Hej,

Vad har ni gjort i denna eländiga tid? Obs, på sätt och vis en helt retorisk fråga. I alla fall om ni är lika less som jag är på allt peppande snuteri som fyllt internet sen i somras. Ni behöver inte svara. Ni behöver inte ens läsa om vad jag har gjort

Men jag har skrivit klart tre fjärdedelar av en ny bok, en diktsamling alltså. Den kommer kanske hösten 21 eller våren 22 eller nåt.

Och så har jag gjort en ny skiva, fick master sent igår. Låter hur bra som helst. Den heter HÄXOR. Låtarna heter

All skräck väck
Gudrun och Andreas
Dagen bräcks
Mina drömmar är privata
Mommo
Du sökte en kvinna och fann ett vrak
Norrbotten-Man
Ingen framtid, tack
Sista snabba
Brända skepp

De som spelar och sjunger på den är: Anton Alamaa Nyström, Elin Sundström, Henke Palm, Mats Lundstedt och jag. Dessutom sjunger Anna Levander och Kristine Gulbrandsen en del. Den är producerad av Mig och Henrik Oja, som också spelat in den i sin studio Second Home, i Umeå. Hans Olsson Brookes har mastrat den i SGS, i Göteborg. Skivan släpps i vår, till påsk om allt går som de ska. Det är en rock- och popskiva.

Allt detta är fakta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om fakta faktiskt. Jag menar, det är liksom allt allt handlar om nuförtiden. Och falsk fakta såklart. Men aldrig om poesi, eller musik eller konst och vad som händer när man tar in eller får ur sig det. Det finns ingen plats för fantasi och inlevelse längre. Det är väl inte så konstigt iofs, det är ju inte varje dag man får vara med om en pandemi. Även om det känns som det. Det är ju förvånansvärt lätt att acceptera det ändå, om man inte är idiot. Men allt jag läst och hört och sett under den här isoleringen, vad ska jag göra av det? Och du då?

Jag skriver nog något ytterligare här kring jul och/eller nyår. Det här är liksom en nyhet för er som hänger här. Sen faller den ner på sidan och ingen kommer se den, som inte hittar på den här sidan. Kanske glöms den rent av bort. Men sen, när det här blir verklighet, då kommer ni ihåg att jag skrev lite om det. Om ni inte tillhör idioterna. Men det gör ni väl inte.

Jaja, till dess: Krossa kapitalismen och allt det där!

/Matti

Så här lyder min fullständiga, eller ursprungliga, text om Med rätt att dö.

”Med rätt att dö är en slags tidsdikter. En elegi över senkapitalismen, över politikens väsen. Ett undersökande, prövande verk om åldrandet och tröttheten och fysiska/geografiska skillnader, valda såväl som påtvingade. Det är tankar utan slut och olika ingångar i, och utkomster av, de tankarna. Tankar som följer efter in i nyckelsömn och dröm. Som inte går att stänga av när en vaknar. Det är babbligt och språkligt. Det är bilder ur en stillastående men kaotisk värld. Det är moral utan moralism. Det är moralism utan moral. Det är prekariatets ensamhet och klasstillhörighet. Det är vad man kan göra för skada utan pengar. Och att döden kanske inte är slutet. Om hur avståndet mellan liv och död kanske bara är en kulspets kort, eller en galax långt. Det är ett eller en hel massa(s) avgrundsvrål; i rymden, i kudden.”

En som läst den sa att jag verkar gå i samma OBS-klass som Johan Jönson och det är väl en drömrecension vad mig anbelangar. Nu finns den i alla fall i en bokhandel, kanske rent av på ett bibliotek, nära dig. Jag är svinnervös för mottagandet. Inte för att så många bryr sig så mycket om diktsamlingar, men eftersom jag ändå skriver såna ibland så är det en rätt märkvärdig grej för mig. Hoppas att ni läser den. Hoppas att ni gillar den. Hoppas ni inte hatar den. Eller mig.

Boken finns i din lokala bokhandel eller går att beställa från t. ex.:

Bengans »
Bokus » 
Adlibris » 

Alltså, jag har skrivit så mycket om den här skivan, och vi har jobbat så hårt och länge med den. Jag är helt tom nu. Utmattad. Men jag är supernöjd. Jag är inte ens nervös för att folk inte ska gilla den. För fuck folk, vad vet de om nåt egentligen. Alltså löst folk, inte ni som läser det här, ni är bäst. Bodensia med.

PS. Turné i höst!

23/9 Stockholm, Slaktkyrkan
24/9 Göteborg, Stora Teatern
25/9 Malmö, Babel
1/10 Luleå, Kulturens Hus
2/10 Umeå, Idunteatern
3/10 Borlänge, Broken Dreams

Fler datum tillkommer.

Biljetter via United Stage.

Ok, ny singel igen. Tio minuter lång och är det någon låt jag gjort eller varit inblandad i som känns sådär: ”jag har åtminstone gjort den här”, för att sedan förpassas in i den eviga glömskan så är det den här.

Åh, det finns en hel massa tekniska grejer kring den här låten som jag skulle kunna säga egentligen, men det är mer upp till Jonas, det här är ännu mer hans mästerverk, jag har bara gjort texten egentligen och nog skulle jag kunna gå in på vad det betyder, att man ”bara” gjort texten, i detta fall i synnerhet, men det är ju inte så att det är första gången heller, hälften av alla låtar jag var inblandad i under mina första 20 år som en som gjorde skivor blev ju till på typ det sättet, ofta hade jag till och med ännu mindre med dem att göra, ändå känner jag mig 100% delaktig i de låtarna.

Ja, jag babblar lite. Är väldigt nervös för hur den här låten kommer uppfattas, men jag hoppas nån gillar den.

Förresten, den handlar inte om mig, den handlar om dig. Och dig och dig och dig.

Vad kan du göra mer än att kliva in i
galenskapen som vore den en strandvilla
eller sista vilan

Vad kan du göra mer än att tugga i dig
galenskapen som vore den en avsmakningsmeny
eller naglar och snor

Vad kan du göra mer än att gå ut i
galenskapen som vore den ett guldregn
eller ett gyllene regn

Eller du kan vakna varje morgon
varje år med kronisk smärta hälsporre mutation misantropi antrofobi
Tacka din gudjävel att du åtminstone inte är galen

Just nu är det bra

och det är bra.

Men snart börjar det igen.

Skolan och skräcken

och snutarna.

Ett av mina barn hamnade i slagsmål när hen gick i, jag minns inte riktigt, fyran kanske. Det handlade om Jultomten. Alla andra sa att han inte fanns, att det var nån pappa eller annan gubbe som klädde ut sig. Mitt barn var ju inte dummare än att hen kunde tänka sig att det faktiskt var så. Att det kanske till och med antagligen var så. Men hen ville inte tro det så hen vägrade. Hen förklarade senare, alltså fjärde klass; de är ju inte precis yrkespolitiker i den åldern, såvitt jag förstod, att han slogs för sin rätt att tro på Tomten, inte för att hen nödvändigtvis trodde på Tomten. Liksom.

Garden Centre har precis släppt sin första skiva som fullt band. Jag kan tänka mig att sången är en vattendelare här, men jag tycker Max Levy är en fantastisk sångare.

Den som läst här regelbundet har säkert sett att det finns en evighetsdiskussion som går ut på att definiera om saker är punk eller indie. Och sedan värdera det utifrån detta. När vi kanske borde värdera först och definiera sen.

Jag minns, jag hamnade ofta i bråk som barn, i gräl, med lärare eller ibland andra elever om huruvida gud finns eller inte. Jag sa att gud inte fanns och så blev det diskussion. Och just ja, jag var punkare. Punkare har en slags självförtroende i det avseendet. Tjafsa om gud. Det är ju barnsligt, men även brådmoget. Det här var tidigt 80-tal, inte visste man riktigt vad indie var på Tuna då. Knappt ens vad punk var. Inte visste man riktigt vad som var vad på Svartöstaskolan heller, tidigt 00-tal. Men jag tänker att indie handlar om rätten att vara barn och punk om rätten att behandlas som en vuxen. Men mitt barn visste ju inget om det. Och inte jag heller, då.

Garden Centre låter barnsliga, som att de inte vill vara så bra på att spela. Och Max Levys röst alltså, han låter som ett barn. Som att han pratar i falsett. Och säkert finns det indiepuritaner som tycker att den här skivan är för lyxig jämfört med t ex förra skivan Monster Energy. Det är folk som är så rädda för alternative rock att de inte kan lyssna på trumset ens. För det är ju det också. De minns britpop och grunge, men inget före det. Det var när indien blev mainstream. I England med Blur och i USA med Nirvana. Även punken blev mainstream. Green Day, Offspring, Rancid. Och sånt hatar man ju, när saker blir allmängiltiga och därmed dumma. Det gäller ju indie och punk lika mycket. Även om man gillar dum musik om den är dum på rätt sätt.

Om mitt barn vetat om det här hade hen varit indie, menar jag alltså. Rätten att tro på Tomten, rätten att vara barn.

Jag var med i ett indieband i tjugo år men jag var punkare hela tiden. Det kan ju uppfattas som extremt töntigt men det skiter väl jag i. Jag tänker att alla har rätt att definiera sig själva, och att man lika gärna kan definiera andra med, det ska väl jag och alla andra skita i. Men jag tycker alltså att jag har en fördel här, ett övertag, ett veto. Jag har stått på barrikaderna. Hohoho. Jag har haft fötterna i båda skyttegravarna i 20 år, och blivit skjuten i kuken av puritanerna non fucking stop. Jag raljerar. Såklart vet jag vad jag säger.

Garden Centre, man kan hata dem av fler orsaker än man kan älska dem: de är inte nog punk, de är inte nog indie, de är för mycket indie. Men skivan innehåller nio låtar, den är 26 minuter lång. Låtarna är välskrivna, rent tekniskt. Smarta melodibyggen, smarta arrangemang, vågade i ett musikaliskt kontext; tempoökningar och temposänkningar, fullt ställ och stilla. Lyssna på den när du är på väg nånstans, den är klar innan du är framme. Sen vill du lyssna på den igen. Eller inte. Men antagligen.

Sen finns det en grej till, den kanske viktigaste för just mig. När vi var i London 2017, jag och Kalle och Simon, såg vi Garden Centre. Det var ett sånt där ställe man inte tror finns på riktigt innan man ser det: en gammal, jag vet inte, fritidsgård, fast med öl och heltäck. Vi var inte där för Garden Centre, vi var där för Nap Eyes. Jag hade ingen större koll på Nap Eyes och Garde Centre hade jag aldrig ens hört talas om. Ena gitarristen såg på håll ut exakt som ett av mina barn. Så jag började såklart tjuta lite. Jag köpte en kassett och en keps av bandet efteråt. Gjorde bort mig lite, sa att jag var an old guy from Sweden eller nåt. Det sket väl de i. Och egentligen jag med. Men det är därför jag tänker på Tomten när jag hör dem. Och det är därför jag älskar dem sådär som andra älskar Comet Gain eller Wedding Present (som fortfarande finns och är rätt bra och spelar i kortbyxor fast de är äldre än mig till och med). Jag tycker de är punk för att jag gillar dem. Jag tycker de är indie för allt annat. Skivan heter A Moon For Digging och finns där en tycker den borde finnas.

Ses i december om vi inte redan setts!

OM KÄNSLOR OCH SÅNT SKIT

10/12 GÖTEBORG
11/12 GÖTEBORG
12/12 HALMSTAD
13/12 KARLSTAD
14/12 ESKILSTUNA
15/12 MARIEHAMN
16/12 STOCKHOLM
17/12 STOCKHOLM
18/12 UPPSALA
19/12 MALMÖ
20/12 KALMAR
21/12 VÄXJÖ
22/12 ÖSTERSUND

Biljetter