Ja, men nu är den här till sist, Åtminstone artificiell intelligens. Till sist. Det betyder kanske inget för er men för oss som gjort den är det så. Vi spelade in den i månadsskiftet maj/juni 2016. Mixade i augusti och mastrade de sista dagarna i september. Förra året alltså. Det är en lång tid att sitta på något man gjort färdigt och dessutom är lite mallig över.

Här och var har jag uttalat mig lite generaliserande kring detta, kring denna skiva. Typ att jag ville göra något gammalt, att det skulle var det nya för mig. Eller att jag skulle ha problem med hur folk väljer att framställa sig när en är i min ålder. Och det stämmer väl, båda de grejerna, men det finns ju hela tankekedjor och resonemang bakom såna påståenden. Exempelvis att det är svårt med nostalgi överhuvudtaget. Det liksom ingår lögn i själva konceptet nostalgi. Man ljuger för sig själv. Somrarna var inte längre även om de kändes så. Det var för att man var barn och man blev inte lika distraherad av vuxengrejer som räkningar, naket och Facebook. Tiden pågick inte omkring en på samma sätt, man var inte var medveten om den att den rörde andra. Samtidigt är det ju inte fel med nostalgi. Dels är det väl oundvikligt. Om vi bara hade hemska eller tråkiga minnen skulle vi antagligen inte läsa det här. Då hade vi hoppat framför tåget för länge sen, eller blivit galna på fullaste allvar. Och kanske nostalgi egentligen ÄR det här: omskrivning, försköning, självbedrägeri. Men att det inte är nåt fel med det. Att det är en helt grundläggande känsla, som hunger, trötthet, sexualitet, törst, avundsjuka, hat, kärlek etc.

Sen det här med att göra nytt eller gammalt. Helt ärligt tänker jag aldrig på det. Jag börjar göra nåt och så tar det mig någonstans. Eller så hoppar jag av medan tid fortfarande finns. Det här med att en skiva skulle vara en reaktion på den förra bla bla bla är ju en efterkonstruktion. Eller åtminstone inget mer än vad det faktiskt påstås vara: en reaktion, inte ett medvetet val.

Jag började göra ÅAI (älskar den förkortningen!) när jag läste den där krautbiografin Future Days av David Stubbs. Det var mitt i vintern och jag gick som jag brukar mellan Svartöstan och Örnäset och lyssnade på Harmonia och Can och massa andra grejer och tänkte på hur jag ville göra en skiva om vintern prick här, med monotonin, snön och järnverket och allt. Och så gjorde jag några kalla riff som jag, Kalle och Anton började nöta in. Instrumentalt till att börja med men allt eftersom dök det upp textidéer och helt andra riff. Allt som är kvar från den inledande perioden är texten till Kvicksilver och några gitarrgrejer i Innan försvinner. För någonstans började Mats spela med oss igen och våra jam började låta annorlunda. Det blev låtar snarare än stämningar. Och så släpptes Beatles på Spotify och de dog lite för mig då, faktiskt mest på grund av av alla våra listor här. Så länge hade de varit mina egna och jag tyckte jag hade förstått dem på ett helt nytt och unikt sätt. Men allas listor var ändå förvillande lika. Min smak var som alla andras. Och det var ändå en grym känsla menar jag, det var skönt att släppa en besatthet liksom, ett missbruk. Tack mabd.se! I samband med detta började i alla fall jag och Nils Johansson smsa varandra om vilken som var världens bästa dubbel-LP (jag tyckte Beatles vita och Zen Arcade). Han tipsade mig om Tusk, som jag faktiskt aldrig hade lyssnat på innan. Och jag blev helt galen i den. Lyssnade på den dagligen i sex månader tror jag. Och den skivan blev liksom startpunkten för ÅAI, för hur den faktiskt blev. Jag bad de andra i bandet att lyssna på den hela tiden. Och jag kom på att Ola Gustafsson borde prodda. Jag och Ola har känt varandra sen högstadiet. Vi valde båda musiken tidigt i livet, utan att ens överväga andra saker. På olika sätt såklart, vi är inte samma människa, men ändå. Han är den jag känner som fixar den sortens lyx bäst: 12-strängade gitarrer, högt mixad sång, körer, pianon, reverb och så vidare. Låtarna jag skrivit, som vi jammat fram, kunde i alla fall äntligen få på sig matchande kläder: Stevie Nicks klänningar och smycken liksom. Och Mick Fleetwoods skinnväst. Och allt detta kan ju tyckas vara intressant eller inte, men det är ofta så skivor blir till. Impulsen är en helt annan än vad det faktiskt blir i slutändan.

Nu är den här i alla fall. Jag och alla andra jobbade hårt med den, jag jobbade lite extra mycket med texterna men jag vet inte om det märks. Och nu är den inte min längre. Det är en känsla som aldrig kommer försvinna vad det verkar. Den låter som andra tycker nu och jag kommer att påverkas av det, jag kan inte låta bli.

Varsågod och förlåt är allt jag kan säga.

Hej,

Sommaren är inte död eller så, men den är på andra halvan. Sista fjärdedelen rentav.
Men nu är det varmt och solen skiner och jag lyssnar på Union Carbides andra och mår rätt bra såväl fysiskt som psykiskt.
Igår släpptes Obeskjuten och ja, flera verkar gilla den. Blev porträtterad i P4 Extra och tjugo minuter efter att jag lämnat radiostudion hade två för mig och varandra (eller, det vet ju inte jag förstås) fullständiga främlingar berömt mig för låten vid två olika tillfällen, oberoende av varandra alltså. Sådan är P4as makt antar jag. Jag blev blyg och nervös så jag drog hem och har inte gått en centimeter utanför dörren sedan dess. Kanske fackeltåg styrde mot radion och brände ner den i protest mot min skitlåt och skitperson. Det är i alla fall bättre nu.
Och snart kommer Åtminstone artificiell intelligens. Sen blir det turné.
Man ska inte skryta men (drygt) 20 spelningar på två månader i Sverige 2018 är jag rätt mallig över. Inte för att jag gjort en enda av dem än. Och egentligen är det väl Pontus som bokat dem som ska malla sig. Det kommer bli roligt i alla fall. Det blir jag, Mats, Kalle, Anton, Elin och Ellekari som står för själva konserterna i alla fall. Det kommer bli mäktigt och bra. Inte allt alltså, jag pratar bara om konserterna.
Men ännu kan man bada. Jag skriver mer när skivan kommer och stranden bara är strand och inte badplats längre.

Vänligen,

Här! Rätt i nian!

Henrik Palm – Gitarrer, piano, kör
Anton Nyström – Trummor, percussion, kör
Frans Johansson – Gitarrer
Henrik Höckert – Bas, skrot, kör
Mattias Alkberg – Gitarrer, skrot, piano, sång

Janinne Sandström Oja – Sång
Martin Ehrencrona – Percussion, synthesizer, marxofon
Gustav Bendt – Saxofon

Inspelat av Martin Ehrencrona i Cobra, Stockholm // Inspelat av Anton Nyström i BD Pop och Kråknästet, Luleå // Mixat av Johan Gustafsson och Anton Nyström Mastrat av Magnus Lindberg i Redmount Studios, Stockholm // Alla låtar av Södra Sverige utom Jag bor i en bil av Sector Zero (text översatt av Mattias Alkberg med tillstånd av Zac Ives och Sector Zero) // Producerat av Södra Sverige // Omslag av Sebastian Murphy, Stefan Fält, Jonas Teglund och Södra Sverige // Foto av Pär Olofsson

Tack: Alla medverkande, Kalle Nyman, Mats Lundstedt, Elin Sundström, Mats Wikström, Patrik Niva, Eric Friedl, Zac Ives, Jay Reatard (RIP), Goner Records, Teg, Statens kulturråd, BD Pop & Teg Publishing

Utgiven av Teg Publishing. Med stöd av BD Pop och Statens Kulturråd.

RELEASEFEST PÅ DEBASER STRAND den 25 maj
På scen: Södra Sverige + Mascara Snakes + Isotope Soap
https://www.facebook.com/events/769979676497828/?ti=icl

DANMARK – SÖDRA SVERIGE

Jag kommer sjunga om Danmark men det är bara ett exempel. Jag menar exakt överallt där mänskligheten satt sin stämpel. Jag kommer sjunga om Danmark, men det har inget att göra med språket. Eller deras tröga rasister, de svinen finns även i Luleå och Råneå.

Det kommer låta som att jag hatar Danmark och det gör jag. Men jag hatar hela mänskligheten fast inte en enda människa, bara allt de gör tillsammans och mot varandra. När vi borde rädda danskarna och alla andra.

Danmark, Danmark, Danmark, Danmark.

Den 19 maj släpps SÖDRA SVERIGEs nya album RAK KANT.

Releasefest på Debaser Strand i Sthlm den 25 maj!
Live på scen: Södra Sverige & Mascara Snakes
Biljetter »

Mattias Alkberg om albumet

”Det här är en skiva med elva låtar. De har lite olika stilar men det är ju rock förstås, punk rock. Texterna handlar om olika saker men kanske mer om att inte vara så bra än om andra grejer.

2014 släppte Södra Sverige sin första skiva. Den hette Mattias Alkberg/Södra Sverige. Då var det mer renodlad punk rock, liksom endimensionell med mening och det var ju jättebra. Nu är det mer hit och dit om ni fattar, fast till och med ännu bättre. Mellan de här skivorna släpptes en råpunk-EP som hette Punkkungen. Sedan har bandet varit upptagna med annat. För vi har grejer att göra bortom detta också och kanske borde du ha det med? Försöka i alla fall. Inte bara vara full och jobba lite håglöst jämt och ständigt. Men nu var det inte dig vi skulle prata om.

RAK KANT är inspelad mitt i livet. Mitt i vintern 2016 och mitt i vintern 2017, i Stockholm och Luleå. Mitt i vintern, mitt i livet.

Det finns ett problem med livet. Flera förstås men ett är att få ihop det personliga med kollektivet. Att hinna med allt man vill och borde med gott samvete. Ett trick för att stå ut med det är att bara låta saker hända. Inte värdenihilistiskt alltså, men att tänka att det som händer nu kanske är det bästa som händer på hela dan. Låta saker ta lång tid ibland och ibland rida på en blixt, för så fort kan det också gå. Men gilla läget, lite mer totalt än vanligt. Inte ha tid att jobba, ok. Inte råd med hyran, ok. Och så vidare. Lösa det på stående fot och inte oroa sig i förväg.

Nu har jag inte läst så mycket Kant egentligen, men jag tänker att han var den som kom på det här. Han liksom, ”ok, men då gör vi så här”. Eller ”i och för sig, men […]”. Testa en annan tanke, ett annat sätt. Sen måste man förstås bestämma sig då och då. Säga att nu är det klart eller nu skiter vi i det här. Och vips har man gjort en skiva som inte låter som någon annan skiva. Och ja, det är allt jag kan säga om det här egentligen.

Vi har gjort en skiva som inte låter som någon annan skiva, som är bättre än de flesta andra skivor. Och om det inte passar kan du ju göra en bättre själv då. Helt vänligt alltså, inte som att ”du kan inte göra en bättre skiva.” Om vi kan så kan du. Vi är inte så bra på livet, men vi är lika bäst som alla andra. Det är en politisk och konstnärlig idé, lika god som någon annan.”

Vänligen,
Mattias Alkberg, för Södra Sverige 2017

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

SÖDRA SVERIGE: 
Henrik Palm / Anton Alamaa / Frans Johansson / Henrik Höckert / Mattias Alkberg

Presskontakt:
Jonas Teglund
jonas@tegpublishing.se

Bokningar:
Pontus Sillrén / United Stage
pontus@unitedstage.se

Förra årets bästa julhälsning dök upp på Facebook, på självaste julafton. Nifelheim, som jag aldrig sett göra en personlig statusuppdatering innan, skrev plötsligt ”FUCK OFF!!!” och inget mer. Det går ju inte att överglänsa det. Men vetskapen om att en inte är geni gör det på sätt och vis enklare att sprida lite mer modest julglädje.

Inte för att jag kan vara särskilt blygsam nu, när jag plockar upp följande julklapp ur tomtens säck.

Det här är Yrke: mördare. Med Södra Sverige. Visserligen en slaskmix, men den låter så himla bra ändå. Det beror såklart på låtens inbyggda kvaliteter och på orkesterns skicklighet och stringens. Rockens magi helt enkelt. Egentligen borde jag väl vara mer ödmjuk så här i juletid men jag kan inte. Vare sig jag, Henke, Anton, Benke eller Frans kan det. Passa på att lyssna nu, om några dagar tar vi bort den. En hel skiva kommer senare i vår.

Från oss alla till er alla

Vänligen,
God Jul/Fuck Off

[låten nedtagen, återkommer senare i vår]

Yrke: mördare

Kom i tid men var beredd på att vänta länge
Välkommen sitt, vi ska se vad vi kan göra för dig
Du skriver dikt, då borde det här verkligen göra susen
Skriva CV:n och rapporter tills hjärnan ramlar ut

Kalla mig vad du vill, kalla mig vad du vill
Coach eller vän, assistent, förmedlare
Du vet mycket väl vem och vad jag faktiskt är
Verkligt yrke: mördare

Offra din dag, offra all din vakna tid
Låt det faktum att du är minst värd kontrollera ditt liv
Knappt några pengar, inget som räcker till ens rep
Bara busskort och svältdöd för att tvingas hänga med

Kalla mig vad du vill, kalla mig vad du vill
Coach eller vän, assistent, förmedlare
Du vet mycket väl vem och vad jag faktiskt är
Verkligt yrke: mördare

Som ordförande i föreningen Musikens Makt har jag startat ett namnupprop. Skriv under och dela den!

Tillväxtkontoret på Luleå Kommun, som utrett framtiden för Musikens makt, har lämnat in ett tjänstemannaförslag som går ut på att festivalen ska bli ett upphandlingsärende, vilket innebär att den organisation som arrangerar festivalen ska konkurrera med andra aktörer för att få stöd för att arrangera en eventuell festival i Luleå. I princip tar man bort det stöd som har gått till Musikens Makt genom en byråkratisk, och ganska ohederlig, manöver som vi tolkar som ett sätt att lägga ner festivalen. Om detta går igenom är verkligen Musikens Makts existens hotad, föreningen kommer inte ha möjlighet att konkurrera med andra aktörer i en upphandlingsprocess.

Det tar åratal att bygga upp något som Musikens Makt, särskilt i en stad där många hela tiden flyttar. Musikens makt finns tack vare eldsjälar som lagt ner åratal av hårt slit för att denna stålstad ska ha ett vitalt musikliv. Det finns dessutom inget i Luleå som har motsvarande genomslag på ett nationellt plan, och det vill vi verkligen understryka. Detta är en unik festival, som är uppmärksammad för arbetet med jämställdhet och kvalitet. Det finns många kommuner som bara skulle drömma om att få ha en liknande festival i sin stad. Luleå kommun borde vara stolta, istället möts vi av detta.

På måndag 21 nov ska ärendet behandlas på kommunstyrelsens arbetsutskott, och denna namninsamling kommer lämnas till dem då. Rädda Musikens makt – låt inte festivalens budget gå till en allmän upphandling. Ge istället pengarna till oss arrangörer så vi kan fortsätta göra en av landets bästa festivaler.

Hälsar

Mattias Alkberg

Ordförande i Föreningen Musikens Makt

Ibland är det skönt att betrakta världen med storögd förundran, lite som hade man fått en hjärnskada. Som att det mesta är nytt. Man står och till exempel diskar och tänker att gud ändå att det finns fettlösande medel. Och rinnande vatten. Det är skönt, det är väl på sätt och vis en flykt men ändå.
Jag stod och just diskade och lyssnade på Scum med Napalm Death och föreställde mig hur det gick till. Man hör ju att de kommer på blastbeats då. I första låten, Instinct of Survival (om man tänker på Multi National Corporations som ett intro) är det ett fill in i den raka fyrtakten. Som senare övergår i det blastbeatparti som är, antar jag, versen. Jag föreställer mig hur de tittade på varandra i replokalen. Hur Nik Bullen eller Justin Broadrick säger ”Vad mäktigt det vore om du körde det där fillet i en hel låt.” till Mick Harris. Och vips hade man uppfunnit en ny trumtakt. Entakten. Som ju är ett fusk egentligen, man spelar inte hi-hat på alla slag utan vartannat. Men om man spelar med öppen hi-hat och har dubbla baskaggar, eller en sjukt stark fotled så hörs det knappt at det är ”fusk”.
Jag tänker ibland att blastbeatet/entakten är den sista musikaliska inovation när det gäller västerländsk populärmusik framförd på fysiska instrument. Allt annat var redan gjort. Alla ackordsföljder på vår tolvtonsskala, alla melodiska kombinationer, allt som kan ses som grundläggande element var variationer på annat grundläggande. Innan blastbeats hade allt gjorts och i och med dess intåg på (framförallt) punk- och metalscenen så var det fulländat. Eller fullständigt i alla fall. Inte för att det spelar någon roll egentligen, vem som uppfann det, men Napalm Death skulle åtmintone kunna göra anspråk på det om de ville.
På b-sidan hör man att Napalm Death nu är ett färdigt band. De gör låtar och riff som går lika fort som trummorna, något som bara låter som en slump på a-sidan. Man kan höra ekon av annan musik, självklart, Anti Cimex-hommagen i Prison Without Walls till exempel. Men de låter ändå inte som någon innan. Lee Dorians growlande, Mick Harris gälla skikande. Mängden distortion på Jim Withelys bas. Det är ju helt suveränt. Men det är nåt med a-sidan, charm kanske, som gör att jag älskar den mer. Och då älskar jag verkligen Napalm Death, tycker det mesta de gjort är mer eller mindre fantastiskt, gillar till exempel den generellt illa sedda tredje skivan Harmony Corruption fast Barney inte på långa vägar sjunger lika bra som Lee Dorian ännu (eller för den delen Nik Bullen, som sjunger på a-sidan på Scum). Deras allra bästa tycker jag nog är Smear Campain från 2006. Fast de tre-fyra senaste är svinbra allihop.
Inte för att jag hade tänkt skriva om Napalm Death egentligen, mer bara det här om att stå och diska och fantisera om deras replokal och vad de pratade om. Och om att förundras lite sådär hjärnskadat. Se ut över Svartöstan och havet och bara tycka att det är vackert. För nu är det höst och rönnbär och alla färger.

Ön är släppt och jag kan mycket väl vara i en stad nära dig när du läser det här. För nu åker jag på turné i hundra år. Soloskivan är mixad och strax mastrad, Södra Sverige-skivan blir klar innan jul hoppas jag och vi.

See you in the pit.

Jag har spelat in drygt en och en halv skiva samt skrivit klart en diktsamling det här första halvåret 2016. Dessutom har jag redan bokat klart alla band som ska spela på Potatiskällaren på Musikens makt. Plus haft ett rätt ordenligt flyt med stipendier och så. Därför tar jag för första gången sedan jag blev vuxen helt ledigt i sommar. Har tackat nej till alla spelningar och alla andra förslag på grejer folk skulle önska att jag gjorde. Men som ni ser här nedan blir det upp i sadeln rätt ordentligt till hösten.

Vill slå ett litet slag för Ön – den första diktsamlingen jag skrivit som inte kommer ut på Wahlström & Widstrand – dels för att jag är rätt mallig över den men även för att jag haft helt ovärderlig redaktörshjälp av en som brukar hänga här med oss i kommentarsfälten. Men hen får komma ut ur den garderoben själv i såna fall, om hen så önskar. Redaktörer skyr ljuset lite, det ingår i jobbet kan man man säga. Men den är bra och fin och kommer 1/9.

Mer har jag inte att tillägga just nu. Spellistor, allmänt svammel etc kommer dyka upp här eftersom och precis som vanligt. Skulle jag tro för en kan aldrig veta.

Inga gäng!

Turné, hösten 2016

Iggy Pop
Post Pop Depression
5 kringlor

The Goon Sax
Up To Anything
5 kringlor

Det är ju verkligen inte så att jag vill gilla Iggys nya skiva. Jag vill ju vara lika cool som andra och yngre. Punkrockfarfar gör en skiva med Mr Musclerock (Josh Homme). Det är ju upplagt för sågning liksom, och säkerligen kommer skivan att sågas i Bon och, om rätt person får tag på den, i DN. Men alltså den är svinbra. Den är verkligen en avslutande del i en trilogi ingen visste om, den som började med The Idiot och Lust For Life för förrton år sen. Iggy är ju den av de tre heliga korna, Lou Reed och David Bowie är de två andra, som det antagligen är skönast att såga för en viss sorts kritiker och musiclovers. Han må vara androgyn, som Bowie, men mer som Jeffrey Dahmer än som nån postmodern rymdvarelse. Han är för mycket rock, inte intellektuell som Lou Reed (han är kanske väl mycket för litteratur, the great american novel), för Bowies konst- och modeintresserade fans. Och Bowie är ju pop, det har jag lärt mig sedan han dog. Men i alla fall, det är Iggys bästa soloskiva sedan New Values, kanske är den till och med ännu bättre. Jag gillar allt med den: alla texter, all sång, basspelet på Gardenia, skriket på In The Lobby etc etc. Jag gillar till och med Josh Hommes gitarrspel och hans körer som verkligen låter som Bowies körer på Lust For Life. De som inte gillar den här skivan gör det inte av princip, eller så gillar de inte Iggys Berlinskivor heller. Och då har vi fan inget gemensamt i övrigt heller. Hej då, tönt.

The Goon Sax, då. Vad är det med dem då? Ja, Louis Forster, en av två gitarrister/låtskrivare är son till Robert Forster, den mystiske i Go-Betweens. The Goon Sax låter svinmycket som tidiga Go-Betweens. Och dessutom LIKA BRA! Det är ju helt otroligt. Det är ytterst spröda arrangemang: trummor, bas, en gitarr. Lite lull-lull på sina ställen, en kör, en flöjt. Texterna förresten, de är mer Beat Happening än Go-Betweens. Det vill säga, mer rotade i vad jag bara kan anta vara en verklighet som är The Goon Sax egen. Väldigt fysiska texter, relationer och kroppsmedvetna. Det är helt suverän popmusik. Indie. Eller punk, kanske. Inget nytt bortsett från att det är nytt, om ni fattar.

Nu skulle jag, om detta var ämnat för publicering någon annanstans än här, kunna bygga ut ovanstående recensioner med mer fakta, nämna lite favoritlåtar etc. Skriva mer målande om hur det känns, hur jag uppfattar det. Men det får vara. Jag behöver inte sälja dessa skivor, behöver inte förklara dem för den som inte vet vem Iggy eller Go-Betweens är. Behöver framförallt inte positionera mig. Det är ju annars lika lätt, lättare till och med, att se på skivor (egentligen all ”konst”) från andra hållet: alltså att såga dem. Men jag tänker inte gardera mig.
Jag hatar annars heliga kor, och tror inte ett dugg på biologism. Men kanske hatar jag samtiden ännu mer. Alla som ska göra upp med det gamla för att bereda plats åt sin egen ungdom och sina egna minnen. Som ska försvara att Denniz Pop den jävla sopan får nåt pris (som inte borde delas ut överhuvudtaget) bara för att de växte upp med Britney Spears och inte Poly Styrene. Jaha. Jaja. Jag skiter i er mer än vad ni skiter i mig. Hehe. Oj, jag positionerade mig direkt ändå. Hohoho.

Annars spelar jag in två skivor just nu, en med Södra Sverige och en med bandet jag brukar kalla Dead Alkberg (det vill säga med några som brukar vara med i det bandet: Mats Lundstedt, Anton Nyström och Kalle Nyman). Ingen av dem kommer att låta som ni tror men möjligen som ni hoppas. De kommer inte släppas i år.
Däremot antagligen en ny diktsamling. Men mer om det sen.
Ha en fin vår.