Jag har inte musik för/till att bekräfta min plats i världen. Eller för att bli bekräftad av den. Andras musik, vill säga, vad jag har min egen musik (med mera) till, den jag gör själv, vet jag inte riktigt. Jag kanske kommer på det, men efter över dryga 45 år som skrivande människa är det inte mycket som tyder på det.

Så länge jag kan minnas har jag lyssnat på musik av tvivelaktiga personer, föredragit den till och med. Även om jag sällan vetat om de här personernas moraliska omständigheter: mördaren Leadbelly, kvinnomisshandlaren John Lennon, det sexuella rovdjuret Steve Jones. Dancehallmännens (och -kvinnornas) homohat och misogyni. För att inte tala om kyrkbrännarna, våldsmännen, knarklangarna, hallickarna, extremisterna. Deras personliga åsikter, deras dolda budskap, deras öppna budskap, har inte betytt så mycket för mig. Jag identifierar mig inte med dem, annat än möjligen precis när jag lyssnar på dem. Men då är jag dem i såna fall, då ser jag på världens genom deras ögon och tycker inte det jag ser, gör eller reagerar på är fel. Man tycker väl att man gör rätt menar jag. Och så tar låten slut och jag är mig själv igen. Det är suggestion, inlevelse, empati. Kärt barn har osv.

Enda exemplet jag kommer på, enda idolerna jag verkligen haft på det sättet, är nog The Smiths och i synnerhet Morrissey. Och det gick ju helt och hållet åt helvete. Morrissey är den ende jag känner mig sviken av, av de jag lyssnat på. Och då gör jag ju inte mycket annat än lyssnar på andras musik. När Moz släpper något nytt nuförtiden lyssnar jag en gång och tänker ”Vad bra det är. Vad synd.”och gör inte om det igen. Men Kanye West har inte svikit mig. Colin Conflict har inte svikit mig. Inte ens Bård Eithun, inte ens Vybz Kartel har svikit mig.

Nuförtiden är det som att alla människor kommunicerar på riktigt med varandra. Men det gör vi inte. Det bara känns och verkar som att Marit Bergman och Doja Cat bryr sig om oss. Och det verkar och känns likadant för dem. Obs, jag menar inte att lägga ord i någons mun här. All kärlek, all respekt till Marit och Doja. Jag säger bara att sociala medier lurat i oss att alla röster räknas, allas åsikter. Men inget säger att någon bryr sig om oss bara för att vi hörs, bara för att vi lever om. Alla de här stjärnorna har fortfarande bara två öron och ungefär lika stor hjärna och uppfattningsförmåga som alla andra. Jag menar även: jag bryr mig, jag lyssnar på musik och läser statusar och kommentarer och blir glad och ledsen som alla andra. Eller i alla fall som vanligt. Inte vet jag något om alla andra. Jag tror musik (med mera) är en sak och dess upphovspersoner är något annat. Det kan inte vara på något annat sätt. Det ryms inte mer i musik. Det finns inte en enda sak det ryms mer i, annat än en hel människa och inte ens den kan man se hela av på en enda gång. Ännu mindre på tre eller fyra minuter eller hur lång ens favoritlåt än är. Inte ens på 400 låtar, eller hur många Kanye kan tänkas ha skrivit.

Sen, konst. Finns konst ens? Jag tänker ibland att det bara finns underhållning egentligen och att det är inget fel på det. För för mig är det min upplevelse som räknas och egentligen inget annat och när något får mig att uppleva något bortom min egen patetiska tillvaro så är det bra, tycker jag. Och förändras jag av den är det ännu märkvärdigare. Det betyder inte att det är mätbart eller att det borde vara mätbart. Det är möjligen en gammal sanning men det är ingen större skillnad på Strindberg och Stan Lee. På Grieg och Krieg. Mer än subjektivt, vad man (vi, du, jag, de, nån) får ut av det. Det är i alla fall ett sätt att se på det och jag tror det är mitt.

Sen, min musik (med mera), jag tror jag kom på nåt! Jag tror jag är väldigt moralistisk, inte i någon traditionell värdekonservativ mening precis men på så sätt att jag tycker rätt är rätt och fel är fel och vill gärna framhäva detta. En grej jag tycker är rätt är att försöka uttrycka det jag känner. Sen om det är hat eller glädje eller sorg eller nån annan av de grundläggande känslorna, men jag nämner dessa nu för de är enklast att exemplifiera med, väl medveten om att det är (oändligt) mer komplicerat än så. Och att jag ofta försöker koncentrera de här känslorna, dessa”utbrott”, till en och samma låt eller text. Men det är hantverk, en del av ett hantverk. Och jag är inte smartare eller märkvärdigare eller mer värd än andra. Eller mindre. Jag menar, när jag hör Kanye West hör jag hans musik, inte hans antisemitism. För antisemitism är inte musik, det är… antisemitism. Och så länge Varg Vikernes slår på sina trummor slår han inte mig. Eller dig eller nån. Förstår du? Musiken är alltid en fristad, alltid. Så länge den pågår är det ingen som dör.

Jag vet, jag förenklar och romantiserar. Men vad ska jag göra. Jag orkar inte annars. Jag tar mig fan inte upp ur sängen om det inte får vara så här. Och det skulle vara värre, för alla, på alla sätt.

Jag har gjort en ny skiva, tillsammans med Tomas Bäcklund Tuneström. Den heter Drake och kommer den 15/3. Den är svinbra och lite annorlunda. Det blir turné också, men det kan ni nog snappa upp nån annanstans på www vad det lider.

Jag saknar den här sidan, jag saknar er och diskussionerna vi hade. Jag vet inte om det kommer tillbaka. Men jag ville inte skriva det här någon annanstans.

/Matti

re·­näss·­ans|­männ·­iska substantiv ~n -människor • person som tycks ha kunskaper om det mesta
tönt substantiv ~en ~ar • ⟨vard.⟩ fjantig person
(SAOL)


Den här hösten är det 30 år sedan första skivan med mitt gamla band The Bear Quartet kom. Det är exakt, typ på dagen, lika länge sedan min första diktsamling släpptes med det buller och bång som är så typiskt för svenska debutdiktsamlingar. Och denna höst släpper jag en till, min nionde. Och hela tiden gör jag skivor, två kom under pandemin t ex, och och nu dessutom en film. Om mig själv, typ.
Men, 30 år. Jag tänker försöka ge detta jubileum noll procent uppmärksamhet och jag kommer misslyckas kapitalt. Inte bara för att jag nu skriver om det, det räcker med att jag tänkt tanken faktiskt. Men jag svär på mitt liv att jag inte tänker spela Penny Century från början till slut. Vad nu mitt liv är värt. För andra än mig själv. Livet överhuvudtaget, vad är det att hänga i julgranen.

När jag tänker på det, spontant, vad töntigt det är att göra olika saker och tro att det betyder nåt.
Men de flesta är väl i någon mening renässansmänniskor. I spegeln åtminstone. Alla kan ju flera grejer och vi tror vi är rätt så bra på dem också, i alla fall så länge ingen annan frågar för mycket. Och då kan vi väl få tro det. Och nog är de flesta ena riktiga töntar med. Snälla och besserwissriga. Det gör väl inte så mycket. Men nog om andra, det här handlar ju om mig. Som vanligt, som de jag är rädd för skulle ha sagt.
Ett sätt att få bukt med den här renässanstönten i sig själv är kanske att dela upp sig på olika personer. Som de flesta nog gör. Inför din mamma är du en person, inför din chef är du en annan. Men båda bestämmer över dig. Men när jag skriver dikter är jag poet och när jag spelar rock är jag… Johnny Thunders. Nä, Iggy. Nä, Kathleen Hanna. Nä.
Men jag menar, ingen går väl runt och är likadan hela tiden. Det är väl de med riktigt förjävliga diagnoser i såna fall; psykopater och narcissister. Människor utan empati och inlevelseförmåga. Och det gör ju inte dem nåt heller.
Det är ju minst lika töntigt att tycka en renässansmänniska är töntig som att verkligen tycka det. Och är det inte töntigt att överhuvudtaget slänga sig med det ordet: renässansmänniska? Jag menar, om man verkligen tänker på det är det ju omöjligt att vinna. Om man tycker att livet är en tävling är det, pga döden som motståndare, omöjligt att vinna. Och om man inte tycker det är det också omöjligt. För då finns det ju ingen vinst, och sålunda inget att förlora heller.

Så, vad denna kväll handlar om är detta: kör hårt. Kör din rock rätt in i himlen, eller rätt ner i det andra om du är lagd åt det hållet. Sprid ditt evangelium, din vildhavre, dina ord och dina toner som piss på en skogsbrand. En dag tar allt slut, och varje dag är en dag närmare. Rocken är död och snart du med.

Vänligen,
Mattias Alkberg

Beställ boken »

Först av allt, lite fakta. Tidiga Exploited är skriven mellan vårarna 20-21. Under pandemin. Den är en direkt fortsättning på Med rätt att dö. Biografiskt är det ett faktum. Den är ett försök att vrida tillbaka en klocka, vrida om en kniv, vrida och vända teman, som en trasa. Vända den biografiska principen, liksom ställa den i en spegel. Ett försök att vända sig i sin egen grav utan att hamna i den. Tiden är ett ihopknölat papper som vecklas upp och ut. Och ingen förstår på vilken sida man befinner sig.

Böcker, när man skriver dem, man skickar in manus till förläggare och redaktör, tar deras skäll och i sällsynta fall beröm och skriver om och skriver om tills de tröttnar på en. Ungefär då är boken klar. Boken jag tänkte och syftade på var Med rätt att dö. Är, inte var, den finns ju fortfarande och jag tänker på den nu.

Och då händer det att en pandemi bryter ut och alla ens övriga åtaganden, t ex planerade turnéer, ställs in. Och då kanske man börjar skriva nytt direkt. T ex en ny skiva (Häxor) och/eller en ny bok (Tidiga Exploited).

Skivor går ju, bara man lägger manken till, fort som en blixt att göra. I alla fall om man gjort några innan. Det måste gå fort också, andras tid och pengar står på spel. Men man kan också bolla idéer med andra, inblandade i skivan eller ej.

Med böckerna är man ensam som Tom Hanks på en öde ö, men utan volleyboll. Men med tak över huvet, om man har tur. Om man inte föredrar himlen. Inte i motsats till helvetet alltså, utan till skillnad från inomhus.

Jag menar att innan skället och berömmet från förläggare och redaktörer börjar är det väldigt ensamt. Och det var väldigt länge sedan jag var ensam. Helt i fred. Till freds. Fast det har jag nog aldrig varit. Men på ett personligt plan var det alltså väldigt härligt med pandemin. Som jag absolut inte förringar allvaret i. Men det var skönt att alla andra var lika upptagna med sig själva som jag var. Förutom några skivinspelningar där i början, eller i slutet av början, av arbetet med Tidiga Exploited har jag verkligen varit ensam, ensammare än vanligt.

Helt ärligt, jag har skrivit så väldigt mycket om det här nu, hoppat mellan genitiv och tempus att jag på sätt och vis tappat förmågan att befinna mig i nuet. Eller om jag tappat förmågan att befinna mig någon annanstans än just där. Här. Just nu, i nuet.

Det enda verkligt biografiska är det. Att jag under det här arbetet nog formaterat om min hjärna. Och jag fortsätter med det. Resten, det jag skulle kunna säga om vad som finns i boken, finns i boken och det får man väl läsa sig till i boken, i Tidiga Exploited. Gör det, läs den, jag är upptagen med nästa gamla bok, med nästa gamla skiva. Vi hörs eftersom. Förr eller senare ses vi också. Eller innan. Vi ses för länge sen. Vi sågs sen.

Vänligen,

Mattias Alkberg

Nu är den här snyggingen äntligen här. Eller hur, den är ju helt sjukt snygg?

Graham Samuels har målat bilden och Eva Wilsson är formgivaren. Precis samma genier som gjorde omslaget till Bodensia.

Gud, en ca ett år lång resa är över och nu kan vi sträcka på såväl rygg som ben. Vi, ja det är jag, Jonatan Lundberg, Mats Lundstedt, Elin Sundström, Anton Alamaa och Henke Palm. Japp, Henke Palm, för efter andra repet hoppade Kalle Nyman av anledningar som ingen har med att göra. Men inga problem och på inga sätt osams med någon. Vi repade en helg och drog till Umeå och spelade in hos och med Henrik Oja. Kristine Gulbrandsen och Anna Levander kom förbi och sjöng på varsin låt. Jag tycker det svänger, men inte som ni tror. Det är classic rock, men jag tänker på Miles Davis ibland. Och på Happy Mondays och till och med The Fall här och var. Det var iaf en drömmig inspelning, och drömmigt förarbete.

För mig är skivan antagligen för evigt förknippad med Jämtland, det var där, under fjället i skogen, hemma hos Jonatan och Eliina som jag skrev klart texterna och sångmelodierna. Och det var där vi fick ihop ett riff som Jonatan skrev på en soundcheck på Svanö till en hel låt.

Det här kvinnotemat i texterna som jag pratat en del om finns där, visst, men det är ju också en efterkonstruktion, en projicering liksom. Om man skärskådar texterna eller bara läser dem så är de mer allmängiltiga än så. Men jag är lite tveksam till allmängiltighet som måttstock för kvalitet. Så jag tänkte att jag skulle liksom fokusera i efterhand på något jag tycker är svinviktigt och det är bl a Manligheten. Hela den äckliga manligheten som genomsyrar och förgiftar det här skitsamhället på bekostnad av framförallt kvinnor och barn. Det finns en hönan-eller-ägget diskussion inom ”vänstern” om vad som måste prioriteras för att krossa kapitalismen: jämställdhet eller klasskamp. Jag vet inte, men jag ville göra nånting i alla fall, peka på nåt annat än mig själv (även om jag såklart också är en sorts Norrbotten-Man) och den här gången blev det såhär.

Vad jag gör nästa gång vet jag inte. Kanske jag börjar pilla i såret som är kolonialiseringen av Norrland. Jag tänker i alla fall jävligt mycket på det just nu. Eller, inte prick just nu. Nu tänker jag mest på Häxor och hur jag hoppas att ni gillar den, och jag längtar sjuuuukt mycket tills vi får turnera igen.

Jag längtar efter er, kamrater. Hoppas vi ses nån gång.

Kamrater,

Här är första singeln BRÄNDA SKEPP, från min nya skiva HÄXOR. Skivan kommer på skärtorsdagen, den 1 april, för att vara exakt. Jag lovar att skriva mer om den då.

Lägger upp en reklamfilm jag och Martin Åhlin gjorde också, för jag tyckte den blev så himla rolig och bra.

De som spelar och körar är: Jonatan Lundberg, Mats Lundstedt Ea Sundström, Henke Palm och Anton Alamaa. Henrik Oja har producerat. Jag sjunger bara. Låten har jag gjort tillsammans med Henke. Hoppas ni tycker den är helt ok.

Vänligen,

Matti