NY SKIVA. INTE MIN, MEN

Ett av mina barn hamnade i slagsmål när hen gick i, jag minns inte riktigt, fyran kanske. Det handlade om Jultomten. Alla andra sa att han inte fanns, att det var nån pappa eller annan gubbe som klädde ut sig. Mitt barn var ju inte dummare än att hen kunde tänka sig att det faktiskt var så. Att det kanske till och med antagligen var så. Men hen ville inte tro det så hen vägrade. Hen förklarade senare, alltså fjärde klass; de är ju inte precis yrkespolitiker i den åldern, såvitt jag förstod, att han slogs för sin rätt att tro på Tomten, inte för att hen nödvändigtvis trodde på Tomten. Liksom.

Garden Centre har precis släppt sin första skiva som fullt band. Jag kan tänka mig att sången är en vattendelare här, men jag tycker Max Levy är en fantastisk sångare.

Den som läst här regelbundet har säkert sett att det finns en evighetsdiskussion som går ut på att definiera om saker är punk eller indie. Och sedan värdera det utifrån detta. När vi kanske borde värdera först och definiera sen.

Jag minns, jag hamnade ofta i bråk som barn, i gräl, med lärare eller ibland andra elever om huruvida gud finns eller inte. Jag sa att gud inte fanns och så blev det diskussion. Och just ja, jag var punkare. Punkare har en slags självförtroende i det avseendet. Tjafsa om gud. Det är ju barnsligt, men även brådmoget. Det här var tidigt 80-tal, inte visste man riktigt vad indie var på Tuna då. Knappt ens vad punk var. Inte visste man riktigt vad som var vad på Svartöstaskolan heller, tidigt 00-tal. Men jag tänker att indie handlar om rätten att vara barn och punk om rätten att behandlas som en vuxen. Men mitt barn visste ju inget om det. Och inte jag heller, då.

Garden Centre låter barnsliga, som att de inte vill vara så bra på att spela. Och Max Levys röst alltså, han låter som ett barn. Som att han pratar i falsett. Och säkert finns det indiepuritaner som tycker att den här skivan är för lyxig jämfört med t ex förra skivan Monster Energy. Det är folk som är så rädda för alternative rock att de inte kan lyssna på trumset ens. För det är ju det också. De minns britpop och grunge, men inget före det. Det var när indien blev mainstream. I England med Blur och i USA med Nirvana. Även punken blev mainstream. Green Day, Offspring, Rancid. Och sånt hatar man ju, när saker blir allmängiltiga och därmed dumma. Det gäller ju indie och punk lika mycket. Även om man gillar dum musik om den är dum på rätt sätt.

Om mitt barn vetat om det här hade hen varit indie, menar jag alltså. Rätten att tro på Tomten, rätten att vara barn.

Jag var med i ett indieband i tjugo år men jag var punkare hela tiden. Det kan ju uppfattas som extremt töntigt men det skiter väl jag i. Jag tänker att alla har rätt att definiera sig själva, och att man lika gärna kan definiera andra med, det ska väl jag och alla andra skita i. Men jag tycker alltså att jag har en fördel här, ett övertag, ett veto. Jag har stått på barrikaderna. Hohoho. Jag har haft fötterna i båda skyttegravarna i 20 år, och blivit skjuten i kuken av puritanerna non fucking stop. Jag raljerar. Såklart vet jag vad jag säger.

Garden Centre, man kan hata dem av fler orsaker än man kan älska dem: de är inte nog punk, de är inte nog indie, de är för mycket indie. Men skivan innehåller nio låtar, den är 26 minuter lång. Låtarna är välskrivna, rent tekniskt. Smarta melodibyggen, smarta arrangemang, vågade i ett musikaliskt kontext; tempoökningar och temposänkningar, fullt ställ och stilla. Lyssna på den när du är på väg nånstans, den är klar innan du är framme. Sen vill du lyssna på den igen. Eller inte. Men antagligen.

Sen finns det en grej till, den kanske viktigaste för just mig. När vi var i London 2017, jag och Kalle och Simon, såg vi Garden Centre. Det var ett sånt där ställe man inte tror finns på riktigt innan man ser det: en gammal, jag vet inte, fritidsgård, fast med öl och heltäck. Vi var inte där för Garden Centre, vi var där för Nap Eyes. Jag hade ingen större koll på Nap Eyes och Garde Centre hade jag aldrig ens hört talas om. Ena gitarristen såg på håll ut exakt som ett av mina barn. Så jag började såklart tjuta lite. Jag köpte en kassett och en keps av bandet efteråt. Gjorde bort mig lite, sa att jag var an old guy from Sweden eller nåt. Det sket väl de i. Och egentligen jag med. Men det är därför jag tänker på Tomten när jag hör dem. Och det är därför jag älskar dem sådär som andra älskar Comet Gain eller Wedding Present (som fortfarande finns och är rätt bra och spelar i kortbyxor fast de är äldre än mig till och med). Jag tycker de är punk för att jag gillar dem. Jag tycker de är indie för allt annat. Skivan heter A Moon For Digging och finns där en tycker den borde finnas.

Ses i december om vi inte redan setts!

OM KÄNSLOR OCH SÅNT SKIT

10/12 GÖTEBORG
11/12 GÖTEBORG
12/12 HALMSTAD
13/12 KARLSTAD
14/12 ESKILSTUNA
15/12 MARIEHAMN
16/12 STOCKHOLM
17/12 STOCKHOLM
18/12 UPPSALA
19/12 MALMÖ
20/12 KALMAR
21/12 VÄXJÖ
22/12 ÖSTERSUND

Biljetter

Hösten 19 osv

Läser en samlingsrecension i Aftonbladet, Gustav Borsgård har skrivit den, av en hel hög böcker skrivna av influencers. Han skriver att det är så himla lätt att avfärda dessa människor som ytliga och dumma i huvet. Men att det är även är en slags prekariatets motsvarighet till arbetarlitteraturen. Jag vet inte, för det första är det ju knappt litteratur som jag uppfattar det, alltså författarna har inget litterärt uppsåt. Mer självhjälpsböcker. Men å andra sidan påminner det mig om att man/jag alltid är på de sämstas sida och lag. DE säger verkligen något om den här tiden, men de SÄGER inget. De gillar läget liksom men har inga synpunkter på läget.

Vet inte ens vad jag vill säga med det. Mer än att ja, prekariatet är verklighet. Kanske finns det rent av ett trasprekariat. De arbetslösa utan följare på Insta, typ. De som går ner på ICA och köper nässpray och folköl för sina sista ören och tar sitt/tar tag i sitt liv i morgon i stället. I morgon, i morgon.

Jag minns, jag läste om, när klicken kring Bruno K Öijer och förlaget/konstnärsgruppen Vesuvius i början av 70-talet pratade om hur trasproletariatet skulle göra revolution, ett slags riktningslös revolution när hororna och pundarna skulle skära halsen av alla, borgare som r:are och andra marxister. Och sen kommer jag ihåg när nån, Clemens Altgård kanske, kände likadant 20 år senare.

Jag skrev en text för några år sen, ett förord till nån av de till svenska volymerna av The Walking Dead, om att det är det som är så fascinerande och mäktigt med zombies jämfört med t ex vampyrer och varulvar. Bristen på självinsikt kanske man kan säga. Bara drivas av hunger och fuck allt annat, liksom. Fast nu är zombies som allt annat. Bara ännu en grej i ens flöde. Men just ja, nu kommer jag ihåg vad jag ville säga: kapitalismen har vunnit. När jag börjar sympatisera med folk som skulle hata mig om de ens visste att jag fanns. En Jockiboi här, en Bianca Ingrosso där. En Raggarjävlar här, en Linnéa Claesson där. SD är näst största parti, och avståendet till sossarna är pyttelitet. De vinner ju valet nästa gång om inte Jimmie dör eller blir vänsterpartist typ. Och fast alla man känner slutar flyga och äta kött så blir det inte bättre. Glaciärerna smälter ändå. Extremhögern kan snart ta av sig kostymen och lägga upp foppatofflorna på ett bord i regeringskansliet. Ens egna futtiga kamp är så ynklig och meningslös. Men det finns ingen annan kamp heller, inte organiserad. Bara tips på hur man ska göra för att det inte ska synas att man gråter sig till sömns, gråter hela dagarna.

Jaja, ville bara skriva av mig lite 🙂

OM KÄNSLOR OCH SÅNT SKIT är i full gång. Snart kommer ni få se en svinläskig kortfilm/rawkvideo med Södra Sverige. Nästa år släpper jag soloskiva och ny diktsamling. Det är mitt bidrag till att locka Er och mig själv i en annan riktning än Självmordsbron, som Hurula diktade om tidigare i år.

Trevlig höst, hoppas vi ses nånstans.

Om känslor och sånt skit

På andra ställen på nätet har jag låtit meddela om en höstturné. Datumen står här bredvid, om ni inte tror mig. För det är ju ett bevis.

Nä, men allvarligt så kände jag att jag hade en sista turné med versioner i mig. Det vill säga spela äldre låtar och så. Jag har ju turnerat tre år i rad nu, tre höstar som solo och en hel del Södra Sverige mellan dem. Och vill göra det en gång till. När jag gjorde den första turnén, när Ön kom, så hade ÅAI precis blivit klar, jag och Anton mastrade skivan i Gbg och åkte samma dag iväg på vår första spelning. Jag menar bara att jag förstår om ni och folk är lite less på mig. Och ja, ni är såklart folk ni med.

Vad är då speciellt med den här svängen? Tillexempel kommer ingen behöva öronproppar kan jag ju säga. Det är en grej.

Det blir jag, och Jonatan Lundberg på keyboard och kör, och jag kommer prata om olika grejer. T ex vad mina enda verkliga intressen är. Hur det är att aldrig kunna ha tråkigt ens en enda minut. Och vad som är tråkigt. Och om tiden, samtiden och framtiden – det intresserar ju mig ungefär sådär som när man kollar på Dr Pimple på YouTube. Och om hur viktigt det är att tordas improvisera i konsten om man inte törs det privat. Och vad är egentligen skillnaden på kultur och konst. Och Beatles, vad ska vi med dem nu. Eller för den delen Discharge.

Alltså jag hittar ju på i skrivande stund nu dårå, hahaha. Men t ex såna här grejer. Och jättefina versioner på gamla låtar, inte bara samma som det varit de senaste tre åren. Inte för att jag hatar dem eller nåt, men det känns kul att köra några andra också. Och covers kanske.

Jo, det kommer vara en del nya låtar också. Jag släpper en ny skiva i början av nästa år, den jag har gjort med Jonas Teglund, men det blir inte så mycket live kring den tror jag. Så vill ni höra dem live, några av dem, så kan det vara så att det är nu som gäller. Eller nu, till hösten alltså.

Men vi hörs då? Syns?

Matti

PS. Biljetter finns här

Vi är bäst

Nu är DÖD MUSIK här, tur för er att ni också är det.

Vi började i våras, jag och Anton spelade in teatermusik, hade bokat tre dagar i studio men blev klara efter en och en halv. Jag har några Södra Sverige-idéer, sa nån av oss. Jag med sa den andra. Och så brakade det igång. Vi ringde Henke och sa kom upp och så gjorde han det och sen åkte vi ner till Stockholm, till Svartsjölandet och gjorde ännu mer. Och så åkte vi tillbaka till Luleå och gjorde klart resten.

Vad tog det ? Sju dar kanske. Det låter ju vagt, men det var så det var, det är så det är. Vi samlas och gör grejer, får infall och efter ett kort, kort tag går det inte att veta vem som sagt eller gjort vad. Det är så dags nu att försöka förekomma den som lyssnar, men generellt är väl skivan mer hårdrock och mer pop än tidigare. Och mer punk. Mer helt enkelt. Mer av allt. Hur låter det med en tredje bas här? Såhär, bra. Till exempel.

Och om jag ska säga nåt kort om texterna så är det väl att jag har jobbat mer med dem än på tidigare Södra Sverige-skivor. Men eftersom vi är ett band är de ändå hur ska jag säga, snabbare. Beroende på metod och sammanhang. Vi gör det mesta samtidigt och tillsammans. Och om till exempel Henke vill ha sången på ett särskilt sätt, eller på ett annat sätt än hur jag tänkt och det är ett bättre sätt, så skriver jag ju om texten utifrån de invändningarna. Och så ska det ju vara.

Vinylversionen dyker upp i samband med första spelningen. Det är en ytterst liten upplaga, och helt sjukt mäktigt omslag som Elin Sundström har gjort. Ett psykotiskt collage i en hel massa delar, men ändå en berättelse. Ganska mycket som vi hoppas att skivan låter. Eller, vi tycker ju det, men att den som lyssnar också tycker det. Vi är helt nöjda. Börja banga!

// Matti
Benke, Johan, Henke, Frans och Anton hälsar.

PS. Alla låttexter finns att läsa här

G’JUL

Tack för i år, vad fort det har gått. Inte för att jag minns så mycket. Eller om tiden verkligen är konformad, en spiral, och går snabbare och snabbare ju äldre vi blir. Tänk om åldrandet och förruttnelsen inte har med tid att göra. Tänk om tiden är ett flerhövdat monster. Att det här med åldrandet är en slags tid. Och att bussarna kommer i tid och att vi ses när vi bestämde oss för att ses är en annan. Och sen kanske det finns en massa annan tid, tid som varit, som kommer, som är nu. Och som bara pågår.

Är samtid och nutid samma sak. Det är i alla fall för mycket. Det betyder för mycket, begreppet tid är för vagt.

Det roligaste jag har gjort i år är Alla är sämst. Och Södra Sverigeskivan, Död musik heter den, som kommer i februari. Och soloskivan som kommer efter den, kanske till hösten, kanske 2020, vem vet, och turnén som började i september förra året och höll på tills i augusti i år. På skivan jag spelade in för två år sen. Fattar du, min tid är inte samma som din.

Det mesta jag tänkt på de senaste åren har jag i alla fall kondenserat ner och tryckt in i såväl Åtminstone artificiell intelligens och Alla är sämst. Vad gäller Död musik är det mer vad jag känt än tänkt. Och jag fattar ju det semantiska här, det språkliga. Att döpa tid, att prata om ”de senaste åren” för att liksom föra i bevis att det här inte några gamla skittankar jag tänkte när jag var i tjugoårsåldern. Även om jag kanske tänkte dem då med, det kan ju inte ni veta. Och jag minns inte. Eller påstår att jag inte minns. Och jag vet, eller vill att ni ska veta, att jag samtidigt som jag skriver om språk här försöker fucka upp det med. Hoppar mellan bisatser och associationer, skriver frågor utan frågetecken, använder punkter där det kanske borde vara komman, och tvärtom. För att förvirra kanske. För att vinna tid kanske.

I Alla är sämst pratas det en del om att undvika samtiden, att tänka lite mer på evigheten än på nuet. Väl medveten om att nuet är evigt. Det är alltid nu. Men hur undviker en samtiden. Kanske avinstallera sociala medier i telefonen. Kanske avfölja inte bara idioter utan även smarta. Sluta med nyheter. Börja läsa klassikerna. Tänka på framtiden. Sluta tro att man är viktig. Att nån är viktigt. Det här är bara funderingar alltså, inte förslag.

Varför har jag inte gjort några årsbästalistor i år, är det för att det är meningslöst eller tråkigt? Lite kanske, men mest är det för att jag inte fört bok.

Annars har det här med att undvika samtiden funkat rätt bra. Först visste jag inte hur jag skulle göra men att inte föra bok var bra. Att undvika samtiden innebär ju inte att gnälla på den, även om det finns mycket att gnälla på. Inte heller betyder det att avfärda allt gammalt som ej fungerande eller uttjänat. Eller att försöka uppfinna nåt nytt som ska ersätta det gamla. Jag bara sket i att dokumentera mina göranden, och/eller icke-göranden, på löpande basis. Till och med för mig själv. Som om någon annan skulle bry sig.

Några upptäckter har jag dock gjort till följd av detta. Till exempel att jag hade bäst musiksmak kring 2011-2013. Mina C-60 från då var i alla fall mycket bättre än de är nuförtiden. Låter kanske deppigt att tycka att ens bästa tid ligger bakom en. Men det är det inte. Eller kanske, men det skiter jag i. Hur jag mår nu är inte viktigare än hur jag mådde förut. Eller hur jag kommer att må sen. Att undvika samtiden har alltså gett mig en liten nihilistisk insikt som är härlig, om jag är ärlig. Och på rimhumör. Att tillskriva saker och ting (och folk) mindre, nära nog inget, värde innebär ju också en revalvering. För om alla är lika lite värda är ju alla lika mycket värda. Att riva för att bygga. Det är ju fint. Albert Speer och Hitler pratade mycket om motsatsen: att bygga för att riva. Att ruinerna efter tredje riket skulle vara lika ståtliga som tredje riket självt. Vilken jävla hybris! Och ändå. Det är ju inte fel. Hitler hade fel, såklart. Det är en eftergift till samtiden jag kan gå med på: förtydliga den sortens självklarheter, som att nazism är dåligt.

Men det handlar väl om perspektiv när allt kommer kring. Inte bara om vilket du har utan även, framförallt faktiskt, vilket du väljer att inta. För du måste välja. Du kan inte gå omkring på den här planeten utan att välja.

Här nedan får ni en julklapp, det var en julklapp här för en massa år sen om jag fattar det rätt. Jag minns det inte. Men om julen hela tiden återkommer är det väl inte så konstigt att somliga klappar gör det med. Hur många likadana strumpor har en inte fått genom åren. Det är bara inte alla år som Sara Granér slagit in dem.

God jul. Hörs på andra sidan 50. Jag fyller det snart alltså, om två veckor. Om tiden spelar nån roll.

Sommaren

Ok, nu kör vi lite sommarturné. Sen mixar Anton Södra Sverige-skivan, medan jag börjar den verkliga inspelningen av framtidsskivan. Sen repar vi Alla är sämst. Sen kör vi den föreställningen hela hösten, sen kommer Södra Sverige-skivan. Sen turnerar vi så mycket vi kan. Sen är det sommar igen. Och nassarna invaderar medelklassveckan i Visby igen. Suck. Ibland är det så deppigt att en knappt orkar. Men den som inte orkar ska inte ha dåligt samvete för det.

Kom ihåg att rösta rött i september bara. Jag menar det är det enda kravet den här demokratin ställer på oss när det kommer till verklig förändring: att rösta. Sen finns det massa andra grejer en måste och kanske bör göra för att upprätthålla den: Betala sin skatt och hyra. Demonstrera mot orättvisor och idioti, och stå upp för sin rätt och andras. Men just de två grejerna är ju valfria. Och kommer väl att fortsätta vara det såvida inte extremhögern tar plats i regeringen. Då är det nog ajöss med ganska mycket. Men det orkar jag inte tänka på nu även om risken verkar större än på länge. Men det är ju så nuet fungerar nuförtiden: alltid lite mer akut än i går. Och förr eller senare exploderar hjärna eller hjärta i sorg, raseri eller utmattning. Men är det verkligen nu en ska sprängas? Missförstå mig inte, jag menar inte att en ska ge upp eller vänta tills det är försent. Men om de vinner, om de får makt i september och vi är totalt uttömda då?

Jag vill egentligen inte ens prata om det. Då blir det deras agenda vi accepterar. Och vem törs egentligen slåss med dem? Inte jag i alla fall. Inte nu och än i alla fall.

Vad vill jag prata om då? Jamen om det vanliga: tysk progg, science-fiction och punk. Och om reggae kanske ändå är det svenskaste svensken har i den svenska sommaren.

Engelsk reggae på sommarn. Men vi kör då.

https://www.youtube.com/watch?v=OokbJ5iNVog

Alla är sämst – hösten 2018

Hej vännen,

Jag är på Fårö med Lillis och gör framtidsmusik. Jag tänker berätta mer om det lite senare.

Det var länge sedan jag skrev till Dig, men nu är det dags. Åh, det har hänt så mycket sedan sist. Åtminstone artificiell intelligens släpptes och blev rätt så väl mottagen. Sedan turnerade vi en hel del vilket i sin tur gav att vi vann priset som Årets live på Manifestgalan. Det hade Du aldrig kunnat tro om Du bara hade sett mig spela på Lollipopfestivalen med BQ för 200 år sedan. I övrigt har livet pågått.

Jag fick 10-årsstipendium från Konstnärsnämnden så nu kan jag jobba hur hårt som helst hur länge som helst.

Har börjat skriva teatermusik till en föreställning (som min fru skriver och ska regissera) på Tornedalsteatern.

Och det blir dikter så småningom.

Och så den här grymma grejen såklart: Alla är sämst. Eller, jag tycker i alla fall att det är grymt. Du får ju tycka vad Du vill.

Vi har börjat spela in en ny Södra Sverige-skiva också, det blir precis den rocken du älskar men som ingen gjort ännu.

Vi gör låtar med ÅAI-gänget också, och kanske att de som spelar med mig ska heta nåt annat än Dead Alkberg, men kanske inte. Du får se. Självklart kommer vi spela rätt mycket i sommar också, hoppas Du kommer på nån av de spelningarna.

Men nu är jag med Lillis på Fårö i alla fall men jag har glömt vad jag skulle säga. Eller om jag inte vill säga det. Det kan inte Du veta.

Harebäst,
Matti

11/10 Luleå, Norrbottensteatern
12/10 Luleå, Norrbottensteatern
13/10 Luleå, Norrbottensteatern
18/10 Luleå, Norrbottensteatern
19/10 Luleå, Norrbottensteatern
20/10 Luleå, Norrbottensteatern
24/10 Skellefteå, Västerbottensteatern
26/10 Stockholm, Södra Teatern
27/10 Stockholm, Södra Teatern
8/11 Helsingborg, The Tivoli
9/11 Malmö, Babel
10/11 Uppsala, UKK
16/11 Göteborg, Stora Teatern
17/11 Karlstad, Bar Teatral
22/11 Borlänge, Maximteatern
23/11 Örebro, Örebro Konserthus
24/11 Norrköping, Flygeln
7/12 Växjö, Växjö Teater
8/12 Borås, Sagateatern
14/12 Piteå, Acusticum
15/12 Umeå, Väven

Läs mer om föreställningen här.

Åtminstone artificiell intelligens

Ja, men nu är den här till sist, Åtminstone artificiell intelligens. Till sist. Det betyder kanske inget för er men för oss som gjort den är det så. Vi spelade in den i månadsskiftet maj/juni 2016. Mixade i augusti och mastrade de sista dagarna i september. Förra året alltså. Det är en lång tid att sitta på något man gjort färdigt och dessutom är lite mallig över.

Här och var har jag uttalat mig lite generaliserande kring detta, kring denna skiva. Typ att jag ville göra något gammalt, att det skulle var det nya för mig. Eller att jag skulle ha problem med hur folk väljer att framställa sig när en är i min ålder. Och det stämmer väl, båda de grejerna, men det finns ju hela tankekedjor och resonemang bakom såna påståenden. Exempelvis att det är svårt med nostalgi överhuvudtaget. Det liksom ingår lögn i själva konceptet nostalgi. Man ljuger för sig själv. Somrarna var inte längre även om de kändes så. Det var för att man var barn och man blev inte lika distraherad av vuxengrejer som räkningar, naket och Facebook. Tiden pågick inte omkring en på samma sätt, man var inte var medveten om den att den rörde andra. Samtidigt är det ju inte fel med nostalgi. Dels är det väl oundvikligt. Om vi bara hade hemska eller tråkiga minnen skulle vi antagligen inte läsa det här. Då hade vi hoppat framför tåget för länge sen, eller blivit galna på fullaste allvar. Och kanske nostalgi egentligen ÄR det här: omskrivning, försköning, självbedrägeri. Men att det inte är nåt fel med det. Att det är en helt grundläggande känsla, som hunger, trötthet, sexualitet, törst, avundsjuka, hat, kärlek etc.

Sen det här med att göra nytt eller gammalt. Helt ärligt tänker jag aldrig på det. Jag börjar göra nåt och så tar det mig någonstans. Eller så hoppar jag av medan tid fortfarande finns. Det här med att en skiva skulle vara en reaktion på den förra bla bla bla är ju en efterkonstruktion. Eller åtminstone inget mer än vad det faktiskt påstås vara: en reaktion, inte ett medvetet val.

Jag började göra ÅAI (älskar den förkortningen!) när jag läste den där krautbiografin Future Days av David Stubbs. Det var mitt i vintern och jag gick som jag brukar mellan Svartöstan och Örnäset och lyssnade på Harmonia och Can och massa andra grejer och tänkte på hur jag ville göra en skiva om vintern prick här, med monotonin, snön och järnverket och allt. Och så gjorde jag några kalla riff som jag, Kalle och Anton började nöta in. Instrumentalt till att börja med men allt eftersom dök det upp textidéer och helt andra riff. Allt som är kvar från den inledande perioden är texten till Kvicksilver och några gitarrgrejer i Innan försvinner. För någonstans började Mats spela med oss igen och våra jam började låta annorlunda. Det blev låtar snarare än stämningar. Och så släpptes Beatles på Spotify och de dog lite för mig då, faktiskt mest på grund av av alla våra listor här. Så länge hade de varit mina egna och jag tyckte jag hade förstått dem på ett helt nytt och unikt sätt. Men allas listor var ändå förvillande lika. Min smak var som alla andras. Och det var ändå en grym känsla menar jag, det var skönt att släppa en besatthet liksom, ett missbruk. Tack mabd.se! I samband med detta började i alla fall jag och Nils Johansson smsa varandra om vilken som var världens bästa dubbel-LP (jag tyckte Beatles vita och Zen Arcade). Han tipsade mig om Tusk, som jag faktiskt aldrig hade lyssnat på innan. Och jag blev helt galen i den. Lyssnade på den dagligen i sex månader tror jag. Och den skivan blev liksom startpunkten för ÅAI, för hur den faktiskt blev. Jag bad de andra i bandet att lyssna på den hela tiden. Och jag kom på att Ola Gustafsson borde prodda. Jag och Ola har känt varandra sen högstadiet. Vi valde båda musiken tidigt i livet, utan att ens överväga andra saker. På olika sätt såklart, vi är inte samma människa, men ändå. Han är den jag känner som fixar den sortens lyx bäst: 12-strängade gitarrer, högt mixad sång, körer, pianon, reverb och så vidare. Låtarna jag skrivit, som vi jammat fram, kunde i alla fall äntligen få på sig matchande kläder: Stevie Nicks klänningar och smycken liksom. Och Mick Fleetwoods skinnväst. Och allt detta kan ju tyckas vara intressant eller inte, men det är ofta så skivor blir till. Impulsen är en helt annan än vad det faktiskt blir i slutändan.

Nu är den här i alla fall. Jag och alla andra jobbade hårt med den, jag jobbade lite extra mycket med texterna men jag vet inte om det märks. Och nu är den inte min längre. Det är en känsla som aldrig kommer försvinna vad det verkar. Den låter som andra tycker nu och jag kommer att påverkas av det, jag kan inte låta bli.

Varsågod och förlåt är allt jag kan säga.

Obeskjuten

Hej,

Sommaren är inte död eller så, men den är på andra halvan. Sista fjärdedelen rentav.
Men nu är det varmt och solen skiner och jag lyssnar på Union Carbides andra och mår rätt bra såväl fysiskt som psykiskt.
Igår släpptes Obeskjuten och ja, flera verkar gilla den. Blev porträtterad i P4 Extra och tjugo minuter efter att jag lämnat radiostudion hade två för mig och varandra (eller, det vet ju inte jag förstås) fullständiga främlingar berömt mig för låten vid två olika tillfällen, oberoende av varandra alltså. Sådan är P4as makt antar jag. Jag blev blyg och nervös så jag drog hem och har inte gått en centimeter utanför dörren sedan dess. Kanske fackeltåg styrde mot radion och brände ner den i protest mot min skitlåt och skitperson. Det är i alla fall bättre nu.
Och snart kommer Åtminstone artificiell intelligens. Sen blir det turné.
Man ska inte skryta men (drygt) 20 spelningar på två månader i Sverige 2018 är jag rätt mallig över. Inte för att jag gjort en enda av dem än. Och egentligen är det väl Pontus som bokat dem som ska malla sig. Det kommer bli roligt i alla fall. Det blir jag, Mats, Kalle, Anton, Elin och Ellekari som står för själva konserterna i alla fall. Det kommer bli mäktigt och bra. Inte allt alltså, jag pratar bara om konserterna.
Men ännu kan man bada. Jag skriver mer när skivan kommer och stranden bara är strand och inte badplats längre.

Vänligen,

Södra Sverige – RAK KANT ute nu

Här! Rätt i nian!

Henrik Palm – Gitarrer, piano, kör
Anton Nyström – Trummor, percussion, kör
Frans Johansson – Gitarrer
Henrik Höckert – Bas, skrot, kör
Mattias Alkberg – Gitarrer, skrot, piano, sång

Janinne Sandström Oja – Sång
Martin Ehrencrona – Percussion, synthesizer, marxofon
Gustav Bendt – Saxofon

Inspelat av Martin Ehrencrona i Cobra, Stockholm // Inspelat av Anton Nyström i BD Pop och Kråknästet, Luleå // Mixat av Johan Gustafsson och Anton Nyström Mastrat av Magnus Lindberg i Redmount Studios, Stockholm // Alla låtar av Södra Sverige utom Jag bor i en bil av Sector Zero (text översatt av Mattias Alkberg med tillstånd av Zac Ives och Sector Zero) // Producerat av Södra Sverige // Omslag av Sebastian Murphy, Stefan Fält, Jonas Teglund och Södra Sverige // Foto av Pär Olofsson

Tack: Alla medverkande, Kalle Nyman, Mats Lundstedt, Elin Sundström, Mats Wikström, Patrik Niva, Eric Friedl, Zac Ives, Jay Reatard (RIP), Goner Records, Teg, Statens kulturråd, BD Pop & Teg Publishing

Utgiven av Teg Publishing. Med stöd av BD Pop och Statens Kulturråd.