OM MUSIK (MED MERA)

Jag har inte musik för/till att bekräfta min plats i världen. Eller för att bli bekräftad av den. Andras musik, vill säga, vad jag har min egen musik (med mera) till, den jag gör själv, vet jag inte riktigt. Jag kanske kommer på det, men efter över dryga 45 år som skrivande människa är det inte mycket som tyder på det.

Så länge jag kan minnas har jag lyssnat på musik av tvivelaktiga personer, föredragit den till och med. Även om jag sällan vetat om de här personernas moraliska omständigheter: mördaren Leadbelly, kvinnomisshandlaren John Lennon, det sexuella rovdjuret Steve Jones. Dancehallmännens (och -kvinnornas) homohat och misogyni. För att inte tala om kyrkbrännarna, våldsmännen, knarklangarna, hallickarna, extremisterna. Deras personliga åsikter, deras dolda budskap, deras öppna budskap, har inte betytt så mycket för mig. Jag identifierar mig inte med dem, annat än möjligen precis när jag lyssnar på dem. Men då är jag dem i såna fall, då ser jag på världens genom deras ögon och tycker inte det jag ser, gör eller reagerar på är fel. Man tycker väl att man gör rätt menar jag. Och så tar låten slut och jag är mig själv igen. Det är suggestion, inlevelse, empati. Kärt barn har osv.

Enda exemplet jag kommer på, enda idolerna jag verkligen haft på det sättet, är nog The Smiths och i synnerhet Morrissey. Och det gick ju helt och hållet åt helvete. Morrissey är den ende jag känner mig sviken av, av de jag lyssnat på. Och då gör jag ju inte mycket annat än lyssnar på andras musik. När Moz släpper något nytt nuförtiden lyssnar jag en gång och tänker ”Vad bra det är. Vad synd.”och gör inte om det igen. Men Kanye West har inte svikit mig. Colin Conflict har inte svikit mig. Inte ens Bård Eithun, inte ens Vybz Kartel har svikit mig.

Nuförtiden är det som att alla människor kommunicerar på riktigt med varandra. Men det gör vi inte. Det bara känns och verkar som att Marit Bergman och Doja Cat bryr sig om oss. Och det verkar och känns likadant för dem. Obs, jag menar inte att lägga ord i någons mun här. All kärlek, all respekt till Marit och Doja. Jag säger bara att sociala medier lurat i oss att alla röster räknas, allas åsikter. Men inget säger att någon bryr sig om oss bara för att vi hörs, bara för att vi lever om. Alla de här stjärnorna har fortfarande bara två öron och ungefär lika stor hjärna och uppfattningsförmåga som alla andra. Jag menar även: jag bryr mig, jag lyssnar på musik och läser statusar och kommentarer och blir glad och ledsen som alla andra. Eller i alla fall som vanligt. Inte vet jag något om alla andra. Jag tror musik (med mera) är en sak och dess upphovspersoner är något annat. Det kan inte vara på något annat sätt. Det ryms inte mer i musik. Det finns inte en enda sak det ryms mer i, annat än en hel människa och inte ens den kan man se hela av på en enda gång. Ännu mindre på tre eller fyra minuter eller hur lång ens favoritlåt än är. Inte ens på 400 låtar, eller hur många Kanye kan tänkas ha skrivit.

Sen, konst. Finns konst ens? Jag tänker ibland att det bara finns underhållning egentligen och att det är inget fel på det. För för mig är det min upplevelse som räknas och egentligen inget annat och när något får mig att uppleva något bortom min egen patetiska tillvaro så är det bra, tycker jag. Och förändras jag av den är det ännu märkvärdigare. Det betyder inte att det är mätbart eller att det borde vara mätbart. Det är möjligen en gammal sanning men det är ingen större skillnad på Strindberg och Stan Lee. På Grieg och Krieg. Mer än subjektivt, vad man (vi, du, jag, de, nån) får ut av det. Det är i alla fall ett sätt att se på det och jag tror det är mitt.

Sen, min musik (med mera), jag tror jag kom på nåt! Jag tror jag är väldigt moralistisk, inte i någon traditionell värdekonservativ mening precis men på så sätt att jag tycker rätt är rätt och fel är fel och vill gärna framhäva detta. En grej jag tycker är rätt är att försöka uttrycka det jag känner. Sen om det är hat eller glädje eller sorg eller nån annan av de grundläggande känslorna, men jag nämner dessa nu för de är enklast att exemplifiera med, väl medveten om att det är (oändligt) mer komplicerat än så. Och att jag ofta försöker koncentrera de här känslorna, dessa”utbrott”, till en och samma låt eller text. Men det är hantverk, en del av ett hantverk. Och jag är inte smartare eller märkvärdigare eller mer värd än andra. Eller mindre. Jag menar, när jag hör Kanye West hör jag hans musik, inte hans antisemitism. För antisemitism är inte musik, det är… antisemitism. Och så länge Varg Vikernes slår på sina trummor slår han inte mig. Eller dig eller nån. Förstår du? Musiken är alltid en fristad, alltid. Så länge den pågår är det ingen som dör.

Jag vet, jag förenklar och romantiserar. Men vad ska jag göra. Jag orkar inte annars. Jag tar mig fan inte upp ur sängen om det inte får vara så här. Och det skulle vara värre, för alla, på alla sätt.

Jag har gjort en ny skiva, tillsammans med Tomas Bäcklund Tuneström. Den heter Drake och kommer den 15/3. Den är svinbra och lite annorlunda. Det blir turné också, men det kan ni nog snappa upp nån annanstans på www vad det lider.

Jag saknar den här sidan, jag saknar er och diskussionerna vi hade. Jag vet inte om det kommer tillbaka. Men jag ville inte skriva det här någon annanstans.

/Matti

FEMTIÅRIG MAN

Alltid nervöst att släppa nytt. Det är första singeln från min nya skiva (den heter DRAKE). Jag har gjort den med Tomas Bäcklund Tuneström, som var med på Mattias Alkbergs Begravning och en massa andra grejer. Det var länge sedan vi gjorde nåt ihop men nu var det dags.
FEMTIÅRIG MAN är en rolig och lättsam låt om döden, om att vara livrädd för döden och att dö. Det är ju inte nödvändigtvis samma sak. Den har några roliga metagrepp i såväl text som musik men de upptäcker ni själva, det ska jag inte skriva er på näsan med, som nåt gammalt barnprogram med Birgitta Andersson och Bert Åke Varg när jag var liten och färgteven ny.
Roligare då att berätta att själva refränghooken kom Olle Nyman på, och han sjöng den tillsammans med Rebecka Digervall så fint, så fint. Vi skickade iväg låten till Brandon Meeks som la på helt grym elbas, och kom igen katten vad det svänger. Sen kom Joel Amrén och sjöng ännu finare. Nu tycker jag såklart inte att det går att tävla i musik (om inte jag vinner) men Joel är mitt barn så jag säger det ändå. Sen mixade Isabel Gracefield och Dale Becker mastrade, såatte…
Fakta! Vad det kan vara lärorikt ändå! Och kul!
Stay in school kids! Kasta sudd och och klaga och sånt såklart, men försök lära er nåt varje dag. Det gäller fö vuxna och ännu äldre med.
❤️
MA

MATTIASALKBERG – RENÄSSANSTÖNT

re·­näss·­ans|­männ·­iska substantiv ~n -människor • person som tycks ha kunskaper om det mesta
tönt substantiv ~en ~ar • ⟨vard.⟩ fjantig person
(SAOL)


Den här hösten är det 30 år sedan första skivan med mitt gamla band The Bear Quartet kom. Det är exakt, typ på dagen, lika länge sedan min första diktsamling släpptes med det buller och bång som är så typiskt för svenska debutdiktsamlingar. Och denna höst släpper jag en till, min nionde. Och hela tiden gör jag skivor, två kom under pandemin t ex, och och nu dessutom en film. Om mig själv, typ.
Men, 30 år. Jag tänker försöka ge detta jubileum noll procent uppmärksamhet och jag kommer misslyckas kapitalt. Inte bara för att jag nu skriver om det, det räcker med att jag tänkt tanken faktiskt. Men jag svär på mitt liv att jag inte tänker spela Penny Century från början till slut. Vad nu mitt liv är värt. För andra än mig själv. Livet överhuvudtaget, vad är det att hänga i julgranen.

När jag tänker på det, spontant, vad töntigt det är att göra olika saker och tro att det betyder nåt.
Men de flesta är väl i någon mening renässansmänniskor. I spegeln åtminstone. Alla kan ju flera grejer och vi tror vi är rätt så bra på dem också, i alla fall så länge ingen annan frågar för mycket. Och då kan vi väl få tro det. Och nog är de flesta ena riktiga töntar med. Snälla och besserwissriga. Det gör väl inte så mycket. Men nog om andra, det här handlar ju om mig. Som vanligt, som de jag är rädd för skulle ha sagt.
Ett sätt att få bukt med den här renässanstönten i sig själv är kanske att dela upp sig på olika personer. Som de flesta nog gör. Inför din mamma är du en person, inför din chef är du en annan. Men båda bestämmer över dig. Men när jag skriver dikter är jag poet och när jag spelar rock är jag… Johnny Thunders. Nä, Iggy. Nä, Kathleen Hanna. Nä.
Men jag menar, ingen går väl runt och är likadan hela tiden. Det är väl de med riktigt förjävliga diagnoser i såna fall; psykopater och narcissister. Människor utan empati och inlevelseförmåga. Och det gör ju inte dem nåt heller.
Det är ju minst lika töntigt att tycka en renässansmänniska är töntig som att verkligen tycka det. Och är det inte töntigt att överhuvudtaget slänga sig med det ordet: renässansmänniska? Jag menar, om man verkligen tänker på det är det ju omöjligt att vinna. Om man tycker att livet är en tävling är det, pga döden som motståndare, omöjligt att vinna. Och om man inte tycker det är det också omöjligt. För då finns det ju ingen vinst, och sålunda inget att förlora heller.

Så, vad denna kväll handlar om är detta: kör hårt. Kör din rock rätt in i himlen, eller rätt ner i det andra om du är lagd åt det hållet. Sprid ditt evangelium, din vildhavre, dina ord och dina toner som piss på en skogsbrand. En dag tar allt slut, och varje dag är en dag närmare. Rocken är död och snart du med.

Vänligen,
Mattias Alkberg

TIDIGA EXPLOITED ELLER HUR JAG LÄRDE MIG ATT ÄLSKA PANDEMIN


Beställ boken »

Först av allt, lite fakta. Tidiga Exploited är skriven mellan vårarna 20-21. Under pandemin. Den är en direkt fortsättning på Med rätt att dö. Biografiskt är det ett faktum. Den är ett försök att vrida tillbaka en klocka, vrida om en kniv, vrida och vända teman, som en trasa. Vända den biografiska principen, liksom ställa den i en spegel. Ett försök att vända sig i sin egen grav utan att hamna i den. Tiden är ett ihopknölat papper som vecklas upp och ut. Och ingen förstår på vilken sida man befinner sig.

Böcker, när man skriver dem, man skickar in manus till förläggare och redaktör, tar deras skäll och i sällsynta fall beröm och skriver om och skriver om tills de tröttnar på en. Ungefär då är boken klar. Boken jag tänkte och syftade på var Med rätt att dö. Är, inte var, den finns ju fortfarande och jag tänker på den nu.

Och då händer det att en pandemi bryter ut och alla ens övriga åtaganden, t ex planerade turnéer, ställs in. Och då kanske man börjar skriva nytt direkt. T ex en ny skiva (Häxor) och/eller en ny bok (Tidiga Exploited).

Skivor går ju, bara man lägger manken till, fort som en blixt att göra. I alla fall om man gjort några innan. Det måste gå fort också, andras tid och pengar står på spel. Men man kan också bolla idéer med andra, inblandade i skivan eller ej.

Med böckerna är man ensam som Tom Hanks på en öde ö, men utan volleyboll. Men med tak över huvet, om man har tur. Om man inte föredrar himlen. Inte i motsats till helvetet alltså, utan till skillnad från inomhus.

Jag menar att innan skället och berömmet från förläggare och redaktörer börjar är det väldigt ensamt. Och det var väldigt länge sedan jag var ensam. Helt i fred. Till freds. Fast det har jag nog aldrig varit. Men på ett personligt plan var det alltså väldigt härligt med pandemin. Som jag absolut inte förringar allvaret i. Men det var skönt att alla andra var lika upptagna med sig själva som jag var. Förutom några skivinspelningar där i början, eller i slutet av början, av arbetet med Tidiga Exploited har jag verkligen varit ensam, ensammare än vanligt.

Helt ärligt, jag har skrivit så väldigt mycket om det här nu, hoppat mellan genitiv och tempus att jag på sätt och vis tappat förmågan att befinna mig i nuet. Eller om jag tappat förmågan att befinna mig någon annanstans än just där. Här. Just nu, i nuet.

Det enda verkligt biografiska är det. Att jag under det här arbetet nog formaterat om min hjärna. Och jag fortsätter med det. Resten, det jag skulle kunna säga om vad som finns i boken, finns i boken och det får man väl läsa sig till i boken, i Tidiga Exploited. Gör det, läs den, jag är upptagen med nästa gamla bok, med nästa gamla skiva. Vi hörs eftersom. Förr eller senare ses vi också. Eller innan. Vi ses för länge sen. Vi sågs sen.

Vänligen,

Mattias Alkberg

HÄXOR!

 

Nu är den här snyggingen äntligen här. Eller hur, den är ju helt sjukt snygg?

Graham Samuels har målat bilden och Eva Wilsson är formgivaren. Precis samma genier som gjorde omslaget till Bodensia.

Gud, en ca ett år lång resa är över och nu kan vi sträcka på såväl rygg som ben. Vi, ja det är jag, Jonatan Lundberg, Mats Lundstedt, Elin Sundström, Anton Alamaa och Henke Palm. Japp, Henke Palm, för efter andra repet hoppade Kalle Nyman av anledningar som ingen har med att göra. Men inga problem och på inga sätt osams med någon. Vi repade en helg och drog till Umeå och spelade in hos och med Henrik Oja. Kristine Gulbrandsen och Anna Levander kom förbi och sjöng på varsin låt. Jag tycker det svänger, men inte som ni tror. Det är classic rock, men jag tänker på Miles Davis ibland. Och på Happy Mondays och till och med The Fall här och var. Det var iaf en drömmig inspelning, och drömmigt förarbete.

För mig är skivan antagligen för evigt förknippad med Jämtland, det var där, under fjället i skogen, hemma hos Jonatan och Eliina som jag skrev klart texterna och sångmelodierna. Och det var där vi fick ihop ett riff som Jonatan skrev på en soundcheck på Svanö till en hel låt.

Det här kvinnotemat i texterna som jag pratat en del om finns där, visst, men det är ju också en efterkonstruktion, en projicering liksom. Om man skärskådar texterna eller bara läser dem så är de mer allmängiltiga än så. Men jag är lite tveksam till allmängiltighet som måttstock för kvalitet. Så jag tänkte att jag skulle liksom fokusera i efterhand på något jag tycker är svinviktigt och det är bl a Manligheten. Hela den äckliga manligheten som genomsyrar och förgiftar det här skitsamhället på bekostnad av framförallt kvinnor och barn. Det finns en hönan-eller-ägget diskussion inom ”vänstern” om vad som måste prioriteras för att krossa kapitalismen: jämställdhet eller klasskamp. Jag vet inte, men jag ville göra nånting i alla fall, peka på nåt annat än mig själv (även om jag såklart också är en sorts Norrbotten-Man) och den här gången blev det såhär.

Vad jag gör nästa gång vet jag inte. Kanske jag börjar pilla i såret som är kolonialiseringen av Norrland. Jag tänker i alla fall jävligt mycket på det just nu. Eller, inte prick just nu. Nu tänker jag mest på Häxor och hur jag hoppas att ni gillar den, och jag längtar sjuuuukt mycket tills vi får turnera igen.

Jag längtar efter er, kamrater. Hoppas vi ses nån gång.

 

Brända skepp

Kamrater,

Här är första singeln BRÄNDA SKEPP, från min nya skiva HÄXOR. Skivan kommer på skärtorsdagen, den 1 april, för att vara exakt. Jag lovar att skriva mer om den då.

Lägger upp en reklamfilm jag och Martin Åhlin gjorde också, för jag tyckte den blev så himla rolig och bra.

De som spelar och körar är: Jonatan Lundberg, Mats Lundstedt Ea Sundström, Henke Palm och Anton Alamaa. Henrik Oja har producerat. Jag sjunger bara. Låten har jag gjort tillsammans med Henke. Hoppas ni tycker den är helt ok.

Vänligen,

Matti

BREV FRÅN KARANTÄNEN

Hej,

Vad har ni gjort i denna eländiga tid? Obs, på sätt och vis en helt retorisk fråga. I alla fall om ni är lika less som jag är på allt peppande snuteri som fyllt internet sen i somras. Ni behöver inte svara. Ni behöver inte ens läsa om vad jag har gjort

Men jag har skrivit klart tre fjärdedelar av en ny bok, en diktsamling alltså. Den kommer kanske hösten 21 eller våren 22 eller nåt.

Och så har jag gjort en ny skiva, fick master sent igår. Låter hur bra som helst. Den heter HÄXOR. Låtarna heter

All skräck väck
Gudrun och Andreas
Dagen bräcks
Mina drömmar är privata
Mommo
Du sökte en kvinna och fann ett vrak
Norrbotten-Man
Ingen framtid, tack
Sista snabba
Brända skepp

De som spelar och sjunger på den är: Anton Alamaa Nyström, Elin Sundström, Henke Palm, Mats Lundstedt och jag. Dessutom sjunger Anna Levander och Kristine Gulbrandsen en del. Den är producerad av Mig och Henrik Oja, som också spelat in den i sin studio Second Home, i Umeå. Hans Olsson Brookes har mastrat den i SGS, i Göteborg. Skivan släpps i vår, till påsk om allt går som de ska. Det är en rock- och popskiva.

Allt detta är fakta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om fakta faktiskt. Jag menar, det är liksom allt allt handlar om nuförtiden. Och falsk fakta såklart. Men aldrig om poesi, eller musik eller konst och vad som händer när man tar in eller får ur sig det. Det finns ingen plats för fantasi och inlevelse längre. Det är väl inte så konstigt iofs, det är ju inte varje dag man får vara med om en pandemi. Även om det känns som det. Det är ju förvånansvärt lätt att acceptera det ändå, om man inte är idiot. Men allt jag läst och hört och sett under den här isoleringen, vad ska jag göra av det? Och du då?

Jag skriver nog något ytterligare här kring jul och/eller nyår. Det här är liksom en nyhet för er som hänger här. Sen faller den ner på sidan och ingen kommer se den, som inte hittar på den här sidan. Kanske glöms den rent av bort. Men sen, när det här blir verklighet, då kommer ni ihåg att jag skrev lite om det. Om ni inte tillhör idioterna. Men det gör ni väl inte.

Jaja, till dess: Krossa kapitalismen och allt det där!

/Matti

Med rätt att dö

Så här lyder min fullständiga, eller ursprungliga, text om Med rätt att dö.

Med rätt att dö är en slags tidsdikter. En elegi över senkapitalismen, över politikens väsen. Ett undersökande, prövande verk om åldrandet och tröttheten och fysiska/geografiska skillnader, valda såväl som påtvingade. Det är tankar utan slut och olika ingångar i, och utkomster av, de tankarna. Tankar som följer efter in i nyckelsömn och dröm. Som inte går att stänga av när en vaknar. Det är babbligt och språkligt. Det är bilder ur en stillastående men kaotisk värld. Det är moral utan moralism. Det är moralism utan moral. Det är prekariatets ensamhet och klasstillhörighet. Det är vad man kan göra för skada utan pengar. Och att döden kanske inte är slutet. Om hur avståndet mellan liv och död kanske bara är en kulspets kort, eller en galax långt. Det är ett eller en hel massa(s) avgrundsvrål; i rymden, i kudden.”

En som läst den sa att jag verkar gå i samma OBS-klass som Johan Jönson och det är väl en drömrecension vad mig anbelangar. Nu finns den i alla fall i en bokhandel, kanske rent av på ett bibliotek, nära dig. Jag är svinnervös för mottagandet. Inte för att så många bryr sig så mycket om diktsamlingar, men eftersom jag ändå skriver såna ibland så är det en rätt märkvärdig grej för mig. Hoppas att ni läser den. Hoppas att ni gillar den. Hoppas ni inte hatar den. Eller mig.

 

Boken finns i din lokala bokhandel eller går att beställa från t. ex.:

Bengans »
Bokus » 
Adlibris » 

NY SKIVA! BODENSIA! NY SKIVA! BODENSIA! NY SKIVA!

Alltså, jag har skrivit så mycket om den här skivan, och vi har jobbat så hårt och länge med den. Jag är helt tom nu. Utmattad. Men jag är supernöjd. Jag är inte ens nervös för att folk inte ska gilla den. För fuck folk, vad vet de om nåt egentligen. Alltså löst folk, inte ni som läser det här, ni är bäst. Bodensia med.

PS. Turné i höst!

23/9 Stockholm, Slaktkyrkan
24/9 Göteborg, Stora Teatern
25/9 Malmö, Babel
1/10 Luleå, Kulturens Hus
2/10 Umeå, Idunteatern
3/10 Borlänge, Broken Dreams

Fler datum tillkommer.

Biljetter via United Stage.

NY SINGEL JAG ÄR ALLTID HÄR VARS JAG ÄN ÄR NY SINGEL

Ok, ny singel igen. Tio minuter lång och är det någon låt jag gjort eller varit inblandad i som känns sådär: ”jag har åtminstone gjort den här”, för att sedan förpassas in i den eviga glömskan så är det den här.

Åh, det finns en hel massa tekniska grejer kring den här låten som jag skulle kunna säga egentligen, men det är mer upp till Jonas, det här är ännu mer hans mästerverk, jag har bara gjort texten egentligen och nog skulle jag kunna gå in på vad det betyder, att man ”bara” gjort texten, i detta fall i synnerhet, men det är ju inte så att det är första gången heller, hälften av alla låtar jag var inblandad i under mina första 20 år som en som gjorde skivor blev ju till på typ det sättet, ofta hade jag till och med ännu mindre med dem att göra, ändå känner jag mig 100% delaktig i de låtarna.

Ja, jag babblar lite. Är väldigt nervös för hur den här låten kommer uppfattas, men jag hoppas nån gillar den.

Förresten, den handlar inte om mig, den handlar om dig. Och dig och dig och dig.