Det är sällan man finner några poetiska kvaliteter i musik. Och det är ju bra, låt det ena vara det ena och det andra de andra och så vidare. Men sällan är inte aldrig och när det händer, jag talar nu om popmusik och i viss mån jazz, är det ändå rätt mäktigt. Vad som nu är ”poetiska kvaliteter”. Det insinuerar att det skulle finnas en, överlägsen, form av poesi lite. Om man talar om faktiskt språk, om texter och språkbruk, så kan jag tänka mig att en viss sorts respektlöshet är bättre än att bocka och buga. Exempelvis Håkan Hellström nosar vid det där ibland, vända på syntax, hoppa över grammatiska regler, böja språket till sitt eget. Eller Ghostface Killah (egentligen de flesta i Wu-Tang), hur han kan (kunde, kanske) skriva om exakt vad som helst, associera helt gränslöst.
Sedan finns ju den här andra sidan av ”poetisk kvalitet”, den musikaliska, allitterationen, det tonala. Det är lätt att det blir flum då.
Jag har tidigare pratat om konsten som det tredje sättet att förstå världen på. Sida vid sida med det vetenskapliga och det religiösa. Har inte sett så många andra prata om det. Så det är väl ren idioti från min sida: ett av mina problem på riktigt är att jag inte är så intelligent. Jag har verkligen problem med kausalitet. För mig är det ingen skillnad på Dune och Ann Jäderlund och kvantfysik, det är lika möjligt och omöjligt som något annat. Det mesta är för mig 50%. Antingen gör jag mig illa om jag öppnar den här dörren/ hoppar ut genom det här fönstret/ slänger mig framför den här bussen eller så gör jag det inte. Det gör mig både feg och modig men definitivt dum emellanåt.
Jag läste en gång om hur Bruno K Öijer hatade surrealismen, han menade att allt var verkligt och lika mycket värt, att allt var realism, även exempelvis drömmar och typ indianska andar. Verkar rimligt för mig. Obs, ingen ironi i det.
Jag kan nu inte nog mycket konsthistoria (eller litteratur-) för att verkligen debattera detta. Men, surrealismens motton eller vad man ska säga ligger ju rätt nära det här jag är inne på om konsten och det tredje sättet: ”En tankens diktamen, befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk och moralisk beräkning”, bland annat.
Det här sätter ju en oerhörd press på såväl avsändare som mottagare. Men än sen. De som bara flummar på och här ur sig obegripligheter och de som glatt tuggar i sig dessa som haschmuffins kan ju dra ändå. Tycker jag. Pressen jag talar om består i att vara så uttömlig som möjligt. Att mottagarens uppfattning av det avsända ska vara så nära avsändarens intention som möjligt. Och att mottagaren i sin tur måste vara beredd på vad fan som helst. Det är ju inte lätt. Tänk på allt som är ”Lynchskt”, alltså som påminner om David Lynchs filmer och berättarteknik. Det är ju vedervärdigt. Det är lite eko på en gitarr och nån som sjunger med ljus röst. Eller nån som dansar lite crazy. Det är nån som gör kitsch av kitsch. Ironi på ironi. Inte postironi, det är nåt annat men det kan ni googla själva.
Lynch håller inte på med kitsch. Inte den sorten man vanligtvis menar i alla fall. Däremot har jag inga problem med om någon skulle kalla honom surrealist. Eller, enligt Öijer då, realist. Den musik Lynch gör är ju som hans filmer. Det är det som är borta som gör det, lite. Det man inte hör. Och visst det är eko på gitarrerna. Den här skivan som kom 2013 är ju rätt bra. Pga programmerade trummor så låter det ju lite modernt, lite Wu-Tang, faktiskt. Men det är ju inte superstor skillnad på Lady in the Radiator Song och The Big Dream, egentligen. På samma sätt som det inte är så stor skillnad på Eraserhead och Lost Highway. Det har bara gått en massa tid mellan dem. Han har sitt språk och de som försöker prata samma låter som att de härmar. Samma är det med Martin Rev. Han är också surrealist/realist. Men, och det var det här jag skulle skriva om egentligen, det biografiska ställer sig i vägen lite. Skrev en kommentar under förra inlägget om att jag tyckte hans sena skivor (länkade till en låt från den näst senaste) lät som skräck. Då opponerade sig Benny med en biografisk upplysning, om hans frus sjukdom (som hon dog av, under arbetet med senaste skivan Stigmata) och kallade den superfin. Och det är den förstås också, om man väljer att tänka på den på det viset.
Men det finns något här som jag inte riktigt kan bena ut, som har med det biografiska versus verket i sig att göra. Den biografiska tolkningen är ju låg och inte lika mycket värd som den mer vetenskapliga. Alltså, att man ska skilja verk från person och att det är verket som ska i första hand ska bedömas. Men det låter sig inte riktig göras när det kommer till popmusik och annan populärkultur, exempelvis deckare som kommenterar samtiden. Ens person är ofta det man går in med nämligen, det är upphovshen som är själva insatsen. Det är så sällan fiktion, om det inte är typ heavy metal och då är det ju till och med fantasy och det är ju ännu lägre. När det kommer till instrumental musik, viss jazz (Don Cherry, som jag lyssnar mycket på just den här sommaren exempelvis), men ännu mer techno och annat elektroniskt är det enklare, för så mycket ligger i mottagningen. Det som är skräck för mig kanske är frihet för någon annan. Och just ja, det är det jag menar är poetiska kvaliteter: att väcka de här starka känslorna, skruva på tårarna oavsett VAD en uppfattar i musiken, att den känslomässiga reaktionen hos mottagaren är överordnad den bokstavliga. Eller, egentligen, att som upphovshen uppnå en bokstavlig effekt. Att oavsett dröm eller dagdröm så känns det i kroppen. Och när upphovshen, jag kan ta på mig den rollen förresten, när jag gjort något som känns så mycket i mig att den borde kännas i andra så är jag klar, då är det presentabelt, liksom. När tycker jag att jag har lyckats med det? Tja, rätt mycket på Begravningsskivan: introt på Aldrig mera skog, outrot på Med Satan, hela Solljus/Gravljus. En del på RKST-skivan, Tjugonde (texten, faktiskt) och rätt mycket på Personer, men den har ju knappt nån hört än. Och självklart behöver ju inte musik ha de här poetiska kvaliteterna. Inte mycket sånt på Södra Sverige, eller med Dead Kennedys eller ens Smiths, och det är ju ändå svinbra ibland till och med bäst.
Jag har ju skrivit typ det här en triljard gånger tidigare. Vet egentligen inte varför jag skrivit det igen. För att det var skönt att skriva lite tror jag.
Jag lyssnade på fantastiska Bytes med Black Dog som så många nätter förut och började tänka på att Martin Revs skivor måste betytt mycket för dem. Sen satt jag och lyssnade på dem och idag skrev jag ned det. Bara för att. För att det är sommar tror jag. För att det aldrig bli varmt, för att jag ändå liksom kokar.
