Jag har inte musik för/till att bekräfta min plats i världen. Eller för att bli bekräftad av den. Andras musik, vill säga, vad jag har min egen musik (med mera) till, den jag gör själv, vet jag inte riktigt. Jag kanske kommer på det, men efter över dryga 45 år som skrivande människa är det inte mycket som tyder på det.
Så länge jag kan minnas har jag lyssnat på musik av tvivelaktiga personer, föredragit den till och med. Även om jag sällan vetat om de här personernas moraliska omständigheter: mördaren Leadbelly, kvinnomisshandlaren John Lennon, det sexuella rovdjuret Steve Jones. Dancehallmännens (och -kvinnornas) homohat och misogyni. För att inte tala om kyrkbrännarna, våldsmännen, knarklangarna, hallickarna, extremisterna. Deras personliga åsikter, deras dolda budskap, deras öppna budskap, har inte betytt så mycket för mig. Jag identifierar mig inte med dem, annat än möjligen precis när jag lyssnar på dem. Men då är jag dem i såna fall, då ser jag på världens genom deras ögon och tycker inte det jag ser, gör eller reagerar på är fel. Man tycker väl att man gör rätt menar jag. Och så tar låten slut och jag är mig själv igen. Det är suggestion, inlevelse, empati. Kärt barn har osv.
Enda exemplet jag kommer på, enda idolerna jag verkligen haft på det sättet, är nog The Smiths och i synnerhet Morrissey. Och det gick ju helt och hållet åt helvete. Morrissey är den ende jag känner mig sviken av, av de jag lyssnat på. Och då gör jag ju inte mycket annat än lyssnar på andras musik. När Moz släpper något nytt nuförtiden lyssnar jag en gång och tänker ”Vad bra det är. Vad synd.”och gör inte om det igen. Men Kanye West har inte svikit mig. Colin Conflict har inte svikit mig. Inte ens Bård Eithun, inte ens Vybz Kartel har svikit mig.
Nuförtiden är det som att alla människor kommunicerar på riktigt med varandra. Men det gör vi inte. Det bara känns och verkar som att Marit Bergman och Doja Cat bryr sig om oss. Och det verkar och känns likadant för dem. Obs, jag menar inte att lägga ord i någons mun här. All kärlek, all respekt till Marit och Doja. Jag säger bara att sociala medier lurat i oss att alla röster räknas, allas åsikter. Men inget säger att någon bryr sig om oss bara för att vi hörs, bara för att vi lever om. Alla de här stjärnorna har fortfarande bara två öron och ungefär lika stor hjärna och uppfattningsförmåga som alla andra. Jag menar även: jag bryr mig, jag lyssnar på musik och läser statusar och kommentarer och blir glad och ledsen som alla andra. Eller i alla fall som vanligt. Inte vet jag något om alla andra. Jag tror musik (med mera) är en sak och dess upphovspersoner är något annat. Det kan inte vara på något annat sätt. Det ryms inte mer i musik. Det finns inte en enda sak det ryms mer i, annat än en hel människa och inte ens den kan man se hela av på en enda gång. Ännu mindre på tre eller fyra minuter eller hur lång ens favoritlåt än är. Inte ens på 400 låtar, eller hur många Kanye kan tänkas ha skrivit.
Sen, konst. Finns konst ens? Jag tänker ibland att det bara finns underhållning egentligen och att det är inget fel på det. För för mig är det min upplevelse som räknas och egentligen inget annat och när något får mig att uppleva något bortom min egen patetiska tillvaro så är det bra, tycker jag. Och förändras jag av den är det ännu märkvärdigare. Det betyder inte att det är mätbart eller att det borde vara mätbart. Det är möjligen en gammal sanning men det är ingen större skillnad på Strindberg och Stan Lee. På Grieg och Krieg. Mer än subjektivt, vad man (vi, du, jag, de, nån) får ut av det. Det är i alla fall ett sätt att se på det och jag tror det är mitt.
Sen, min musik (med mera), jag tror jag kom på nåt! Jag tror jag är väldigt moralistisk, inte i någon traditionell värdekonservativ mening precis men på så sätt att jag tycker rätt är rätt och fel är fel och vill gärna framhäva detta. En grej jag tycker är rätt är att försöka uttrycka det jag känner. Sen om det är hat eller glädje eller sorg eller nån annan av de grundläggande känslorna, men jag nämner dessa nu för de är enklast att exemplifiera med, väl medveten om att det är (oändligt) mer komplicerat än så. Och att jag ofta försöker koncentrera de här känslorna, dessa”utbrott”, till en och samma låt eller text. Men det är hantverk, en del av ett hantverk. Och jag är inte smartare eller märkvärdigare eller mer värd än andra. Eller mindre. Jag menar, när jag hör Kanye West hör jag hans musik, inte hans antisemitism. För antisemitism är inte musik, det är… antisemitism. Och så länge Varg Vikernes slår på sina trummor slår han inte mig. Eller dig eller nån. Förstår du? Musiken är alltid en fristad, alltid. Så länge den pågår är det ingen som dör.
Jag vet, jag förenklar och romantiserar. Men vad ska jag göra. Jag orkar inte annars. Jag tar mig fan inte upp ur sängen om det inte får vara så här. Och det skulle vara värre, för alla, på alla sätt.
Jag har gjort en ny skiva, tillsammans med Tomas Bäcklund Tuneström. Den heter Drake och kommer den 15/3. Den är svinbra och lite annorlunda. Det blir turné också, men det kan ni nog snappa upp nån annanstans på www vad det lider.
Jag saknar den här sidan, jag saknar er och diskussionerna vi hade. Jag vet inte om det kommer tillbaka. Men jag ville inte skriva det här någon annanstans.
/Matti
Ta mig fan det finaste jag läst sen… ja inte konfirmationen för därifrån blev jag utslängd när jag hade ett uppochnervänt kors runt halsen. Ut i kylan.
❤️
Jag håller med om lite och håller inte med om lite annat. Som nu, som förr. Vill du separera verk från upphovsman så får du göra det (jag gör lika samma), men jag tycker det går en gräns mellan att lyssna och att stödja en artist ekonomiskt. Fascister har inte existensberättigande. Stjäl deras musik om den ger dig något, låt asen svälta ihjäl.
Men en viktigare grej: Är ju inte här längre. Var knappt här förut heller. Men jag önskar dig, matti, och er andra i gästisen allt det bästa. Verkligen. Jag tänker på er ibland och hoppas att ni mår bra. Det har ju ingen effekt på er, men det betyder något för mig, och jag vill att ni ska veta det. Sköt om er, kamrater. Klopp.
Klopp klopp hjort, Ride into the Sun! Som Doug Yule sjöng.
wohoo 🎉
Jag saknar också gästboken och önskar att ni ska skriva skriva skriva (i alla fall lite då och då) lika intressant som det har varit
Just nu lyssnar jag på nya Dolce och det känns som att jag är från Umeå. Snart känns det inte som det igen.
Nya Dolce är så helt otroligt bra, jag fattar inte vad de skulle med mig till (jag är med på en låt).
Hela den där generationen/scenen från/i Umeå var ju bäst: Dolce, Skator, Vaken, Isak Falk, Boys m fl. Och de från utomsocknes som var/ är en del av den: Chicagojazzen (Skell) och Mats Wikström/Eterkropp (Luleå).
Jag håller med och inte. Jag klarar inte av att skilja på verk och person, i alla fall inte när det gäller de jag har lyssnat på länge och upplever mig ha en nära relation till. Jag skulle t.ex. bli genuint ledsen och sviken om det kom fram att du Matti var nazist, misshandlare etc. etc. (dåligt exempel eftersom det aldrig kommer hända, men ni fattar poängen). Artister som jag har ett större mentalt avstånd till känns inte på samma sätt. Älskar John Lennons musik trots alla svinigheter han gjorde.
Jag är inte dummare än att jag fattar att det någon uttrycker i sin musik alltid är en persona, att en låt aldrig kan fånga en hel person osv. Men ändå.
Plus en på Dolce och Ume-scenen förresten.
Men det var fint skrivet det där om att musiken alltid är en fristad, jag har inte tänkt på det på det sättet tidigare men så är det ju verkligen.
Va? Vad har Steve Jones gjort?
Jag brukar för det mesta försöka skilja mellan person och verk men det finns någon gräns och jag känner samma vad det gäller MOZ. Hans verk betydde så mycket för mig ett tag, affischen på väggen var life size, men nu är jag bara besviken och känner lätt illamående. Har börjat lyssna på ditt nya album. Intressant – som vanligt!
Drake! ❤️❤️❤️
Otrolig platta Matti ❤️
Is it true that you have been sniffing and snorkeling around my butt while I was dancing the funky chicken? No problem, just keep it cool, man. ❤️
Tack!
Saknar också diskussionerna, och spellistorna. Passar på att nämna att nu när Neil Young sedan nyss är tillbaka på Spötify kan man återigen lyssna på Connys största bedrift, hans gåva till mänskligheten/gästboken, hans Guernica; Neil Youngs 600 bästa låtar i kronologisk ordning:
https://open.spotify.com/playlist/2DK5imE0FvEDIGEDtHPhLL?si=7HP150joSs2s4SmsUGiv0Q&pi=e-o8nVzYR7TOq5
(Kanske bryter jag mot gästboksetikett genom att länka någon annans spellista?)
G: Hahahaha, inte då!
Jag är en 40årig man och jag har precis upptäckt Matti Alkberg.
Jag är skriftligt ganska begåvad och har inga problem alls att skriva en lång intelligent kommentar här som tar isär och sätter ihop alla nyanser av hur bra du är.
Det du gör är fantastiskt, hur det än låter eller hur det än skrivs, så fortsätt.
https://www.youtube.com/watch?v=6yY4_8tu-hc
https://www.youtube.com/watch?v=7fvi37uji8U
Hind’s Hall
Alltså jag känner ju inte han Petter Granberg och vet inte vars han finns, men om han ser detta, lägg upp din platta på Apple Music eller Bandcamp så jag kan lyssna på han (vägrar spotify pga drös med anledningar), eller bränn en CD-R och lägg i en sån bokomloppstunna på valfritt bibliotek i Stockholm, det blir ju inga streams då såklart, men tänk vad fräckt det vore. Tack på förhand!!
sett och hört nyligen i Landskrona: ”vad är det för bög i bur? sd? liberalerna?”
https://www.youtube.com/watch?v=vYILYILPrXs
Bra musik. Den görs fortfarande.
https://www.youtube.com/watch?v=0FwljZw3xBo