Idag spelar Mattias Alkberg (diktläsning + akustiskt) på Popsoaré, Fyren i Kungsbacka.

Napalm- och hjärnskadad

Ibland är det skönt att betrakta världen med storögd förundran, lite som hade man fått en hjärnskada. Som att det mesta är nytt. Man står och till exempel diskar och tänker att gud ändå att det finns fettlösande medel. Och rinnande vatten. Det är skönt, det är väl på sätt och vis en flykt men ändå.
Jag stod och just diskade och lyssnade på Scum med Napalm Death och föreställde mig hur det gick till. Man hör ju att de kommer på blastbeats då. I första låten, Instinct of Survival (om man tänker på Multi National Corporations som ett intro) är det ett fill in i den raka fyrtakten. Som senare övergår i det blastbeatparti som är, antar jag, versen. Jag föreställer mig hur de tittade på varandra i replokalen. Hur Nik Bullen eller Justin Broadrick säger ”Vad mäktigt det vore om du körde det där fillet i en hel låt.” till Mick Harris. Och vips hade man uppfunnit en ny trumtakt. Entakten. Som ju är ett fusk egentligen, man spelar inte hi-hat på alla slag utan vartannat. Men om man spelar med öppen hi-hat och har dubbla baskaggar, eller en sjukt stark fotled så hörs det knappt at det är ”fusk”.
Jag tänker ibland att blastbeatet/entakten är den sista musikaliska inovation när det gäller västerländsk populärmusik framförd på fysiska instrument. Allt annat var redan gjort. Alla ackordsföljder på vår tolvtonsskala, alla melodiska kombinationer, allt som kan ses som grundläggande element var variationer på annat grundläggande. Innan blastbeats hade allt gjorts och i och med dess intåg på (framförallt) punk- och metalscenen så var det fulländat. Eller fullständigt i alla fall. Inte för att det spelar någon roll egentligen, vem som uppfann det, men Napalm Death skulle åtmintone kunna göra anspråk på det om de ville.
På b-sidan hör man att Napalm Death nu är ett färdigt band. De gör låtar och riff som går lika fort som trummorna, något som bara låter som en slump på a-sidan. Man kan höra ekon av annan musik, självklart, Anti Cimex-hommagen i Prison Without Walls till exempel. Men de låter ändå inte som någon innan. Lee Dorians growlande, Mick Harris gälla skikande. Mängden distortion på Jim Withelys bas. Det är ju helt suveränt. Men det är nåt med a-sidan, charm kanske, som gör att jag älskar den mer. Och då älskar jag verkligen Napalm Death, tycker det mesta de gjort är mer eller mindre fantastiskt, gillar till exempel den generellt illa sedda tredje skivan Harmony Corruption fast Barney inte på långa vägar sjunger lika bra som Lee Dorian ännu (eller för den delen Nik Bullen, som sjunger på a-sidan på Scum). Deras allra bästa tycker jag nog är Smear Campain från 2006. Fast de tre-fyra senaste är svinbra allihop.
Inte för att jag hade tänkt skriva om Napalm Death egentligen, mer bara det här om att stå och diska och fantisera om deras replokal och vad de pratade om. Och om att förundras lite sådär hjärnskadat. Se ut över Svartöstan och havet och bara tycka att det är vackert. För nu är det höst och rönnbär och alla färger.

Ön är släppt och jag kan mycket väl vara i en stad nära dig när du läser det här. För nu åker jag på turné i hundra år. Soloskivan är mixad och strax mastrad, Södra Sverige-skivan blir klar innan jul hoppas jag och vi.

See you in the pit.

Hej och nu är det sommar

on-omslag

Jag har spelat in drygt en och en halv skiva samt skrivit klart en diktsamling det här första halvåret 2016. Dessutom har jag redan bokat klart alla band som ska spela på Potatiskällaren på Musikens makt. Plus haft ett rätt ordenligt flyt med stipendier och så. Därför tar jag för första gången sedan jag blev vuxen helt ledigt i sommar. Har tackat nej till alla spelningar och alla andra förslag på grejer folk skulle önska att jag gjorde. Men som ni ser här nedan blir det upp i sadeln rätt ordentligt till hösten.

Vill slå ett litet slag för Ön – den första diktsamlingen jag skrivit som inte kommer ut på Wahlström & Widstrand – dels för att jag är rätt mallig över den men även för att jag haft helt ovärderlig redaktörshjälp av en som brukar hänga här med oss i kommentarsfälten. Men hen får komma ut ur den garderoben själv i såna fall, om hen så önskar. Redaktörer skyr ljuset lite, det ingår i jobbet kan man man säga. Men den är bra och fin och kommer 1/9.

Mer har jag inte att tillägga just nu. Spellistor, allmänt svammel etc kommer dyka upp här eftersom och precis som vanligt. Skulle jag tro för en kan aldrig veta.

Inga gäng!

Turné, hösten 2016

2 sept Kristianstad Kristianstad Bokfestival
Diktläsning/akustiskt
24 sept Göteborg Bokmässan, Biblioteks & Berättarscenen
Samtal
24 sept Göteborg Bokmässan, Rum för poesi
Diktläsning
27 sept Kungsbacka Popsoaré, Fyren
Diktläsning/akustiskt
28 sept Oskarshamn Kulturhuset
Diktläsning/akustiskt
29 sept Malmö Inkonst
Diktläsning/akustiskt
30 sept Uppsala Uppsala Internationella Poesifestival
Diktläsning
1 okt Visby Almedalsbiblioteket
Diktläsning/akustiskt
2 okt Växjö Växjö teater
Diktläsning/akustiskt
3 okt Borås Kulturhuset
Diktläsning
4 okt Vänersborg Vänersborgs bibliotek
Diktläsning
5 okt Göteborg Pustervik
Diktläsning
6 okt Linköping Linköpings konsthall
Diktläsning/akustiskt
7 okt Sundsvall Pipeline
Diktläsning/akustiskt
8 okt Luleå Kulturens hus
Diktläsning
12 okt Umeå Pilgatan
Diktläsning
13 okt Umeå Kultur Campus
Diktläsning/akustiskt
13 okt Umeå Saga
Diktläsning/akustiskt
14 okt Nordmaling KF Huset
Diktläsning/akustiskt
15 okt Jakobstad Musikcafé After Eight
Diktläsning/akustiskt
8 nov Stockholm Södra teatern
Diktläsning/akustiskt
9 nov Örebro East west sushi
Diktläsning/akustiskt
10 nov Helsingborg Dunkers
Diktläsning/akustiskt
25 nov Boden Eyvind 2016
Diktläsning/akustiskt
26 nov Uppsala Konsert & Kongress
Diktläsning/akustiskt

Biologism. Och en helig ko.

Iggy Pop
Post Pop Depression
5 kringlor

The Goon Sax
Up To Anything
5 kringlor

Det är ju verkligen inte så att jag vill gilla Iggys nya skiva. Jag vill ju vara lika cool som andra och yngre. Punkrockfarfar gör en skiva med Mr Musclerock (Josh Homme). Det är ju upplagt för sågning liksom, och säkerligen kommer skivan att sågas i Bon och, om rätt person får tag på den, i DN. Men alltså den är svinbra. Den är verkligen en avslutande del i en trilogi ingen visste om, den som började med The Idiot och Lust For Life för förrton år sen. Iggy är ju den av de tre heliga korna, Lou Reed och David Bowie är de två andra, som det antagligen är skönast att såga för en viss sorts kritiker och musiclovers. Han må vara androgyn, som Bowie, men mer som Jeffrey Dahmer än som nån postmodern rymdvarelse. Han är för mycket rock, inte intellektuell som Lou Reed (han är kanske väl mycket för litteratur, the great american novel), för Bowies konst- och modeintresserade fans. Och Bowie är ju pop, det har jag lärt mig sedan han dog. Men i alla fall, det är Iggys bästa soloskiva sedan New Values, kanske är den till och med ännu bättre. Jag gillar allt med den: alla texter, all sång, basspelet på Gardenia, skriket på In The Lobby etc etc. Jag gillar till och med Josh Hommes gitarrspel och hans körer som verkligen låter som Bowies körer på Lust For Life. De som inte gillar den här skivan gör det inte av princip, eller så gillar de inte Iggys Berlinskivor heller. Och då har vi fan inget gemensamt i övrigt heller. Hej då, tönt.

The Goon Sax, då. Vad är det med dem då? Ja, Louis Forster, en av två gitarrister/låtskrivare är son till Robert Forster, den mystiske i Go-Betweens. The Goon Sax låter svinmycket som tidiga Go-Betweens. Och dessutom LIKA BRA! Det är ju helt otroligt. Det är ytterst spröda arrangemang: trummor, bas, en gitarr. Lite lull-lull på sina ställen, en kör, en flöjt. Texterna förresten, de är mer Beat Happening än Go-Betweens. Det vill säga, mer rotade i vad jag bara kan anta vara en verklighet som är The Goon Sax egen. Väldigt fysiska texter, relationer och kroppsmedvetna. Det är helt suverän popmusik. Indie. Eller punk, kanske. Inget nytt bortsett från att det är nytt, om ni fattar.

Nu skulle jag, om detta var ämnat för publicering någon annanstans än här, kunna bygga ut ovanstående recensioner med mer fakta, nämna lite favoritlåtar etc. Skriva mer målande om hur det känns, hur jag uppfattar det. Men det får vara. Jag behöver inte sälja dessa skivor, behöver inte förklara dem för den som inte vet vem Iggy eller Go-Betweens är. Behöver framförallt inte positionera mig. Det är ju annars lika lätt, lättare till och med, att se på skivor (egentligen all ”konst”) från andra hållet: alltså att såga dem. Men jag tänker inte gardera mig.
Jag hatar annars heliga kor, och tror inte ett dugg på biologism. Men kanske hatar jag samtiden ännu mer. Alla som ska göra upp med det gamla för att bereda plats åt sin egen ungdom och sina egna minnen. Som ska försvara att Denniz Pop den jävla sopan får nåt pris (som inte borde delas ut överhuvudtaget) bara för att de växte upp med Britney Spears och inte Poly Styrene. Jaha. Jaja. Jag skiter i er mer än vad ni skiter i mig. Hehe. Oj, jag positionerade mig direkt ändå. Hohoho.

Annars spelar jag in två skivor just nu, en med Södra Sverige och en med bandet jag brukar kalla Dead Alkberg (det vill säga med några som brukar vara med i det bandet: Mats Lundstedt, Anton Nyström och Kalle Nyman). Ingen av dem kommer att låta som ni tror men möjligen som ni hoppas. De kommer inte släppas i år.
Däremot antagligen en ny diktsamling. Men mer om det sen.
Ha en fin vår.

Södra Sverige – Punkkungen 7″

punkkungen-omslag-RGB

Lite råpunk? Varsågod.

Fem låtar ni aldrig hört förut om allt mellan himmel och jord. T ex om rymden, om att bli gammal, om polisstaten, om moderater, om grabbar som kramas och heilar och om att äta frukt. Allt i ett rasande tempo. Kul för hela familjen. Om hela familjen gillar att poga och skrika argt och glatt så hela jävla samhällskroppen skakar i sitt ruttna fundament.

Vänligen,
Södra Sverige (Mattias Alkberg/Henrik Palm/Anton Nyström/Frans Johansson)

FÖRHANDSBESTÄLL HÄR: http://tinyurl.com/punkkungen

Release: 18 dec

Sista beställning för leverans till julafton är 21 december.

Poetisk kvalitet

Det är sällan man finner några poetiska kvaliteter i musik. Och det är ju bra, låt det ena vara det ena och det andra de andra och så vidare. Men sällan är inte aldrig och när det händer, jag talar nu om popmusik och i viss mån jazz, är det ändå rätt mäktigt. Vad som nu är ”poetiska kvaliteter”. Det insinuerar att det skulle finnas en, överlägsen, form av poesi lite. Om man talar om faktiskt språk, om texter och språkbruk, så kan jag tänka mig att en viss sorts respektlöshet är bättre än att bocka och buga. Exempelvis Håkan Hellström nosar vid det där ibland, vända på syntax, hoppa över grammatiska regler, böja språket till sitt eget. Eller Ghostface Killah (egentligen de flesta i Wu-Tang), hur han kan (kunde, kanske) skriva om exakt vad som helst, associera helt gränslöst.

Sedan finns ju den här andra sidan av ”poetisk kvalitet”, den musikaliska, allitterationen, det tonala. Det är lätt att det blir flum då.

Jag har tidigare pratat om konsten som det tredje sättet att förstå världen på. Sida vid sida med det vetenskapliga och det religiösa. Har inte sett så många andra prata om det. Så det är väl ren idioti från min sida: ett av mina problem på riktigt är att jag inte är så intelligent. Jag har verkligen problem med kausalitet. För mig är det ingen skillnad på Dune och Ann Jäderlund och kvantfysik, det är lika möjligt och omöjligt som något annat. Det mesta är för mig 50%. Antingen gör jag mig illa om jag öppnar den här dörren/ hoppar ut genom det här fönstret/ slänger mig framför den här bussen eller så gör jag det inte. Det gör mig både feg och modig men definitivt dum emellanåt.

Jag läste en gång om hur Bruno K Öijer hatade surrealismen, han menade att allt var verkligt och lika mycket värt, att allt var realism, även exempelvis drömmar och typ indianska andar. Verkar rimligt för mig. Obs, ingen ironi i det.
Jag kan nu inte nog mycket konsthistoria (eller litteratur-) för att verkligen debattera detta. Men, surrealismens motton eller vad man ska säga ligger ju rätt nära det här jag är inne på om konsten och det tredje sättet: ”En tankens diktamen, befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk och moralisk beräkning”, bland annat.

Det här sätter ju en oerhörd press på såväl avsändare som mottagare. Men än sen. De som bara flummar på och här ur sig obegripligheter och de som glatt tuggar i sig dessa som haschmuffins kan ju dra ändå. Tycker jag. Pressen jag talar om består i att vara så uttömlig som möjligt. Att mottagarens uppfattning av det avsända ska vara så nära avsändarens intention som möjligt. Och att mottagaren i sin tur måste vara beredd på vad fan som helst. Det är ju inte lätt. Tänk på allt som är ”Lynchskt”, alltså som påminner om David Lynchs filmer och berättarteknik. Det är ju vedervärdigt. Det är lite eko på en gitarr och nån som sjunger med ljus röst. Eller nån som dansar lite crazy. Det är nån som gör kitsch av kitsch. Ironi på ironi. Inte postironi, det är nåt annat men det kan ni googla själva.

Lynch håller inte på med kitsch. Inte den sorten man vanligtvis menar i alla fall. Däremot har jag inga problem med om någon skulle kalla honom surrealist. Eller, enligt Öijer då, realist. Den musik Lynch gör är ju som hans filmer. Det är det som är borta som gör det, lite. Det man inte hör. Och visst det är eko på gitarrerna. Den här skivan som kom 2013 är ju rätt bra. Pga programmerade trummor så låter det ju lite modernt, lite Wu-Tang, faktiskt. Men det är ju inte superstor skillnad på Lady in the Radiator Song och The Big Dream, egentligen. På samma sätt som det inte är så stor skillnad på Eraserhead och Lost Highway. Det har bara gått en massa tid mellan dem. Han har sitt språk och de som försöker prata samma låter som att de härmar. Samma är det med Martin Rev. Han är också surrealist/realist. Men, och det var det här jag skulle skriva om egentligen, det biografiska ställer sig i vägen lite. Skrev en kommentar under förra inlägget om att jag tyckte hans sena skivor (länkade till en låt från den näst senaste) lät som skräck. Då opponerade sig Benny med en biografisk upplysning, om hans frus sjukdom (som hon dog av, under arbetet med senaste skivan Stigmata) och kallade den superfin. Och det är den förstås också, om man väljer att tänka på den på det viset.

Men det finns något här som jag inte riktigt kan bena ut, som har med det biografiska versus verket i sig att göra. Den biografiska tolkningen är ju låg och inte lika mycket värd som den mer vetenskapliga. Alltså, att man ska skilja verk från person och att det är verket som ska i första hand ska bedömas. Men det låter sig inte riktig göras när det kommer till popmusik och annan populärkultur, exempelvis deckare som kommenterar samtiden. Ens person är ofta det man går in med nämligen, det är upphovshen som är själva insatsen. Det är så sällan fiktion, om det inte är typ heavy metal och då är det ju till och med fantasy och det är ju ännu lägre. När det kommer till instrumental musik, viss jazz (Don Cherry, som jag lyssnar mycket på just den här sommaren exempelvis), men ännu mer techno och annat elektroniskt är det enklare, för så mycket ligger i mottagningen. Det som är skräck för mig kanske är frihet för någon annan. Och just ja, det är det jag menar är poetiska kvaliteter: att väcka de här starka känslorna, skruva på tårarna oavsett VAD en uppfattar i musiken, att den känslomässiga reaktionen hos mottagaren är överordnad den bokstavliga. Eller, egentligen, att som upphovshen uppnå en bokstavlig effekt. Att oavsett dröm eller dagdröm så känns det i kroppen. Och när upphovshen, jag kan ta på mig den rollen förresten, när jag gjort något som känns så mycket i mig att den borde kännas i andra så är jag klar, då är det presentabelt, liksom. När tycker jag att jag har lyckats med det? Tja, rätt mycket på Begravningsskivan: introt på Aldrig mera skog, outrot på Med Satan, hela Solljus/Gravljus. En del på RKST-skivan, Tjugonde (texten, faktiskt) och rätt mycket på Personer, men den har ju knappt nån hört än. Och självklart behöver ju inte musik ha de här poetiska kvaliteterna. Inte mycket sånt på Södra Sverige, eller med Dead Kennedys eller ens Smiths, och det är ju ändå svinbra ibland till och med bäst.

Jag har ju skrivit typ det här en triljard gånger tidigare. Vet egentligen inte varför jag skrivit det igen. För att det var skönt att skriva lite tror jag.

Jag lyssnade på fantastiska Bytes med Black Dog som så många nätter förut och började tänka på att Martin Revs skivor måste betytt mycket för dem. Sen satt jag och lyssnade på dem och idag skrev jag ned det. Bara för att. För att det är sommar tror jag. För att det aldrig bli varmt, för att jag ändå liksom kokar.

Videopremiär för Tjugonde

https://www.youtube.com/watch?v=7J-ddc_tfV4

Men alltså. 

Att världens bästa Ann Petrén är med i videon är större än Fårö, som ändå är 114 kvadratkilometer stort.

Tårarna trillar nerför kinderna när jag kollar. Jag tycker Jacob och Jonas gett Petters och min låt ytterligare en dimension.

Understryker delar av texten som inte riktigt var understrukna ännu. Och hon dansar så innerligt och fint till Petters superfina, krispiga, fjäderlätta beat.

Jag kan tänka mig att somliga tycker det låter pretentiöst, men jag hör inte era cynismer genom min tårslöja. Och ni tjuter ju själva för att det är så fint, erkänn.

Trevlig sommar!

PS. Videon är regisserad av dokumentärfilmaren Jacob Frössén och producerad av Jonas Teglund. Och premiärvisas idag hos Aftonbladet Kultur.

Tjugonde

Alkberg-Tjugonde_3000x3000px

Hej,

Tjugonde är den stora drömmen i det lilla livet. När anspråken matchar förväntningarna. När en komplimang och en kort respit skulle kunna tränga undan skräcken för det okända så länge att att man hann hämta andan.

Det är när barnvagnshjulen inte ramlar av. Pengar kvar på busskortet. Ledigt i tvättstugan. Det är en helg i en hyrd stuga i skärgården. Det är solsken efter regn. Det är oväntad men välkommen dans i transistorn i fönstret.

Det är vad popmusik är, eller skulle kunna, eller borde vara.

Vänligen,

Mattias Alkberg

* * *

Singeln släpps söndag 7 juni. Producerad av Petter Granberg. Omslag av Aida Chehrehgosha.

Vart ska vi det vet jag men när är vi framme

Den här kom ju sent i höstas, men jag glömde lite bort att slå på stora trumman. Det beror på att jag var upptagen med att spela på helgerna och hinna med allt annat; jobb, ongan, spellistor, tevetittande och annat.

Det är i alla fall alla mina diktsamlingar (hittills) i en behändig tegelsten. Och den släpps pga efterfrågan. De tidiga är slut, tror bara det är Era svin man fortfarande kan hitta utan större ansträngning. Och jag tycker de är ok, på sina ställen rent bra. Skäms inte för så mycket, någon enstaka dikt i den första kanske, men annars är det ju som vilken Henning Mankell-bladvändare som helst, lätt. Den är inte så dyr heller. Köp, vetja. Alla pengar går till välgörande ändamål. Hyra, el, mjöl etc.

Men vi hörs.
/Matti

* * *

Beställ boken på Adlibris >