Alltså, jag har skrivit så mycket om den här skivan, och vi har jobbat så hårt och länge med den. Jag är helt tom nu. Utmattad. Men jag är supernöjd. Jag är inte ens nervös för att folk inte ska gilla den. För fuck folk, vad vet de om nåt egentligen. Alltså löst folk, inte ni som läser det här, ni är bäst. Bodensia med.

PS. Turné i höst!

23/9 Stockholm, Slaktkyrkan
24/9 Göteborg, Stora Teatern
25/9 Malmö, Babel
1/10 Luleå, Kulturens Hus
2/10 Umeå, Idunteatern
3/10 Borlänge, Broken Dreams

Fler datum tillkommer.

Biljetter via United Stage.

Ok, ny singel igen. Tio minuter lång och är det någon låt jag gjort eller varit inblandad i som känns sådär: ”jag har åtminstone gjort den här”, för att sedan förpassas in i den eviga glömskan så är det den här.

Åh, det finns en hel massa tekniska grejer kring den här låten som jag skulle kunna säga egentligen, men det är mer upp till Jonas, det här är ännu mer hans mästerverk, jag har bara gjort texten egentligen och nog skulle jag kunna gå in på vad det betyder, att man ”bara” gjort texten, i detta fall i synnerhet, men det är ju inte så att det är första gången heller, hälften av alla låtar jag var inblandad i under mina första 20 år som en som gjorde skivor blev ju till på typ det sättet, ofta hade jag till och med ännu mindre med dem att göra, ändå känner jag mig 100% delaktig i de låtarna.

Ja, jag babblar lite. Är väldigt nervös för hur den här låten kommer uppfattas, men jag hoppas nån gillar den.

Förresten, den handlar inte om mig, den handlar om dig. Och dig och dig och dig.

Vad kan du göra mer än att kliva in i
galenskapen som vore den en strandvilla
eller sista vilan

Vad kan du göra mer än att tugga i dig
galenskapen som vore den en avsmakningsmeny
eller naglar och snor

Vad kan du göra mer än att gå ut i
galenskapen som vore den ett guldregn
eller ett gyllene regn

Eller du kan vakna varje morgon
varje år med kronisk smärta hälsporre mutation misantropi antrofobi
Tacka din gudjävel att du åtminstone inte är galen

Just nu är det bra

och det är bra.

Men snart börjar det igen.

Skolan och skräcken

och snutarna.

https://www.youtube.com/watch?v=Df_BVKeVXps

Ett av mina barn hamnade i slagsmål när hen gick i, jag minns inte riktigt, fyran kanske. Det handlade om Jultomten. Alla andra sa att han inte fanns, att det var nån pappa eller annan gubbe som klädde ut sig. Mitt barn var ju inte dummare än att hen kunde tänka sig att det faktiskt var så. Att det kanske till och med antagligen var så. Men hen ville inte tro det så hen vägrade. Hen förklarade senare, alltså fjärde klass; de är ju inte precis yrkespolitiker i den åldern, såvitt jag förstod, att han slogs för sin rätt att tro på Tomten, inte för att hen nödvändigtvis trodde på Tomten. Liksom.

Garden Centre har precis släppt sin första skiva som fullt band. Jag kan tänka mig att sången är en vattendelare här, men jag tycker Max Levy är en fantastisk sångare.

Den som läst här regelbundet har säkert sett att det finns en evighetsdiskussion som går ut på att definiera om saker är punk eller indie. Och sedan värdera det utifrån detta. När vi kanske borde värdera först och definiera sen.

Jag minns, jag hamnade ofta i bråk som barn, i gräl, med lärare eller ibland andra elever om huruvida gud finns eller inte. Jag sa att gud inte fanns och så blev det diskussion. Och just ja, jag var punkare. Punkare har en slags självförtroende i det avseendet. Tjafsa om gud. Det är ju barnsligt, men även brådmoget. Det här var tidigt 80-tal, inte visste man riktigt vad indie var på Tuna då. Knappt ens vad punk var. Inte visste man riktigt vad som var vad på Svartöstaskolan heller, tidigt 00-tal. Men jag tänker att indie handlar om rätten att vara barn och punk om rätten att behandlas som en vuxen. Men mitt barn visste ju inget om det. Och inte jag heller, då.

Garden Centre låter barnsliga, som att de inte vill vara så bra på att spela. Och Max Levys röst alltså, han låter som ett barn. Som att han pratar i falsett. Och säkert finns det indiepuritaner som tycker att den här skivan är för lyxig jämfört med t ex förra skivan Monster Energy. Det är folk som är så rädda för alternative rock att de inte kan lyssna på trumset ens. För det är ju det också. De minns britpop och grunge, men inget före det. Det var när indien blev mainstream. I England med Blur och i USA med Nirvana. Även punken blev mainstream. Green Day, Offspring, Rancid. Och sånt hatar man ju, när saker blir allmängiltiga och därmed dumma. Det gäller ju indie och punk lika mycket. Även om man gillar dum musik om den är dum på rätt sätt.

Om mitt barn vetat om det här hade hen varit indie, menar jag alltså. Rätten att tro på Tomten, rätten att vara barn.

Jag var med i ett indieband i tjugo år men jag var punkare hela tiden. Det kan ju uppfattas som extremt töntigt men det skiter väl jag i. Jag tänker att alla har rätt att definiera sig själva, och att man lika gärna kan definiera andra med, det ska väl jag och alla andra skita i. Men jag tycker alltså att jag har en fördel här, ett övertag, ett veto. Jag har stått på barrikaderna. Hohoho. Jag har haft fötterna i båda skyttegravarna i 20 år, och blivit skjuten i kuken av puritanerna non fucking stop. Jag raljerar. Såklart vet jag vad jag säger.

Garden Centre, man kan hata dem av fler orsaker än man kan älska dem: de är inte nog punk, de är inte nog indie, de är för mycket indie. Men skivan innehåller nio låtar, den är 26 minuter lång. Låtarna är välskrivna, rent tekniskt. Smarta melodibyggen, smarta arrangemang, vågade i ett musikaliskt kontext; tempoökningar och temposänkningar, fullt ställ och stilla. Lyssna på den när du är på väg nånstans, den är klar innan du är framme. Sen vill du lyssna på den igen. Eller inte. Men antagligen.

Sen finns det en grej till, den kanske viktigaste för just mig. När vi var i London 2017, jag och Kalle och Simon, såg vi Garden Centre. Det var ett sånt där ställe man inte tror finns på riktigt innan man ser det: en gammal, jag vet inte, fritidsgård, fast med öl och heltäck. Vi var inte där för Garden Centre, vi var där för Nap Eyes. Jag hade ingen större koll på Nap Eyes och Garde Centre hade jag aldrig ens hört talas om. Ena gitarristen såg på håll ut exakt som ett av mina barn. Så jag började såklart tjuta lite. Jag köpte en kassett och en keps av bandet efteråt. Gjorde bort mig lite, sa att jag var an old guy from Sweden eller nåt. Det sket väl de i. Och egentligen jag med. Men det är därför jag tänker på Tomten när jag hör dem. Och det är därför jag älskar dem sådär som andra älskar Comet Gain eller Wedding Present (som fortfarande finns och är rätt bra och spelar i kortbyxor fast de är äldre än mig till och med). Jag tycker de är punk för att jag gillar dem. Jag tycker de är indie för allt annat. Skivan heter A Moon For Digging och finns där en tycker den borde finnas.

Ses i december om vi inte redan setts!

OM KÄNSLOR OCH SÅNT SKIT

10/12 GÖTEBORG
11/12 GÖTEBORG
12/12 HALMSTAD
13/12 KARLSTAD
14/12 ESKILSTUNA
15/12 MARIEHAMN
16/12 STOCKHOLM
17/12 STOCKHOLM
18/12 UPPSALA
19/12 MALMÖ
20/12 KALMAR
21/12 VÄXJÖ
22/12 ÖSTERSUND

Biljetter

Nu är DÖD MUSIK här, tur för er att ni också är det.

Vi började i våras, jag och Anton spelade in teatermusik, hade bokat tre dagar i studio men blev klara efter en och en halv. Jag har några Södra Sverige-idéer, sa nån av oss. Jag med sa den andra. Och så brakade det igång. Vi ringde Henke och sa kom upp och så gjorde han det och sen åkte vi ner till Stockholm, till Svartsjölandet och gjorde ännu mer. Och så åkte vi tillbaka till Luleå och gjorde klart resten.

Vad tog det ? Sju dar kanske. Det låter ju vagt, men det var så det var, det är så det är. Vi samlas och gör grejer, får infall och efter ett kort, kort tag går det inte att veta vem som sagt eller gjort vad. Det är så dags nu att försöka förekomma den som lyssnar, men generellt är väl skivan mer hårdrock och mer pop än tidigare. Och mer punk. Mer helt enkelt. Mer av allt. Hur låter det med en tredje bas här? Såhär, bra. Till exempel.

Och om jag ska säga nåt kort om texterna så är det väl att jag har jobbat mer med dem än på tidigare Södra Sverige-skivor. Men eftersom vi är ett band är de ändå hur ska jag säga, snabbare. Beroende på metod och sammanhang. Vi gör det mesta samtidigt och tillsammans. Och om till exempel Henke vill ha sången på ett särskilt sätt, eller på ett annat sätt än hur jag tänkt och det är ett bättre sätt, så skriver jag ju om texten utifrån de invändningarna. Och så ska det ju vara.

Vinylversionen dyker upp i samband med första spelningen. Det är en ytterst liten upplaga, och helt sjukt mäktigt omslag som Elin Sundström har gjort. Ett psykotiskt collage i en hel massa delar, men ändå en berättelse. Ganska mycket som vi hoppas att skivan låter. Eller, vi tycker ju det, men att den som lyssnar också tycker det. Vi är helt nöjda. Börja banga!

// Matti
Benke, Johan, Henke, Frans och Anton hälsar.

PS. Alla låttexter finns att läsa här

Tack för i år, vad fort det har gått. Inte för att jag minns så mycket. Eller om tiden verkligen är konformad, en spiral, och går snabbare och snabbare ju äldre vi blir. Tänk om åldrandet och förruttnelsen inte har med tid att göra. Tänk om tiden är ett flerhövdat monster. Att det här med åldrandet är en slags tid. Och att bussarna kommer i tid och att vi ses när vi bestämde oss för att ses är en annan. Och sen kanske det finns en massa annan tid, tid som varit, som kommer, som är nu. Och som bara pågår.

Är samtid och nutid samma sak. Det är i alla fall för mycket. Det betyder för mycket, begreppet tid är för vagt.

Det roligaste jag har gjort i år är Alla är sämst. Och Södra Sverigeskivan, Död musik heter den, som kommer i februari. Och soloskivan som kommer efter den, kanske till hösten, kanske 2020, vem vet, och turnén som började i september förra året och höll på tills i augusti i år. På skivan jag spelade in för två år sen. Fattar du, min tid är inte samma som din.

Det mesta jag tänkt på de senaste åren har jag i alla fall kondenserat ner och tryckt in i såväl Åtminstone artificiell intelligens och Alla är sämst. Vad gäller Död musik är det mer vad jag känt än tänkt. Och jag fattar ju det semantiska här, det språkliga. Att döpa tid, att prata om ”de senaste åren” för att liksom föra i bevis att det här inte några gamla skittankar jag tänkte när jag var i tjugoårsåldern. Även om jag kanske tänkte dem då med, det kan ju inte ni veta. Och jag minns inte. Eller påstår att jag inte minns. Och jag vet, eller vill att ni ska veta, att jag samtidigt som jag skriver om språk här försöker fucka upp det med. Hoppar mellan bisatser och associationer, skriver frågor utan frågetecken, använder punkter där det kanske borde vara komman, och tvärtom. För att förvirra kanske. För att vinna tid kanske.

I Alla är sämst pratas det en del om att undvika samtiden, att tänka lite mer på evigheten än på nuet. Väl medveten om att nuet är evigt. Det är alltid nu. Men hur undviker en samtiden. Kanske avinstallera sociala medier i telefonen. Kanske avfölja inte bara idioter utan även smarta. Sluta med nyheter. Börja läsa klassikerna. Tänka på framtiden. Sluta tro att man är viktig. Att nån är viktigt. Det här är bara funderingar alltså, inte förslag.

Varför har jag inte gjort några årsbästalistor i år, är det för att det är meningslöst eller tråkigt? Lite kanske, men mest är det för att jag inte fört bok.

Annars har det här med att undvika samtiden funkat rätt bra. Först visste jag inte hur jag skulle göra men att inte föra bok var bra. Att undvika samtiden innebär ju inte att gnälla på den, även om det finns mycket att gnälla på. Inte heller betyder det att avfärda allt gammalt som ej fungerande eller uttjänat. Eller att försöka uppfinna nåt nytt som ska ersätta det gamla. Jag bara sket i att dokumentera mina göranden, och/eller icke-göranden, på löpande basis. Till och med för mig själv. Som om någon annan skulle bry sig.

Några upptäckter har jag dock gjort till följd av detta. Till exempel att jag hade bäst musiksmak kring 2011-2013. Mina C-60 från då var i alla fall mycket bättre än de är nuförtiden. Låter kanske deppigt att tycka att ens bästa tid ligger bakom en. Men det är det inte. Eller kanske, men det skiter jag i. Hur jag mår nu är inte viktigare än hur jag mådde förut. Eller hur jag kommer att må sen. Att undvika samtiden har alltså gett mig en liten nihilistisk insikt som är härlig, om jag är ärlig. Och på rimhumör. Att tillskriva saker och ting (och folk) mindre, nära nog inget, värde innebär ju också en revalvering. För om alla är lika lite värda är ju alla lika mycket värda. Att riva för att bygga. Det är ju fint. Albert Speer och Hitler pratade mycket om motsatsen: att bygga för att riva. Att ruinerna efter tredje riket skulle vara lika ståtliga som tredje riket självt. Vilken jävla hybris! Och ändå. Det är ju inte fel. Hitler hade fel, såklart. Det är en eftergift till samtiden jag kan gå med på: förtydliga den sortens självklarheter, som att nazism är dåligt.

Men det handlar väl om perspektiv när allt kommer kring. Inte bara om vilket du har utan även, framförallt faktiskt, vilket du väljer att inta. För du måste välja. Du kan inte gå omkring på den här planeten utan att välja.

Här nedan får ni en julklapp, det var en julklapp här för en massa år sen om jag fattar det rätt. Jag minns det inte. Men om julen hela tiden återkommer är det väl inte så konstigt att somliga klappar gör det med. Hur många likadana strumpor har en inte fått genom åren. Det är bara inte alla år som Sara Granér slagit in dem.

God jul. Hörs på andra sidan 50. Jag fyller det snart alltså, om två veckor. Om tiden spelar nån roll.