Med rätt att dö

Så här lyder min fullständiga, eller ursprungliga, text om Med rätt att dö.

Med rätt att dö är en slags tidsdikter. En elegi över senkapitalismen, över politikens väsen. Ett undersökande, prövande verk om åldrandet och tröttheten och fysiska/geografiska skillnader, valda såväl som påtvingade. Det är tankar utan slut och olika ingångar i, och utkomster av, de tankarna. Tankar som följer efter in i nyckelsömn och dröm. Som inte går att stänga av när en vaknar. Det är babbligt och språkligt. Det är bilder ur en stillastående men kaotisk värld. Det är moral utan moralism. Det är moralism utan moral. Det är prekariatets ensamhet och klasstillhörighet. Det är vad man kan göra för skada utan pengar. Och att döden kanske inte är slutet. Om hur avståndet mellan liv och död kanske bara är en kulspets kort, eller en galax långt. Det är ett eller en hel massa(s) avgrundsvrål; i rymden, i kudden.”

En som läst den sa att jag verkar gå i samma OBS-klass som Johan Jönson och det är väl en drömrecension vad mig anbelangar. Nu finns den i alla fall i en bokhandel, kanske rent av på ett bibliotek, nära dig. Jag är svinnervös för mottagandet. Inte för att så många bryr sig så mycket om diktsamlingar, men eftersom jag ändå skriver såna ibland så är det en rätt märkvärdig grej för mig. Hoppas att ni läser den. Hoppas att ni gillar den. Hoppas ni inte hatar den. Eller mig.

 

Boken finns i din lokala bokhandel eller går att beställa från t. ex.:

Bengans »
Bokus » 
Adlibris » 

NY SKIVA! BODENSIA! NY SKIVA! BODENSIA! NY SKIVA!

Alltså, jag har skrivit så mycket om den här skivan, och vi har jobbat så hårt och länge med den. Jag är helt tom nu. Utmattad. Men jag är supernöjd. Jag är inte ens nervös för att folk inte ska gilla den. För fuck folk, vad vet de om nåt egentligen. Alltså löst folk, inte ni som läser det här, ni är bäst. Bodensia med.

PS. Turné i höst!

23/9 Stockholm, Slaktkyrkan
24/9 Göteborg, Stora Teatern
25/9 Malmö, Babel
1/10 Luleå, Kulturens Hus
2/10 Umeå, Idunteatern
3/10 Borlänge, Broken Dreams

Fler datum tillkommer.

Biljetter via United Stage.

NY SINGEL JAG ÄR ALLTID HÄR VARS JAG ÄN ÄR NY SINGEL

Ok, ny singel igen. Tio minuter lång och är det någon låt jag gjort eller varit inblandad i som känns sådär: ”jag har åtminstone gjort den här”, för att sedan förpassas in i den eviga glömskan så är det den här.

Åh, det finns en hel massa tekniska grejer kring den här låten som jag skulle kunna säga egentligen, men det är mer upp till Jonas, det här är ännu mer hans mästerverk, jag har bara gjort texten egentligen och nog skulle jag kunna gå in på vad det betyder, att man ”bara” gjort texten, i detta fall i synnerhet, men det är ju inte så att det är första gången heller, hälften av alla låtar jag var inblandad i under mina första 20 år som en som gjorde skivor blev ju till på typ det sättet, ofta hade jag till och med ännu mindre med dem att göra, ändå känner jag mig 100% delaktig i de låtarna.

Ja, jag babblar lite. Är väldigt nervös för hur den här låten kommer uppfattas, men jag hoppas nån gillar den.

Förresten, den handlar inte om mig, den handlar om dig. Och dig och dig och dig.

 

NY SINGEL! FÖRSTA SPRÅKET! NY SINGEL! FÖRSTA SPRÅKET! NY SINGEL!

Eller ja, om ni sett mig och Jonatan live under hösten eller våren är den inte precis ny, vi har kört den på alla spelningar. Men inspelningen är ny. För er alltså. Första språket heter den. Den kan ni köra på repeat när ni ligger och profylaxar och funderar på om det är något ni glömt att bunkra. Äntligen är det ok att göra och tänka så.

Mattias Alkbergs nya album Bodensia släpps den 24 april.
Albumet är producerat av Jonas Teglund.
Omslag av Eva Wilsson, målning av Graham Samuels.

Förhandsbeställ LP / CD här:
http://bit.ly/bodensia

Nyårsdikt 2019

Vad kan du göra mer än att kliva in i
galenskapen som vore den en strandvilla
eller sista vilan

Vad kan du göra mer än att tugga i dig
galenskapen som vore den en avsmakningsmeny
eller naglar och snor

Vad kan du göra mer än att gå ut i
galenskapen som vore den ett guldregn
eller ett gyllene regn

Eller du kan vakna varje morgon
varje år med kronisk smärta hälsporre mutation misantropi antrofobi
Tacka din gudjävel att du åtminstone inte är galen

NY SKIVA. INTE MIN, MEN

Ett av mina barn hamnade i slagsmål när hen gick i, jag minns inte riktigt, fyran kanske. Det handlade om Jultomten. Alla andra sa att han inte fanns, att det var nån pappa eller annan gubbe som klädde ut sig. Mitt barn var ju inte dummare än att hen kunde tänka sig att det faktiskt var så. Att det kanske till och med antagligen var så. Men hen ville inte tro det så hen vägrade. Hen förklarade senare, alltså fjärde klass; de är ju inte precis yrkespolitiker i den åldern, såvitt jag förstod, att han slogs för sin rätt att tro på Tomten, inte för att hen nödvändigtvis trodde på Tomten. Liksom.

Garden Centre har precis släppt sin första skiva som fullt band. Jag kan tänka mig att sången är en vattendelare här, men jag tycker Max Levy är en fantastisk sångare.

Den som läst här regelbundet har säkert sett att det finns en evighetsdiskussion som går ut på att definiera om saker är punk eller indie. Och sedan värdera det utifrån detta. När vi kanske borde värdera först och definiera sen.

Jag minns, jag hamnade ofta i bråk som barn, i gräl, med lärare eller ibland andra elever om huruvida gud finns eller inte. Jag sa att gud inte fanns och så blev det diskussion. Och just ja, jag var punkare. Punkare har en slags självförtroende i det avseendet. Tjafsa om gud. Det är ju barnsligt, men även brådmoget. Det här var tidigt 80-tal, inte visste man riktigt vad indie var på Tuna då. Knappt ens vad punk var. Inte visste man riktigt vad som var vad på Svartöstaskolan heller, tidigt 00-tal. Men jag tänker att indie handlar om rätten att vara barn och punk om rätten att behandlas som en vuxen. Men mitt barn visste ju inget om det. Och inte jag heller, då.

Garden Centre låter barnsliga, som att de inte vill vara så bra på att spela. Och Max Levys röst alltså, han låter som ett barn. Som att han pratar i falsett. Och säkert finns det indiepuritaner som tycker att den här skivan är för lyxig jämfört med t ex förra skivan Monster Energy. Det är folk som är så rädda för alternative rock att de inte kan lyssna på trumset ens. För det är ju det också. De minns britpop och grunge, men inget före det. Det var när indien blev mainstream. I England med Blur och i USA med Nirvana. Även punken blev mainstream. Green Day, Offspring, Rancid. Och sånt hatar man ju, när saker blir allmängiltiga och därmed dumma. Det gäller ju indie och punk lika mycket. Även om man gillar dum musik om den är dum på rätt sätt.

Om mitt barn vetat om det här hade hen varit indie, menar jag alltså. Rätten att tro på Tomten, rätten att vara barn.

Jag var med i ett indieband i tjugo år men jag var punkare hela tiden. Det kan ju uppfattas som extremt töntigt men det skiter väl jag i. Jag tänker att alla har rätt att definiera sig själva, och att man lika gärna kan definiera andra med, det ska väl jag och alla andra skita i. Men jag tycker alltså att jag har en fördel här, ett övertag, ett veto. Jag har stått på barrikaderna. Hohoho. Jag har haft fötterna i båda skyttegravarna i 20 år, och blivit skjuten i kuken av puritanerna non fucking stop. Jag raljerar. Såklart vet jag vad jag säger.

Garden Centre, man kan hata dem av fler orsaker än man kan älska dem: de är inte nog punk, de är inte nog indie, de är för mycket indie. Men skivan innehåller nio låtar, den är 26 minuter lång. Låtarna är välskrivna, rent tekniskt. Smarta melodibyggen, smarta arrangemang, vågade i ett musikaliskt kontext; tempoökningar och temposänkningar, fullt ställ och stilla. Lyssna på den när du är på väg nånstans, den är klar innan du är framme. Sen vill du lyssna på den igen. Eller inte. Men antagligen.

Sen finns det en grej till, den kanske viktigaste för just mig. När vi var i London 2017, jag och Kalle och Simon, såg vi Garden Centre. Det var ett sånt där ställe man inte tror finns på riktigt innan man ser det: en gammal, jag vet inte, fritidsgård, fast med öl och heltäck. Vi var inte där för Garden Centre, vi var där för Nap Eyes. Jag hade ingen större koll på Nap Eyes och Garde Centre hade jag aldrig ens hört talas om. Ena gitarristen såg på håll ut exakt som ett av mina barn. Så jag började såklart tjuta lite. Jag köpte en kassett och en keps av bandet efteråt. Gjorde bort mig lite, sa att jag var an old guy from Sweden eller nåt. Det sket väl de i. Och egentligen jag med. Men det är därför jag tänker på Tomten när jag hör dem. Och det är därför jag älskar dem sådär som andra älskar Comet Gain eller Wedding Present (som fortfarande finns och är rätt bra och spelar i kortbyxor fast de är äldre än mig till och med). Jag tycker de är punk för att jag gillar dem. Jag tycker de är indie för allt annat. Skivan heter A Moon For Digging och finns där en tycker den borde finnas.

Ses i december om vi inte redan setts!

OM KÄNSLOR OCH SÅNT SKIT

10/12 GÖTEBORG
11/12 GÖTEBORG
12/12 HALMSTAD
13/12 KARLSTAD
14/12 ESKILSTUNA
15/12 MARIEHAMN
16/12 STOCKHOLM
17/12 STOCKHOLM
18/12 UPPSALA
19/12 MALMÖ
20/12 KALMAR
21/12 VÄXJÖ
22/12 ÖSTERSUND

Biljetter

Hösten 19 osv

Läser en samlingsrecension i Aftonbladet, Gustav Borsgård har skrivit den, av en hel hög böcker skrivna av influencers. Han skriver att det är så himla lätt att avfärda dessa människor som ytliga och dumma i huvet. Men att det är även är en slags prekariatets motsvarighet till arbetarlitteraturen. Jag vet inte, för det första är det ju knappt litteratur som jag uppfattar det, alltså författarna har inget litterärt uppsåt. Mer självhjälpsböcker. Men å andra sidan påminner det mig om att man/jag alltid är på de sämstas sida och lag. DE säger verkligen något om den här tiden, men de SÄGER inget. De gillar läget liksom men har inga synpunkter på läget.

Vet inte ens vad jag vill säga med det. Mer än att ja, prekariatet är verklighet. Kanske finns det rent av ett trasprekariat. De arbetslösa utan följare på Insta, typ. De som går ner på ICA och köper nässpray och folköl för sina sista ören och tar sitt/tar tag i sitt liv i morgon i stället. I morgon, i morgon.

Jag minns, jag läste om, när klicken kring Bruno K Öijer och förlaget/konstnärsgruppen Vesuvius i början av 70-talet pratade om hur trasproletariatet skulle göra revolution, ett slags riktningslös revolution när hororna och pundarna skulle skära halsen av alla, borgare som r:are och andra marxister. Och sen kommer jag ihåg när nån, Clemens Altgård kanske, kände likadant 20 år senare.

Jag skrev en text för några år sen, ett förord till nån av de till svenska volymerna av The Walking Dead, om att det är det som är så fascinerande och mäktigt med zombies jämfört med t ex vampyrer och varulvar. Bristen på självinsikt kanske man kan säga. Bara drivas av hunger och fuck allt annat, liksom. Fast nu är zombies som allt annat. Bara ännu en grej i ens flöde. Men just ja, nu kommer jag ihåg vad jag ville säga: kapitalismen har vunnit. När jag börjar sympatisera med folk som skulle hata mig om de ens visste att jag fanns. En Jockiboi här, en Bianca Ingrosso där. En Raggarjävlar här, en Linnéa Claesson där. SD är näst största parti, och avståendet till sossarna är pyttelitet. De vinner ju valet nästa gång om inte Jimmie dör eller blir vänsterpartist typ. Och fast alla man känner slutar flyga och äta kött så blir det inte bättre. Glaciärerna smälter ändå. Extremhögern kan snart ta av sig kostymen och lägga upp foppatofflorna på ett bord i regeringskansliet. Ens egna futtiga kamp är så ynklig och meningslös. Men det finns ingen annan kamp heller, inte organiserad. Bara tips på hur man ska göra för att det inte ska synas att man gråter sig till sömns, gråter hela dagarna.

Jaja, ville bara skriva av mig lite 🙂

OM KÄNSLOR OCH SÅNT SKIT är i full gång. Snart kommer ni få se en svinläskig kortfilm/rawkvideo med Södra Sverige. Nästa år släpper jag soloskiva och ny diktsamling. Det är mitt bidrag till att locka Er och mig själv i en annan riktning än Självmordsbron, som Hurula diktade om tidigare i år.

Trevlig höst, hoppas vi ses nånstans.

Om känslor och sånt skit

På andra ställen på nätet har jag låtit meddela om en höstturné. Datumen står här bredvid, om ni inte tror mig. För det är ju ett bevis.

Nä, men allvarligt så kände jag att jag hade en sista turné med versioner i mig. Det vill säga spela äldre låtar och så. Jag har ju turnerat tre år i rad nu, tre höstar som solo och en hel del Södra Sverige mellan dem. Och vill göra det en gång till. När jag gjorde den första turnén, när Ön kom, så hade ÅAI precis blivit klar, jag och Anton mastrade skivan i Gbg och åkte samma dag iväg på vår första spelning. Jag menar bara att jag förstår om ni och folk är lite less på mig. Och ja, ni är såklart folk ni med.

Vad är då speciellt med den här svängen? Tillexempel kommer ingen behöva öronproppar kan jag ju säga. Det är en grej.

Det blir jag, och Jonatan Lundberg på keyboard och kör, och jag kommer prata om olika grejer. T ex vad mina enda verkliga intressen är. Hur det är att aldrig kunna ha tråkigt ens en enda minut. Och vad som är tråkigt. Och om tiden, samtiden och framtiden – det intresserar ju mig ungefär sådär som när man kollar på Dr Pimple på YouTube. Och om hur viktigt det är att tordas improvisera i konsten om man inte törs det privat. Och vad är egentligen skillnaden på kultur och konst. Och Beatles, vad ska vi med dem nu. Eller för den delen Discharge.

Alltså jag hittar ju på i skrivande stund nu dårå, hahaha. Men t ex såna här grejer. Och jättefina versioner på gamla låtar, inte bara samma som det varit de senaste tre åren. Inte för att jag hatar dem eller nåt, men det känns kul att köra några andra också. Och covers kanske.

Jo, det kommer vara en del nya låtar också. Jag släpper en ny skiva i början av nästa år, den jag har gjort med Jonas Teglund, men det blir inte så mycket live kring den tror jag. Så vill ni höra dem live, några av dem, så kan det vara så att det är nu som gäller. Eller nu, till hösten alltså.

Men vi hörs då? Syns?

Matti

PS. Biljetter finns här

Vi är bäst

Nu är DÖD MUSIK här, tur för er att ni också är det.

Vi började i våras, jag och Anton spelade in teatermusik, hade bokat tre dagar i studio men blev klara efter en och en halv. Jag har några Södra Sverige-idéer, sa nån av oss. Jag med sa den andra. Och så brakade det igång. Vi ringde Henke och sa kom upp och så gjorde han det och sen åkte vi ner till Stockholm, till Svartsjölandet och gjorde ännu mer. Och så åkte vi tillbaka till Luleå och gjorde klart resten.

Vad tog det ? Sju dar kanske. Det låter ju vagt, men det var så det var, det är så det är. Vi samlas och gör grejer, får infall och efter ett kort, kort tag går det inte att veta vem som sagt eller gjort vad. Det är så dags nu att försöka förekomma den som lyssnar, men generellt är väl skivan mer hårdrock och mer pop än tidigare. Och mer punk. Mer helt enkelt. Mer av allt. Hur låter det med en tredje bas här? Såhär, bra. Till exempel.

Och om jag ska säga nåt kort om texterna så är det väl att jag har jobbat mer med dem än på tidigare Södra Sverige-skivor. Men eftersom vi är ett band är de ändå hur ska jag säga, snabbare. Beroende på metod och sammanhang. Vi gör det mesta samtidigt och tillsammans. Och om till exempel Henke vill ha sången på ett särskilt sätt, eller på ett annat sätt än hur jag tänkt och det är ett bättre sätt, så skriver jag ju om texten utifrån de invändningarna. Och så ska det ju vara.

Vinylversionen dyker upp i samband med första spelningen. Det är en ytterst liten upplaga, och helt sjukt mäktigt omslag som Elin Sundström har gjort. Ett psykotiskt collage i en hel massa delar, men ändå en berättelse. Ganska mycket som vi hoppas att skivan låter. Eller, vi tycker ju det, men att den som lyssnar också tycker det. Vi är helt nöjda. Börja banga!

// Matti
Benke, Johan, Henke, Frans och Anton hälsar.

PS. Alla låttexter finns att läsa här