Iggy Pop
Post Pop Depression
5 kringlor
The Goon Sax
Up To Anything
5 kringlor
Det är ju verkligen inte så att jag vill gilla Iggys nya skiva. Jag vill ju vara lika cool som andra och yngre. Punkrockfarfar gör en skiva med Mr Musclerock (Josh Homme). Det är ju upplagt för sågning liksom, och säkerligen kommer skivan att sågas i Bon och, om rätt person får tag på den, i DN. Men alltså den är svinbra. Den är verkligen en avslutande del i en trilogi ingen visste om, den som började med The Idiot och Lust For Life för förrton år sen. Iggy är ju den av de tre heliga korna, Lou Reed och David Bowie är de två andra, som det antagligen är skönast att såga för en viss sorts kritiker och musiclovers. Han må vara androgyn, som Bowie, men mer som Jeffrey Dahmer än som nån postmodern rymdvarelse. Han är för mycket rock, inte intellektuell som Lou Reed (han är kanske väl mycket för litteratur, the great american novel), för Bowies konst- och modeintresserade fans. Och Bowie är ju pop, det har jag lärt mig sedan han dog. Men i alla fall, det är Iggys bästa soloskiva sedan New Values, kanske är den till och med ännu bättre. Jag gillar allt med den: alla texter, all sång, basspelet på Gardenia, skriket på In The Lobby etc etc. Jag gillar till och med Josh Hommes gitarrspel och hans körer som verkligen låter som Bowies körer på Lust For Life. De som inte gillar den här skivan gör det inte av princip, eller så gillar de inte Iggys Berlinskivor heller. Och då har vi fan inget gemensamt i övrigt heller. Hej då, tönt.
The Goon Sax, då. Vad är det med dem då? Ja, Louis Forster, en av två gitarrister/låtskrivare är son till Robert Forster, den mystiske i Go-Betweens. The Goon Sax låter svinmycket som tidiga Go-Betweens. Och dessutom LIKA BRA! Det är ju helt otroligt. Det är ytterst spröda arrangemang: trummor, bas, en gitarr. Lite lull-lull på sina ställen, en kör, en flöjt. Texterna förresten, de är mer Beat Happening än Go-Betweens. Det vill säga, mer rotade i vad jag bara kan anta vara en verklighet som är The Goon Sax egen. Väldigt fysiska texter, relationer och kroppsmedvetna. Det är helt suverän popmusik. Indie. Eller punk, kanske. Inget nytt bortsett från att det är nytt, om ni fattar.
Nu skulle jag, om detta var ämnat för publicering någon annanstans än här, kunna bygga ut ovanstående recensioner med mer fakta, nämna lite favoritlåtar etc. Skriva mer målande om hur det känns, hur jag uppfattar det. Men det får vara. Jag behöver inte sälja dessa skivor, behöver inte förklara dem för den som inte vet vem Iggy eller Go-Betweens är. Behöver framförallt inte positionera mig. Det är ju annars lika lätt, lättare till och med, att se på skivor (egentligen all ”konst”) från andra hållet: alltså att såga dem. Men jag tänker inte gardera mig.
Jag hatar annars heliga kor, och tror inte ett dugg på biologism. Men kanske hatar jag samtiden ännu mer. Alla som ska göra upp med det gamla för att bereda plats åt sin egen ungdom och sina egna minnen. Som ska försvara att Denniz Pop den jävla sopan får nåt pris (som inte borde delas ut överhuvudtaget) bara för att de växte upp med Britney Spears och inte Poly Styrene. Jaha. Jaja. Jag skiter i er mer än vad ni skiter i mig. Hehe. Oj, jag positionerade mig direkt ändå. Hohoho.
Annars spelar jag in två skivor just nu, en med Södra Sverige och en med bandet jag brukar kalla Dead Alkberg (det vill säga med några som brukar vara med i det bandet: Mats Lundstedt, Anton Nyström och Kalle Nyman). Ingen av dem kommer att låta som ni tror men möjligen som ni hoppas. De kommer inte släppas i år.
Däremot antagligen en ny diktsamling. Men mer om det sen.
Ha en fin vår.
