liv, men är det verkligen en roman?
Måste även nominera Samlade verk – Lydia Sandgren pga grandios.
Sant Matti, Ett annat liv är mer stor litteratur.
Läste Ett annat liv som en autofiktiv roman men jag har ju fel. Det är ju uttalat memoarer eller självbiografi men tänker inte låta PO bestämma över mej.
Asså jag tyckte Schunnessons bok hade bra nerv och var samtida utan att bli specifikt liksom ”nu skriver jag på INSTAGRAM”-samtida. Den var mycket underhållande.
Äh det är svårt att göra en listor
Man ska inte dvälja i det förflutna. Köpte idag fyra nya böcker. Den första för att plotten verkar utomordentligt bra. De två i mitten minns jag inte varför jag ville ha men vet att jag ska ha dom. Den sista eftersom Johan Jönsson bad mig. Inte personligen förstås utan i DN.
Ett år av vila och avkoppling –
Ottessa Moshfegh
Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen –
Bjørn Rasmussen
Megg & Mogg In Amsterdam (and Other Stories) –
Simon Hanselmann
Länder –
Verner Boström
Åh, Ett år av vila och avkoppling läste jag som spritt språngande nynykter. Det var… en utmaning. Men jag tyckte mycket om den. Har tänkt att jag ska läsa om den på svenska, är inte säker på att jag uppfattade alla nyanser pga engelskan.
Boktips i samma härad: https://www.storytel.com/se/sv/books/919492-Asymmetri?appRedirect=true
Men, det känns knäppt att skriva om de bästa böckerna utan att nämna
Arv och miljö – Vigdis Hjorth
Allt jag fått lära mig – Tara Westover (om jag bara får välja en bok av alla böcker blir det den)
Det finaste jag lärt mig i nykterheten är förresten att det går att ha en jobbig känsla, att hantera den och så går den över. Det är inte krasch boom bang kris panik hjälp. Fatta skönt!!
Alltså, att känna en svår känsla klart. Utan att fly från den. Det hade jag i princip aldrig gjort innan jag blev nykter.
Förutom Ett annat liv och Renegater som ju redan nämnts och som jag också tycker är fantastiska skulle jag nog vilja ha med Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och Annika Norlins Jag ser allt du gör (jo jag vet att det är en novellsamling och inte en roman). Kanske Stina Stoors Bli som folk också (en till novellsamling).
Sista låten på Eva Eastwoods nya skiva (som jag älskar!), fan vad jag kände igen den. Funderade på om det var en cover men det var det såklart inte. Eastwood behöver inte covers, hon är så jävla bra på att göra låtar själv. Lite senare kom jag på mig själv med att nynna på den, med med texten till den här gamla dängan. Coolt!
https://open.spotify.com/track/7Eit5qF2bxVt1xnzpuqjKe?si=EN_mNdB3QKKbX7Fj4CLNWA
Ibland kommer det ju lite frågor i gästboken om vilka pedaler som används på Mattis olika skivor. Det jag vet är att den här används flitigt på nästa skiva:
https://www.thomann.de/se/boss_ml2.htm?glp=1&gclid
Hahahaha, jag drömmer om det iaf.
Född 2010 på SVT. Man gråter.
Jag lyssnar på Slade. De var ju bättre än AC/DC, särskilt Slayed? Den heter Slayed?, med frågetecken.
ibland, som idag, tycker jag att loaded är vu’s bästa.
H: Tack för info, man undrar ju.
Fantastisk automatöversättning också:
Ultra stor distorsion – idealisk för de svåraste rifferna
Också för 7-sträng och tappade inställningar
LOW knopp för extrem bas (7-sträng gitarr / droppinställningar)
HÖG knopp för skärning av diskant
Robust tillverkad – typisk för BOSS
Hör man nåt som är bättre än en VU-skiva är det alltid en annan VU-skiva.
Idag är det internationella stamningsdagen! Jag skulle gissa att cirka 25 procent av alla gäatboksstammisar stammar. Hurra för oss och alla våra lyten! 😘
Alla som inte stammar är KD
Grattis på 40-årsdagen H!
Nya låtar med Iiris Viljanen, Franska trion ocb KC Baby! Bra fredag.
grattis h!
Grattis H!
Är Billy Childishdokun bra?
H, H, ja ja! GRATTIS!
Asså jag älskar den här skivan med rivig gammelmansrock som Bruce Springsteen släppte idag.
kommentarerna…
https://www.dn.se/kultur/niklas-wahllof-den-fafanga-jakten-pa-det-perfekta-ljudet/
Daniel Alfredsson – igår
“Cerwin-Vega-högtalare var kanske inte det bästa av exempel. Finns ingen, så kallad audiofil som skulle ta i dessa med tång, än mindre spela musik över.”
Daniel säger det vi andra tänker.
Ni har väl redan sett, men jag såg två bra dokumentärer igår (svtplay):
RBG
John Holm
Speciellt RBG själv var helt fenomenal.
Ang. Springsteens nya:
Ja, den låter ju exakt som man tänker att en Springsteenskiva anno 2020 ska låta. Som om han hade skrivit varje låt i sömnen. Vissa låtar ska tydligen vara skrivna för 50 år sen, men jag hör ingen större skillnad. Men ändå, lite trevligt, och det säger jag utan att vara ironisk. Jag kommer nog att lyssna på den 3 eller kanske t.o.m. 4 gånger.
John Holm-dokun är fin.
Jag har inte sett RBG eftersom jag blir lite motvalls när alla tjatar, men jag ska väl se den också någon gång.
Jag fattar inte förkortningar. Min hjärna går i bakläs. RBG?
Royal B Gummo
Royal Beat Gonzpiracy, svensk garagerock/indie. ”Galna” live.
Jag kan: BSG, GBH, TWD, TST och JLP. Ja, det är nog allt. MABD och BQ känner jag också igen.
Jag kan KUK. Ja just det är ju ingen förkortning
Hur som helst är det det enda jag kan.
Ruth Bader Ginsburg. Eller RBG Bilar. Välj själv vilket.
Aha! Såklart!
RHCP?
Red Hou Ce Painters
Hösten, som alla älskar, är den inte till största den ful som fan?
Helt rätt om hösten, den är fin i fem minuter. Sen är den dödare och mer grå än ett årsmöte i din lokala s-förening.
jag la upp en höstbild på fb idag. och tänkte på döden.
Hösten: jakt, sprit, ok att inte vara ute och umgås och varmare kläder. Vad finns att inte gilla?
Jo, men visst är det fult? Det kan ingen ta ifrån den, hösten.
Ni är två i alla fall.
https://www.facebook.com/wistikent/photos/a.696576423750448/4654854951255889/
Fast du kanske gillar Satan mer än du gillar hösten, Matti?
Satan? Nä gillar hösten mer. Gillar hösten alltså. Men den är ful. Som t ex Driving through Leeds med Brainbombs. Som är hur bra som helst, men ful.
hösten är som livet. man lär sig stå ut.
nä fan va deppigt. jag gillar hösten, och livet.
Jan Myrdal är död.
Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit.
Få människor torde ha varit så medvetna om sin egen dödlighet som Jan Myrdal. Denna insikt förlamade honom inte, utan skärpte hans enorma arbetsiver. Från det han började skriva på allvar i de tidiga tonåren var han medveten om sin uppgift: Han skulle skriva. Litterär berömmelse sökte han inte. Han skulle skriva med politisk verkan, för ett bättre samhälle, för en bättre värld. Och han visste att hans tid var kort – bara ett snabbt försvinnande människoliv. Hur skulle det kunna räcka för allt han måste få sagt?
Medvetandet om tidens korthet var alltid närvarande hos honom och eggade honom att läsa, tala och skriva. Så efterlämnar han också ett sällsynt omfattande författarskap, ett av det stora litterära i Sverige, stort inte bara till omfånget men framför allt kvalitativt.
Hans verk spänner över de flesta former och områden, lyriken möjligen undantagen. Själv skapade han nya genrer och förnyade de befintliga.
Författare ville han inte kalla sig, utan föredrog beteckningen skriftställare i anslutning till den stora samhällskritiska traditionen. Den kallade han gärna den refraktära, den radikalt uppstudsiga. Som skriftställare med det övergripande politiska budskapet kunde han fritt välja sina uttrycksmedel: romaner, självbiografi, radiospel, reseskildringar. Hans Skriftställningar, publicerade bland annat i Folket i Bild, i de stora dagstidningarna och f.ö. där det för tillfället var lämpligt, finns omtryckta i ett tjugotal volymer, en självklar läsning för den som vill följa hans rent politiska ställningstaganden.
Det politiska, sällan det partipolitiska, var hans egentliga område, hela tiden med hans enorma kunnande och historiska medvetenhet som förutsättning och gåva till läsaren. Hans böcker om resor och långa vistelser i andra främmande kulturer, Afghanistan, Kina, Indien, Kampuchea, Mexiko… är långt ifrån traditionella reseskildringar. De handlar inte om subjektiva, privata upplevelser utan om dessa länders politiska och ekonomiska historia speglad i författarens nutid. Med svidande kritik visar han hur de makthavande överallt, i alla tider, har utnyttjat de svaga och maktlösa. Hans sätt att läsa de stora monumenten ger även den politiskt obevandrade nya viktiga insikter. Också har han, med att visa hur de förtryckta rest sig och fortsätter att kämpa, visat på möjligheten av en bättre värld.
Många har fängslats av den långa svit av böcker som han själv kallade ”jagböcker”. Självbiografiska har de kallats, och lästa ur den synvinkeln har de givit upphov till mycket debatt om genrens villkor. Men inte ryms hans böcker under sådana begränsande etiketter! De må beskriva ett medvetande, ett människoliv, men också så mycket mer av uppfordrande ställningstaganden.
Sin ungdoms föresatser om arbete och politik förblev han trogen. In i det sista, tills de rent fysiska krafterna tröt, fortsatte han sitt arbete. Det avslutande storverket med återblick över liv, kärlek och verk kom så sent som 2019 och han kunde aktivt delta i lanseringen. Titeln, Ett andra anstånd, reflekterar hans syn på mänsklig tid som ett kort uppehåll mellan födelse och död. När hans tid än en gång, efter flera tidigare förebud, tycktes vara ute, fick han ett andra anstånd – att fylla med arbete.
Verket, budskapet var för Jan Myrdal viktigare än personen. Visst skrev han om sig själv och visst kan läsaren vilja följa hans liv ur privata, litterära och personliga aspekter. Han kunde skriva mycket personligt t.o.m. privat. Men det viktiga för honom var hela tiden de politiska lärdomar han ville förmedla till läsaren.
Nya insikter, politiskt medvetande, har han givit också dem som inte hunnit eller orkat läsa allt han skrivit. Med sin person och som förebild har han, allt sedan han först blev verkligt synlig i massmedia i samband med Vietnamrörelsen, påverkat hela samhällsklimatet. Som politisk person har han betytt ofantligt mycket, ständigt ifrågasatt både för sina verkliga uttalanden och för sådana som bara tillskrivits honom av hans motståndare. Ofta har historien givit honom rätt. Hans en gång kontroversiella ståndpunkter har stundom blivit självklarheter i den allmänna debatten. Annat måste, som han själv brukade framhålla, ses i sitt sammanhang, i ljuset av då kända fakta.
Stora människor passar dåligt in i små sammanhang. Som barn spelade Jan Myrdal enligt egen utsago fotboll efter sina egna regler. Hans kritiker har sagt att detsamma gällde för honom också i samhällsdebatten. Han följde inga regler; hans spel var hans eget.
Såtillvida kunde han instämma. Sådan var hans roll. Anpassning efter normer som han inte kunde godkänna var honom främmande. Han var och förblev en refraktär, motspänstig, oanpasslig, Han var den som alltid ifrågasatte den allmänna meningen, särskilt när alla ”rättänkande” syntes gå åt samma håll.
Så har han personligen påverkat det offentliga samtalet och därigenom nått ut till långt fler än sina trogna läsare.
Personen Jan Myrdal är död. Att önska frid över hans minne vore ett uttryck för den borgerliga sentimentalitet som han avskydde.
I stället alltså:
Läs hans verk, besök och använd hans bibliotek och, framför allt: fortsätt kampen i hans anda!
För Jan Myrdalsällskapet
Cecilia Cervin, tidigare ordförande.
Ska nog läsa om Samtida bekännelser i helgen. Tänkte tanken redan tidigare i veckan, men nu känns det ju verkligen motiverat.
När ens stora barn har blivit så stort att den inte vill titta på Idol längre.
Jan Myrdal, kan å det varmaste rekommendera den här https://sverigesradio.se/avsnitt/172063
Bingeade precis Utopia på Prime. Bra! Inte lika bra som brittiska förlagan (vilket vore omöjligt). Men ganska annorlunda story, vilket funkade bra. Så, tips.
Mitt bästa minne av Myrdal är när jag jobbade på Aftonbladet och kulturchefen åkte och hälsade på honom. Myrdal spatserade runt i gräset i shorts och sa: ”Harr ni sett mina vader? Sådana vackra vader!”
Nya Ariana Grande är nästan perfekt pop. Och de knulliga texterna på det. Riktigt bra skiva!
Någon här tipsade för länge sedan om Minding the gap på svtplay. Tack för det! Otroligt bra film.
Vänder mig alltid hit när jag vill ha musiktips, hoppas det är okej… Vilka tycker ni är bästa låtarna, eller för all del albumen med Sun Ra? Idag när jag hörde Door of the Cosmos kom jag på att jag länge varit sugen på att börja djupdyka i Sun Ra, men har aldrig riktigt tagit tag i det.
Finns ju så otroligt mycket och jag är långt ifrån nån expert. Men jag älskar bl a Atlantis och Space is the Place. Och Exotica-samlingen såklart…
Tagningarna av The perfect man från den här är ju grymma:
https://open.spotify.com/album/7jJ38lcsDBtgQmzIEwyQ8o?si=rV00YK9ESyS9NhiMfzIkVA
och släpfunken från
https://open.spotify.com/album/4UoSzYIJjNTHgq5gMd84Gw?si=GAmiTQzLT-GyGxoqKsjzog
blir man ju alltid glad av!
Det är väl just den väldiga diskografin som gjort att jag aldrig riktigt börjat lyssna in mig, men vilken underbar värld att upptäcka! Börjat lyssna lite på det ni länkat och det är ju svinbra alltihop. Och Exotica och Bodensia, otroligt snyggt!
Ronnie Boykins hypnotiska bas på här
https://open.spotify.com/track/54DtmGZjwvgXDPgq8p4A4S?si=HXvgB2c2SkK1pTPWXLavWQ
Men, nåt annat, fast lika ändå, Moroders mix av den här?!? Fetast den här söndagen
https://open.spotify.com/track/3RFNGpf4yrdKHg9Bc564ZI?si=c43U3-V1RSeWndyctdtGPQ
Moroder gör ju den tom fetare än Coroner
https://m.youtube.com/watch?v=N-yc_MZQTrg
När jag började lyssna på Sun Ra hade jag svårt att förlika mig med att det var såpass lite bröt. Menar, det som är ”avantgarde” med honom och hans Arkestra är inte samma som hos t ex Sanders eller Ayler. Inte för att de är lika. Eller Miles eller (Alice mer än John) Coltrane. Lanqudity är ett bra exempel på hur Sun Ra låter, om han nu låter på ett särskilt- eller ens ett enkelt definerat- sätt. Det handlar liksom om acceptans först av allt, mer än direkt gillande. Eller har jag fel nu? Kommer i alla fall ihåg när jag i slutet av 80-talet hade liknande problem med grindcore/blastbeats. Men att jag tog mig över tröskeln, eller vad jag ska kalla det, rätt fort. Och klev in ett helt annat Narnia än jag hade förväntat mig. Samma med Discharge en gång i tiden. Och Velvet Underground. Men när det gäller frijazz, och avantgarde-dito är det så mellan alla artister, ibland till och med mellan deras skivor. Det är för brett för att vara en genre till och med.
Jag håller nog med. Förundrades alltid som tonåring varför rockarna gillade Sun Ra? För mig låg mycket annan jazz närmare ett ”rockigt” uttryck. Mingus tex om man pratar storband. Sen läste man om John Sinclair och MC 5-grejen och jag förstod mer. Men musikaliskt är det ju som du säger, i stort sett odefinierbart.
Jag ser, eller snarare lyssnar på, Sun Ra som den siste allvetaren! Han kunde liksom ALLTING. Historien, sam- och inte minst framtiden. Gällande jazz alltså. Det är väl det som är grejen gällande de andra du tar upp. De ville ju göra nåt HELT nytt, medan kanske Sun Ra kommer från Ellington och aldrig riktigt lämnar det. I slutet på 60-talet uttryckte han ju till och med missnöje/oförstående utöver att inte vara absolut störst. Hans idéer från de senaste tjugo åren räknades plötsligt som det allra hetaste men inte han själv/Arkestran. Samhället har väl i viss mån hunnit ikapp nu.
Sen kan man ju inte annat än förundras över hela myten. Egna bolaget (var väl typ först med artistägt skivbolag?), orkestern som repade 8 timmar om dagen, reglerna och mysticismen. Men framför allt så klart musiken! En regel jag själv har gällande Sun Ra är att kolla liner notes:en. Om det står typ, percussion: all of the Arkestra, vet jag oftast innan jag hört skivan att jag kommer älska.
Som en parentes eftersom båda nämnts: Pharoah spelade ju faktiskt in en skiva med Sun Ra. Det var när John Gilmore funderade på att sluta -64, varpå legend påstår att Sun Ra genast plockade in Pharoah för att ”skrämma” tillbaka Gilmore. Som tur var lyckades han! Det är ju en annan grej med Sun Ra, alla som spelat med honom. Både Allen, med sitt vansinnes altspel och Gilmores mer eleganta tenormörsch är ju skäl nog att lyssna.
https://open.spotify.com/album/6TYhLaa3te4zNjzY6WLRd5?si=6qAcVwX_R2ijhvqOcOTlkA
Velvet Underground. Köpte VU på en marknad utanför Delfinen våren ’85, efter att ha läst om den i Schlager (Lennart Persson skrev om varje låt på den, en helsida). Fattade ingenting först. Trodde det skulle vara liksom en annan sorts rått. Mer som, jag vet inte, Stooges eller Joy Division. Sen kom Ocean, sist på A-sidan. Då var det som att livet plötsligt blev färgfilm. Har älskat allt med dem sedan dess, allt.
Och vilken king du är på Sun Ra, Shredd!
Hahaha, lyssnar på Atlantis nu. Det låter som Papphammar (Lemuria) fast svingrymt! Det är väl iofs Pappahammar med, men.
Blir så sjukt imponerad av eran kunskap, alltid lika uppskattat. Otroligt sugen på Sun Ra nu!
Hehe, glömde en av poängerna: Sun Ra är ungefär lika svår-/lättillgänglig som Velvet Underground. Dvs, man kan höra två motsatser i allt de gjorde, det beror på vilka öron man väljer att lyssna med liksom. Pop- eller litteraturöronen, liksom. Text och undertext samtidigt.
Det är som med Lady Gaga eller Ghost! Jag hade en motsvarande upplevelse som Mattis med VU när jag var 13 (jo, faktiskt) och hade läst om Einstürzende Neubauten och att de gjorde musik med borrmaskiner. Köpte Interim-singeln på den lokala skivbutiken, jorå, borrar på skivomslaget också, men så var det nån sorts underlig funk med mummelsång!
Funderade förut över musik som istället lät prick som man ville/trodde/hoppades. Kom på några stycken, men nu har jag glömt alla förutom Burzum (som var den första black metal jag hörde).
Är inte i jazzmode just nu, passar på Sun Ra-diskussionen men uppskattar som alla andra skräddarns inlägg!
Glöm allt jag sa!
Innan internet, när man var hänvisad till små brottstycken ur Bonniers musiklexikon på bibblan och några urgamla rockmagasin, skapade jag mig en mental bild av hur The Cramps borde/skulle låta. Sen köpte jag Off the bone, den lät exakt som jag hade förväntat mig. Härligt var ordet!
shredd 👍🏻
vu ställde ju allt i en helt ny dager ❤️
Skämdes lite i efterhand för mitt lite muppiga kalenderbitarinlägg, men kul att det uppskattas.
Ovanför min skivspelare här hemma har jag en blyertsskiss av MES och ett vykort av Sun Ra, så ja, det är ju hemmaplan.
Det första jag hörde med VU var the VU & Nico. Tyckte den var sämst! Inte ett fett riff så långt örat nådde. Men några år senare hörde jag Gay Icon och sen fattade jag VU. Obs, true story.
Har alltid varit sen på bollen. VU – waiting for my man hörde jag i 7:an i högstadiet och tyckte Lou sjöng grymt men att låten var tjatig. Tog upp dem igen vid 20 års åldern och då satt allt som en smäck och så verkar det förbli, trots min Lou-svacka.
Men tack shredd för Sun Ra infot. Är som H, långt från jazzen nu, men läsa kan jag.
Finns det inget C-60 eller C-600 Sun Ra som någon smyger på och gärna vill dela med sig? Typ shredd. Har läst lite och blivit nyfiken ändå.
Också intresserad av en C-600!
Oj, lyssnar nu på Space is the Place och hör klara kopplingar till t. ex. tidiga King Crimson. Det här kan bli kul.
Men vänta nu KC var före Space is the Place, där ser man.
Såå nära en fryppel!
Kan nästan inte tänka mig en värre artist att göra ett c-60 av….
Ursäkta att jag stör. Någon gång omkring jul mellan 96 och 99 var det en spelning i exercishallen på lv7. Möjligtvis hade det något med Vråken Basket att göra. Är det någon som minns vilket år?
http://www.bilddump.se/bilder/20201104190909-158.174.187.118.jpeg
vassego
den blev alltså flyttad från tunaskolans matsal.
Snyggt Stalle!
Sun Ra: det finns några bra officiella C-60 redan, sammanställda av kompetenta personer
Gilles Peterson
https://open.spotify.com/album/7ItDdOlYU9IyQNazstPM32?si=1-KmBVs4SjqB74MsO0HcGQ
Marshall Allen
https://open.spotify.com/album/2dkGXUsgCBXn5sbBtTtKFv?si=A271-_c4QUOxsxyiFFb_UQ
Många tack!
Tack shredd.
Idag är det såhär långt Iiris nya singel på repeat, Vikingur Ólafssons Debussytolkningar och Ralf Und Florian som gäller. Sen blire kväll. På jorden och i sinne.
själv ska fortsätta lyssna igenom vu-boxen på vinyl. och dricka en liten ölis för att fira att vansinnet i isa verkar ta slut.
Jag har gjort en lista för den som vill ligga hemma och vänta på sitt covid-svar, läsa Anna Hallberg och inte ha med andra människor att göra.
https://open.spotify.com/playlist/6yJiBHuTrPzY9RANOdZOrO?si=mX_4sQdPSPeUKjENTnDfoA
Fin lista!
Smart hörrni, är pappaledigheten över. Jag har så sjukt lite tid över – som att varje gång jag försöker läsa på den här sidan, t.ex, så tar det 30 sekunder, sen blir jag avbruten.
Men annat som går att göra i kortare intervaller har jag sysslar med. Som att köpa ett servat begagnat kassettdäck från en nörd-legend i Tyskland. På väg med posten. Svingad, har inte haft möjlighet att lyssna på mina gamla kassetter sen typ 2003 eller nåt då förra däcket la av.
Och, av bara farten köpte jag ett par nya begagnade högtalare också. Har varit missnöjd med de jag har i 20 år :)
conny, det finns inga genvägar till det perfekta ljudet.
Förresten, vad fint Jan Guillou (av alla) skrev om Jan Myrdal (av alla) i Aftonbladet.
Oh mama (mutter)
https://halvmall.com/shop/times-sounds-hardcover/
Men jösses så pepp man blir på den boken…
DET SOM INTE FUNNITS MED RAMONES PÅ SPOTIFY FINNS PLÖTSLIGT!! JAG DÖR AV LYCKA!!
Nytt med Ramones… Sire Records tänkte jag då och hittade en live 78 med Talking Heads som jag aldrig sett eller hört. Svinbra: https://link.tospotify.com/TSo0wgqSjbb
Jag menar Too Tough to Die, Animal Boy och Halfway to Sanity!
Äntligen kan jag göra en sån där ”Ramones när man trodde de var slut”-lista. Eller, jag har såklart redan gjort den. :)
Fy fan vilken tandvärk jag haft. Sov inte EN blund inatt, drog ut tandjäveln i morse och nu ligger jag på soffan och knaprar Panocod 500mg/30mg. Trodde jag var immun?
Så , posta gärna Ramoneslistan som tröst
Din stackare!
Mitt förslag är att du shufflar den:
https://link.tospotify.com/11qg2MAEkbb
Tack kompis 💐
Rätt hårt av skrädd att dra ut sina egna tänder. Förmåner man har som käftis.
Tänkte posta min sena Ramones-lista, men den dyker inte upp bland mina listor på telefonen.
Starta om Spotify, amatör.
!!!!!!!! Men ni kan äta era Ramones-listor till frukost för nu äntligen finns Lögnens Mästare med Underjordiska Lyxorkestern digitalt! UL var det närmaste Birthday Party Sverige har haft.
https://link.tospotify.com/wLt2EGlflbb
För övrigt är det lite mäktigt också att det inte alls populära (vi var typ fyra i publiken som såg deras avskedsgig på Tre Backar 1985) bandet Unter Den Lindén har återförenats och släppt flera nya singlar. Det är inte helt oävet, även om det heller inte är mitt i prick.
Linden. Inte Lindén. De heter inte Unter den Lindén.jag ser och stavar bara sämre och sämre.
Grym återkomstplatta av Traste: Unter der Lindén.Man kan ju alltid hoppas.
Hittar den inte på www, men torsdagstipset blir att kolla upp låten Varglöpa från Vargavinters andra skiva ”Röster från alla land” (MNW -80).
Alltså…. 💕💕
Orkar inte tänka på UDL innan …utom våra liv dyker upp på Spotify.
Grymt med UL. Lite underskattade/förbisedda: Pojken med grodan i pannan.
Ramones är bäst. Bästa bandet genom tiderna ever stjärnstopp, bättre än VU till och med,
Fast nu lyssnar jag på Entering the Dragon med Keith Hudson. Passar november/corona-mörkret bra- obs, jag har inte corona.
Jag har lyssnat en hel del på Sun Ra sista veckan. Sån är jag, motsägelsefull och fylld med överraskningar.
Vad bra den var, Entering the Dragon.
Vad har du lyssnat på H? Och omdöme tack.
Lyssnade på Anders nya två varv, ooooh vad bra den är. Sen släpptes Enos filmmusikalbum idag också. Äntligen helg.
Fö, jag vill fortfarande rekommendera Utopia på Prime. Den är endast sökbar, dvs den dyker inte upp ”av sig själv” när du går in på sidan/appen. Inte så konstigt kanske med tanke på vad den handlar om och hur fullständigt oförmögna folk verkar vara att inte oroas av uppenbar fiktion.
idag fick man en dos aitch i elevfiket. hemma väntar the blue mask som jag tycker är en rätt bra lou reed så pass sent. inte på humör för jamaica eller rymden (sun ra) men tackar för tipsen!
Stardogs comeback är bra!
https://link.tospotify.com/Dh05Hs5Enbb
En musikpedagogisk länk mellan Stooges och Joy Division.
när lou klämmer i med ”syyyyyyyyylvia!” i heavenly arms… 🦾😻
Jag säger som alla andra, herregud vad bra det är det här Kärlek och anarki!
ja det är fan bra svensk tv.
Gillar Lisas filmer lite mer tror jag, men kul, lättsamt och bra skådespeleri!
Läste också en ovanligt bra recension av en riktigt gammal skiva som fortfarande ger mig gåshud när den snurrar på skivtallriken. https://pitchfork.com/reviews/albums/king-crimson-red/
Tycker inte om Kärlek och anarki lika mycket som andra. Men tipsar om nya säsongen av Dips på SVT Play!
Men regn och storm. Man bor ju i BD för att t ex slippa GBG-vinter. Å andra sidan får man ändå ju inte gå ut och slösa pengar, så.
#fuckcorona #fucklivet #fuckallt
ja fi fan jag har cabin fever.
Brian Eno efter ca Taking Tiger Mountain: vad bra skivorna blir när han fått det där glamstompet ur kroppen och det blir mer pop och ambient(-aktigt). Det är eg samma med Roxy. Och Bowie (fast där försvinner aldrig stompet.)
Menar alltså att till och med TTM är skivorna bra rakt igenom. Det är de påföljande med, bara inte heeeelt rakt igenom.
Förresten, även Iggy lider ju av det där lite.
blev enos skivor bättre eller sämre efter ttm? mvh förvirrad.
Men hallå, alltså, osv.! De är minst lika bra före som efter TTM, men på helt olika sätt bara. Ok, nu läste jag vad du menar matti, hehehe,jag är lite borta som vanligt bara. Håller med. Lyssnar mer på TTM och Here comes the warm jets än på another green world och before and after science som ju också är två briljanta postTTM-skivor. De övriga är som sagt mer blandade . No pussyfooting är ju också cool men på ytterligare ett annat sätt och omslaget – ja, jag vet inte, men jag bara fastnar och kan inte slita blicken från den. Evening star däremot känns mest lite sömnig, men å andra sidan har jag knappt lyssnat på den (dvs typ 10-20ggr bara).
Och det finns något rykte om att Iggy kunde sjunga några av gitarrslingorna från no pussyfooting. Bara det.
Och fler historier finns om denna märkliga och mycket fina skiva.
Underskattad mao.
Fan TP, King Crimson! Aldrig lyssnat och trodde nog det var någonting annat, kanske män i druiddräkter omgivna av 17 synthar i en fyrkant. Lyssnat på Providence hela morgonen här.
Älskar alla skivorna du nämner TP, No Pussyfooting med. Men när det kommer till glamstomp så föredrar jag T Rex och Slade exempelvis, lite på samma sätt som jag föredrar jungle före drum n bass. Dvs med mindre konstnärlig sensibilitet och lite mer jag vet inte, party, kanske. Jag tycker ju även 4-Skins är bättre än Redskins. Och att Iron Maiden är bättre än Led Zeppelin. Etc etc.
G❤️!
matti: partykänslan är ibland helt klart det viktigaste, ibland. Brukade ofta ladda på fredagarna med Roxystomp. Det var på den tiden party inträffade. Nu kan jag också ladda med Roxy men utan party i glas och i rummet, bara i huvudet. Går bra det med.
Ja och T-Rex med rätt sällskap är helt underbart, men i en kall källare med cykellagning på schemat direkt tråkigt. Party behövs för partykänsla helt enkelt (vilka visdomsord!). Och Slade….då kryper det lite av högstadieångest och ouppnåelig kärlek. Kan inte riktigt uppskatta det, men det har inget med musik att göra förståss.
TTM använder jag i medicinskt syfte, att driva bort ångest och andra jävlar. Blir alltid glad och ser det vackra i livet igen (hoppar naturligtvis över Third Uncle, dårå). Har gjort så i drygt 40 års tid. Är så viktig att det är den enda skivan jag har på cd och vinyl ifall vinylen skulle bli sönderrepad.
Jag gillar partymusik, men inte att festa.
På ett Stoogesforum jag hänger frågar npn vilken som var den första Iggy-låten man hörde. Jag vågar ju inte svara där såklart så jag svarar (och flyttar över frågan hit) här i stället: jag trrrrooor det var The Passenger i Piteå 1983 med The Pinheads från Umeå.
Vet Sister midnight när den kom 1977 men trrrooor TV Eye och Dirt ett par år innan. Vet iaf jag gillade Iggy solo mycket mer än Stooges i många år.
Jag skaffade The Idiot när jag var kanske 14, men fattade INGENTING. Det var ju i alla fall INTE punk. Sen var det nog The Passenger och Lust For Life i den där punktimmen som SVT sände med Tony Wilson som presentatör. Och sen första Stooges som man köpte på nice price-cd pga Hellacopters.
samma som matti.
nu blir det spisning på iggy/stooges känner jag😍
Real Wild Child när den var någon slags hit, antar att det var 86-87 någon gång. Tyckte inte det var så bra men att däremot att Iggy så rolig ut i badbaljan i Cry Baby några år senare. Sen köpte jag Lust for life 90-91 någon gång utan att riktigt veta varför eller ha hört en enda låt men hade väl läst om den någonstans helt enkelt, och strax därefter The Idiot. Hösten 92 spelade sångaren i bandet jag spelade i upp en kassett med Sick of you i sånganläggningen i replokalen. På hög volym.
❤️ Iggy, Stooges och er. I omvänd ordning.
Nu lyssnar jag på Possible Musics med Hassel och Eno och tycker det låter rätt mycket Sun Ra.
Jorden är rund och t ex nu gick det ett varv.
https://open.spotify.com/track/1N5n6lmXvQRlwUtYxQCfnk?si=gT6B6xEUSoSQIAQDPzHBrA
Och min första Stooges:
https://open.spotify.com/track/52KneT59RQYrBps6lraj4O?si=ugJ5ikw0S_yDrR7KoBuUrw
Fredag! http://open.spotify.com/track/2U5Qu6N7xEWQvsInovqhHa
Jag tycker higgs boson blues och jubilee street är de två sämsta låtarna på push The sky away. Är det nå fel på mig?
Första låten med iggy var brick by brick. Inte speciellt bra skiva. Men gillar fortfarande edge of The night.
jag lyssnade på zombie birdhouse igår, den känns bättre nu än förr. rätt modern nästan 😅
Man hör med vilket självförtroende de gick in med när de gjorde Too Tough to Die. Det syns på omslaget också, titeln med. Men så floppade den som vanligt. Skivorna efter låter därefter, de är stukade, resten av sin existens faktiskt. Det är deras minst bästa skiva, jo jag tycker skivorna efter är bästare. Sämre på många sätt men fler enstaka pärlor.
jag gillar tttd, just för att han sjunger så ini bomben bra. och självsäkert. sen är det nån låt som verkligen inte håller ramonesklass, men då slår man ju bara på i´m not afraid to dig eller för den delen wart hog!
Jag älskar också Ramones! Hur de bara matade på i 20 år, eller vad det nu var. Försökte med allt men fick aldrig något genomslag. Ren otur och dålig tajming kanske? Hur alla i bandet verkade så olika varandra men blev sådan magi när de gjorde musik tillsammans. Alla skivor är svinbra, till och med de dåliga. Animal Boy har jag knappt lyssnat på förren nu, förutom någon enstaka gång, och jag fattar inte varför. Och håller med om Joey, vilken fantastisk sångare! Snälla prata mer om Ramones.
Sorry alla,
Men mörkret lägger sig och jag har precis avslutat Allan Petterssons 7a. Klubbad, nattklubbad.
Hur gör de?
Tar rygg på tp nu, Allan Petterssons sjunde it is.
Omtumlande, om en är på sådant humör. Så mörkt, så vackert, så rakt in i själen, så olidligt, så jobbigt. Sedan slutet, så värd att vänta på.
Hoppas du är i livet fortfarande matti. Själv är jag fortfarande golvad.
Den var fantastisk. Lyssnar på femte nu, lite mer romantisk (helt subjektivt alltså, har inte riktigt språket för att prata om klassisk musik) men lika bra. Lyssnade även på 12; körverket om militärkuppen i Chile. Tungt.
Ja jävlars, började också på 5an, men måste jobba. Tog bara lite på A-sidan. Saknar också språket, men just nu behövs det inte liksom. Kul iaf. Nytt för mig även om jag tror jag bombarderades med detta i en studentkorridor för jättelänge sedan. Kanske därför gick det rakt in. Vad vet jag. Liket lever lite ändå.
Henke påminnde mig om hur bra Pylon var. ❤️
Förresten ang Corona:, inte konstigt man går in i väggen när man är isolerad hela tiden. Gud vad det här tär. Det jag tycker är bland det värsta är att alla hela tiden påminmer alla andra om att ta hand om sig och alla andra. Tack, snutar, tack för förtroendet.
Alltså bokstavligt gå in i väggen, en vägg. Pga trångt utrymme. Det var ett skämt.
jag firar med ett ryggskott 💀
Har haft covid nu. Först hög feber i sju dagar, sen smak- och luktpåverkan samt hosta. Senaste dagarna utmattad.
För perspektiv: i vanliga fall sover jag med snus. Idag var första gången på 11 dygn som jag har druckit kaffe och snusat.
Usch! Krya!
Pylon 👌
Kul med turné med Hellman till hösten! Gud vad jag längtar efter att få gå på livespelningar igen.
Jag är så isolerad nu att jag funderar på att lyssna på nya Ulf Lundell.
nej nej nej, kolla på Scared of Revolution istället, om Umar bin Hassan !
https://urplay.se/program/211800-scared-of-revolution?source=kunskapskanalen.se
Fett! Måste också se. Några av mina HÅRDASTE skivor är av Last Poets. Oerhörd musik!
Men, trots allt, nu äre fredag
https://youtu.be/TgrsPB7e8J0
2010-talets bästa cover?
Vem är Lars Winnerbäck egentligen?
Om man ändå kunde dra igång den här som det var tänkt.
https://link.tospotify.com/3X5c9AebLbb
Idag lyssnar jag bara på musik med Roedeliusanknytning:
Harmonia & Eno 76
Harmonia Live 74
Roedelius ”Flieg ’Vogel fliege”
Roedelius ”Lustwandel”
Fast man måste ju vara halvdöv om man föredrar Deluxe framför Musik von… ?
Jag lyssnar på Victoriakörens julskiva. Älskar julen. Hatar Jesus, älskar julen.
Jag kan inte nog rekommendera Thomas Seltzers (aka Happy Tom) serie om USA. Lyckas bättre än de flesta berätta om ett USA som slits sönder av låga löner, arbetslöshet, förlorade drömmar och syntetiskt heroin. Och varför det trots allt är logiskt att arbetarklassen röstar på Trump.
https://tv.nrk.no/serie/uxa-thomas-seltzers-amerika/sesong/1/episode/1
Obs skämtade. Hatar inte Jesus. (Disclaimer pga rädd för Gud? Rädd för kristna?)
Jesus älskar dig.
Jag älskar Robert Forster. Båda, egentligen.
Gud vad Inferno med Forster glömdes bort och försvann. Man hör det på den, den är nästan skriven för det. Men den är 5 kringlor bra.
life has turned a page 😘
Fan vad fet den är nya Viljanen.
Vilken lå, of Montreal, The Past is a grotesque animal!
https://open.spotify.com/track/1fhc1oyO3kG5FZD3vl4Ymv?si=ZZo-mVMeQ1y_5H-UKJs83A
Ju mer jag tänker på det, desto sämre tycker jag Kärlek & Anarki är.
Jakten på en mördare däremot. Gud vad bra.
Päron och äpplen, jag vet.
jag fastnade verkligen för jakten på en mördare. min första reaktion var ändå att jag inte tyckte om att serie gjordes öht. har inte problem med drama om verkliga händelser, men nåt med helenemordet grep ändå tag i nåt. kanske för att man haft det på näthinnan nästan hela sitt vuxna liv.
Igår morse 06.14 skrev jag och frågade Deamon om han ville luncha efter åtta år, eftersom han var i Solna och jobbelijobbade ting. Han svarade 20.45 att, nej, sånt joll har han inte tid med.
Hahaha, ”joll”.
Förresten, vad sjukt irri att låtarna man lägger till på listor hamnar först. På ”nya” Spotify menar jag.
Ja grym låt TP!
Nya Fargo var till och med nästan dålig.
Håller tyvärr med. Har inte ens orkat tittat klart.
Jaha. Whamageddonad redan den tredje. Typiskt.
Vad sällan man upptäcker grejer ändå. Alltså, som består bortom nyhetens behag.
En tanke jag fick, eller om det var en idé, när ag satt och lyssnade på Raw Power som vanligt (och tänkte att det är det bästa Bowie någonsin gjorde) var att det vore intressant om man gjorde sina listor kring vilka som är världens bästa skivor utifrån självbiografiska fakta. Alltså, vilka är de bästa skivorna som man upptäckt när de kom? Och som man sedan vidhåller är så bra?
Jag menar, för att förtydliga/krångla till det, t ex att Never Mind the Bollocks kom när jag var åtta år gammal. Inte minns jag den från då. Minns inte när Unknown Pleasures eller Hounds of Love kom heller., men jag levde och jag började älska dem några år senare.
Det gäller ju även skivor man missade när de kom, i vuxen ålder. Som tex Zombie Terrorist med Partyline, från 2006: den hörde jag nog först efter 2010 nån gång. Fast jag minns och hörde Altars of Madness med Morbid Angel från 89. Men jag älskade inte den så mycket då, det kom senare. Helt ärligt gäller exakt samma sak Napalm Deaths två första. Det var först när Harmony Corruption kom som jag verkligen började älska dem, började tycka att de var bättre till och med. Är ni med?
VU med Velvet Underground köpte jag när den kom. Men bandet fanns ju inte sedan länge, och de var ju en samling inte ett medvetet album på det sättet. Så den räknas inte heller.
Album man köpte/upptäckte de kom som man fortfarande älskar innerligt. Ett exempel på hur min lista skulle se ut då. SKULLE KUNNA, vill jag understryka. Ingen eftertanke än så länge, ingen rangordning. Och alla är fem kringlor av fem möjliga bra.
Cate Le bon – Mug Museum
Ramones – Pleasant Dreams
Discharge – Hear Nothing, See Nothing, Say Nothing
The Fall – Fall Heads Roll
Julie Doiron – Woke Myself Up
A Tribe Called Quest – People’s Instinctive Travels (…)
De La Soul – 3 Feet High and Rising
Einstürzende Neubauten – Halber Mensch
Aphex Twin – Drukqs
Swans – Children of God
Josephine Foster – Blood Rushing
Slayer – South of Heaven
Napalm Death – Smear Campaign
Mayhem – Ordo ad Chao
Go-Betweens – 16 Lovers Lane
Serafina Steer – The Moths Are Real
Mascara Snakes – Fullständiga rättigheter
The Smiths – The Queen is Dead
Kendrick Lamar – Damn
Frank Ocean – Blonde
smiths- meat is murder
kommer inte på fler.
Hahaha.
Det här är ju även en psykologisk/terapeutisk övning för oss med anal tendenser.
Återkommer. De första två jag kom att tänka på var Broder Daniels och Bäddat för trubbels första, av nån anledning.
36 chambers?
Ny våg
Bra exempel Simon!
Personligen upptäckte Jag Wu-Tang närmare The W, tror jag. Minns att jag recenserade den i nån tidskrift från Gbg iaf.
Fast Kåre Vernby spelade iofs upp Can It Be All So Simple tidigare, och den älskade jag direkt.
Förlåt, Wu-Tang Forever menade jag, inte The W. Fast The W är deras bästa.
ok halber mensch, 16 lovers lane och queen is dead platsar ju också 😅 och wildweed med jlp!
Du får välja ett band som får en The Crown-behandling med egen Netflixserie. Jag väljer Fleetwood Mac med Miley Cyrus som Stevie Nicks.
Beach Boys kanske
Hurriganes på den.
Fast det finns en spelfilm va?
velvet 😘men skådisarna måste jag återkomma om.
Arkestra
Ånkel konkel. Fast musikal. Som Tomas ledin filmen.
Onkel Kånkel ska det stå
Bear Quartet. Brad Pitt som matti. Jönssonligan som dom andra.
Hahaha.
På tal om fredag: gud vad tråkigt På spåret är såhär när en upptäckt Alla mot alla.
Och årets låt släpptes idag: har lyssnat på den ca 20 ggr och sett videon tio ggr utöver det. Älskar punk rock mest av allt ändå.
https://youtu.be/bnBFD5M3HtY
I år har jag nästan enbart lyssnat på gammal musik, har nästan ingen koll på vad som släppts i år. Någon som gjort en 2020 lista så man kan lyssna ikapp lite och hänga med i tiden?
Magnus: det lär dyka upp!
matti: Förstår det, jag väntar tålmodigt. Kryper tillbaks till min Ramones grotta så länge!
Bästa julfilmerna
Gremlins
Home Alone 2
Die Hard
Home Alone
Die Hard 2
Tycker fan att Elf är grym. Grinchen med han med grimascherna också. Men Home Alone 1-2 är ju bäst.
Annars hoppas jag att ni alla har en fin andra advent 🙏🙏😘
https://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=XdherX6ldXc
Idag är det 40 år sen Darby Crash dog.
Halva dan lyssnade jag på ny anarkopunk. Halva dan lyssnade jag på gammal punk.
Men nu är det ju kväll och jag försöker förstå mig på Prince för ca hundrade gången i mitt liv.
Tänker du fortsätta tills du fattar? Eller när drar du gränsen?
Är i samma sits när det gäller till exempel roxy music. Det landar inte. Gör ett försök vartannat år. Men när ska man säga ”alla andra har fel” eller det här är inte för mig?
https://www.youtube.com/watch?v=E1zlubf7kjQ
hahahahahahaa
https://youtu.be/nAgovVdAJ_o
Åh, M.W Bergqvist-låten, gud vad bra! Tack!
Jag fortsätter med Prince. Gillar somligt men ser inte och har aldrig sett det geniala. Men tänker att det är jag som är problemet. Har en hel del såna ”heliga” som jag inte fattar. Som Love, Bowie, AC/DC, Byrds och några till. Men jag vill fatta, jag ska fan fatta en dag. Sen finns det andra där jag verkligen tycker det är Kejsarens nya/gamla/inga/ fula inga kläder. Som t ex Lana del Ray. Och Credence. Och Led Zeppelin.
Få saker i det här livet är väl ändå lika tillfredsställande som att klippa stortånageln när den blivit för lång.
Håller med om fula kläder förutom LedZeps tre första typ och Creedence version av denna på sjukt hög volym och mycket diskant så det ringer i öronen i veckor:
https://open.spotify.com/track/5AmWO1ItTiv3XV0AnVEiiI?si=EsQ52lkzQreiYBjRYE263A
Stortånaglar! Mumsfilibabbafett.
Få saker är ju lika hemska som att klippa den för långt.
Filip eller Fredrik undrade förresten varför hår och naglar går från inget särskilt till råäckligt så fort det lämnar kroppen. Bra undran.
Det får stå för dem. Stortånaglar är fantastiska tandpetare. Shredd skriver säkert under på det.
det känns väl dött när det lämnat kroppen. likdelar liksom.
Matti, jösses vilken härlig hårdrocksgoding, hört? https://open.spotify.com/album/3GNV3XOndih9MWMtVNFwCy?si=GBJE7F50Q2iMFHMej8EFjA
Lenny: Hört! Bra, men idag kan jag bara lyssna på Klaus Schulze – X.
Spotify har delat upp den på två skivor, men det har pappa styrt upp.
https://open.spotify.com/playlist/4RAqkPEKw04Lbt9EISkMBG
H tycks inte påverkats nämnvärt av pandemin 🙄
Dålig spaning. Långa naglar (i bemärkelsen ovårdat oklippta) är äckligt, medan avklippta naglar visserligen inte är behagliga, men ändå är de mest acceptabla kroppsavyttringarna efter hårstrån.
Även om jag fattar att ”Simon” är mer förtjust i utdragna tänder.
Jag bara skriver och skriver och lyssnar och skriver och läser och skriver.
Hittade inte mina lurar i morse så nu vill jag bränna ner pendeltåget.
Ända sedan matti länkade en Ramones spellista för några veckor sedan så har jag inte kunnat sluta lyssna på dem.. Inspirerad av den listan gjorde jag en lista med låtar utanför radarn, eller åtminstone utanför min radar som jag inte kan fatta att jag inte lyssnat på tidigare. Orkade inte lägga i någon speciell ordning, så fick bli kronologiskt. Om någon är intresserad: https://open.spotify.com/playlist/5TDeDjobxNNPBlsyTH5Y4b?si=LhZ2HcwAR8KA6DlCD1RVag
😂
https://www.dn.se/kultur/johan-hilton-ola-rapaces-sjalvbiografi-ar-berattelsen-om-det-som-nastan-blev/
Hahaha, plus sorgligt.
Vet att det är lite jobbigt men vi kan inte ducka längre. Fram med dem!
Nån måste vara först och stå för alla missar:
https://open.spotify.com/playlist/1iqdMzmYvW5NpUmDuh2UDf?si=Qk9TOdfjSBmW9c8AhZXNnw
Simon: jajaja, snart. Och tack!
I vanlig ordning blir man inte jätteosugen på bir när man lyssnar på nya Hjelle.
nåra kalla i gott sällskap vore gött
Skoja ej. Och jag har inte hört nya Hjelle ens.
När snön kommer är min 2020-lista klar. Det kan vara närsomhelst.
i maj?
Lena Endre och Refused
https://open.spotify.com/album/5wJg3BXSUVtQV4lRJv89Rb?si=-WnUQ8vpT_2JuSPg2kvT-w
Fan, nu snöar det lite. Bra iofs, men listan är inte klar. Den är ca tre och en halv timme lång just nu.
76119 minuter har jag lyssnat på Sptfy i år. Det är rätt mycket, va?
Fram med listan din anarkist!
Lyssnar Hurriganes och kollar trav. Man tar sin 40-årskris på allvar.
Skärp dig, listan!
Nyss fyllda 60 var det inte bara födelsedagen som firades hos Mattias Alkberg i Luleå. Han firar också tio år som leopardgubbe.
SVT Nyheter Norrland besökte den så kallade leopardgubben i Luleå för nu nästan tio år sedan. Då hade intresset bara börjat.
Tio år senare har han precis fyllt 60 år – och firat tioårsjubileum som leopardälskande samlare.
– Det känns helt fantastiskt. Det började med ett överkast och sen så blev det bara mer och mer. Så bara bestämde jag mig att jag skulle ha allt, rubbet, säger Mattias ”leopardgubben” Alkberg.
Hela lägenheten i Luleå är fylld av leopardmönster. Alltifrån kaffebryggaren till toalettstolen och dörrarna.
Och det finns inget slut för den vildkattälskande Mattias.
– Det kommer fortsätta tills de bär ut mig från lägenheten. Då börjar jag väl pynta där uppe.
Snön ligger kvar än! Här är listan med årets bästa låtar.
https://open.spotify.com/playlist/4QMWXepj2LFXvwlWIgwf7t?si=X1lX9j_wRXyyxWpCSoUDCQ
Lys upp mig som en stjärna räddade mig just från en panikattack. Tack för allt Matti <3
76119 minuter. Det är imponerande. Men frågan är hur man ska ta en årsbästalusta från en sån person? Som att ta vintips från nån som dricker 76119 liter per år. 😜
Kul!
anonym: Hahahaha, ja iofs.
Få är lika dedikerade till rocken, rocknrollen och rockmusiken som Matti. Så är det bara.
Blir lite orimligt glad att Westside äntligen lagt upp Human Enough-EPn på Spotify. Tror de övriga kommer dyka upp lite eftersom också. Vi var bra på EPs. I den mån vi var bra iaf.
sjukt bra ep 😎
Nytt inlägg. Denna tråd ignorerad av mig fr o m… NU!
Jag älskar duktsamlingen.
Det finns ett speciellt band mellan orden i den och viktiga saker i mitt inre.
Tack.
Grymt, måste läsas…