Tack för i år, vad fort det har gått. Inte för att jag minns så mycket. Eller om tiden verkligen är konformad, en spiral, och går snabbare och snabbare ju äldre vi blir. Tänk om åldrandet och förruttnelsen inte har med tid att göra. Tänk om tiden är ett flerhövdat monster. Att det här med åldrandet är en slags tid. Och att bussarna kommer i tid och att vi ses när vi bestämde oss för att ses är en annan. Och sen kanske det finns en massa annan tid, tid som varit, som kommer, som är nu. Och som bara pågår.
Är samtid och nutid samma sak. Det är i alla fall för mycket. Det betyder för mycket, begreppet tid är för vagt.
Det roligaste jag har gjort i år är Alla är sämst. Och Södra Sverigeskivan, Död musik heter den, som kommer i februari. Och soloskivan som kommer efter den, kanske till hösten, kanske 2020, vem vet, och turnén som började i september förra året och höll på tills i augusti i år. På skivan jag spelade in för två år sen. Fattar du, min tid är inte samma som din.
Det mesta jag tänkt på de senaste åren har jag i alla fall kondenserat ner och tryckt in i såväl Åtminstone artificiell intelligens och Alla är sämst. Vad gäller Död musik är det mer vad jag känt än tänkt. Och jag fattar ju det semantiska här, det språkliga. Att döpa tid, att prata om ”de senaste åren” för att liksom föra i bevis att det här inte några gamla skittankar jag tänkte när jag var i tjugoårsåldern. Även om jag kanske tänkte dem då med, det kan ju inte ni veta. Och jag minns inte. Eller påstår att jag inte minns. Och jag vet, eller vill att ni ska veta, att jag samtidigt som jag skriver om språk här försöker fucka upp det med. Hoppar mellan bisatser och associationer, skriver frågor utan frågetecken, använder punkter där det kanske borde vara komman, och tvärtom. För att förvirra kanske. För att vinna tid kanske.
I Alla är sämst pratas det en del om att undvika samtiden, att tänka lite mer på evigheten än på nuet. Väl medveten om att nuet är evigt. Det är alltid nu. Men hur undviker en samtiden. Kanske avinstallera sociala medier i telefonen. Kanske avfölja inte bara idioter utan även smarta. Sluta med nyheter. Börja läsa klassikerna. Tänka på framtiden. Sluta tro att man är viktig. Att nån är viktigt. Det här är bara funderingar alltså, inte förslag.
Varför har jag inte gjort några årsbästalistor i år, är det för att det är meningslöst eller tråkigt? Lite kanske, men mest är det för att jag inte fört bok.
Annars har det här med att undvika samtiden funkat rätt bra. Först visste jag inte hur jag skulle göra men att inte föra bok var bra. Att undvika samtiden innebär ju inte att gnälla på den, även om det finns mycket att gnälla på. Inte heller betyder det att avfärda allt gammalt som ej fungerande eller uttjänat. Eller att försöka uppfinna nåt nytt som ska ersätta det gamla. Jag bara sket i att dokumentera mina göranden, och/eller icke-göranden, på löpande basis. Till och med för mig själv. Som om någon annan skulle bry sig.
Några upptäckter har jag dock gjort till följd av detta. Till exempel att jag hade bäst musiksmak kring 2011-2013. Mina C-60 från då var i alla fall mycket bättre än de är nuförtiden. Låter kanske deppigt att tycka att ens bästa tid ligger bakom en. Men det är det inte. Eller kanske, men det skiter jag i. Hur jag mår nu är inte viktigare än hur jag mådde förut. Eller hur jag kommer att må sen. Att undvika samtiden har alltså gett mig en liten nihilistisk insikt som är härlig, om jag är ärlig. Och på rimhumör. Att tillskriva saker och ting (och folk) mindre, nära nog inget, värde innebär ju också en revalvering. För om alla är lika lite värda är ju alla lika mycket värda. Att riva för att bygga. Det är ju fint. Albert Speer och Hitler pratade mycket om motsatsen: att bygga för att riva. Att ruinerna efter tredje riket skulle vara lika ståtliga som tredje riket självt. Vilken jävla hybris! Och ändå. Det är ju inte fel. Hitler hade fel, såklart. Det är en eftergift till samtiden jag kan gå med på: förtydliga den sortens självklarheter, som att nazism är dåligt.
Men det handlar väl om perspektiv när allt kommer kring. Inte bara om vilket du har utan även, framförallt faktiskt, vilket du väljer att inta. För du måste välja. Du kan inte gå omkring på den här planeten utan att välja.
Här nedan får ni en julklapp, det var en julklapp här för en massa år sen om jag fattar det rätt. Jag minns det inte. Men om julen hela tiden återkommer är det väl inte så konstigt att somliga klappar gör det med. Hur många likadana strumpor har en inte fått genom åren. Det är bara inte alla år som Sara Granér slagit in dem.
God jul. Hörs på andra sidan 50. Jag fyller det snart alltså, om två veckor. Om tiden spelar nån roll.
