Några grejer jag vill säga innan det här skitåret, 2007, är till ända.
1. Gud vad det var roligt att turnera med Ulf. Och Jonas och Johan förstås. Gud vad det var roligt i våras och somras med BD, med Anders, utan Anders, utan Kalle, med Kalle, med Mats utan Mats och så vidare. Jag gillar det, att vi har kunnat spela bra trots att folk saknats (jag har saknat er!), att det inte berott på enskilda personer. På ett sätt är det väl ett tecken på att det är ett bra band. På ett annat är det väl ett tecken på motsatsen, inte att vi skulle vara ett dåligt band, men att det trots allt handlat lite om mig, att det här kanske är ett soloprojekt trots allt. Det kanske blir ännu tydligare nästa år, vi pratar om det i alla fall. Och hur som helst: närsomhelst börjar vi repa in nya låtar. Det är jag, Mats, Cristian, Frans och Kalle. Vilket leder in oss på nästa punkt.
2. Gud vad det är tråkigt att Anders slutar. Jag fattar varför, vi har pratat om det, och det angår självklart ingen annan, men jag vill ändå markera. Han kommer inte turnera med oss mer. Han har visat visst intresse för att vara med och repa och spela in. Han är välkommen i mån av behov av flinka pianofingrar. Men min tanke är att göra något mer gitarrbaserat till nästa skiva. Men det vet man aldrig. Kanske tar ett halvt rep och så saknar vi orglarna och det. Hursomhelst, jag saknar honom, men han har ett liv i Göteborg, andra band och andra projekt han vill prioritera. All respekt och tack för att du var med överhuvudtaget..
3. Jag är extremt trött på att avfärdas som socialrealist. Inte på socialrealismen som sådan, utan på att avfärdas. Jag är fan bäst och förtjänar lite respekt, även från borgerliga morgontidningar och pundare med bloggar. If not, fuck you. Och ja, det kanske är bittert och småaktigt men jag tycker inte jag är socialrealist heller. Jag är rimsmedernas rimsmed.
4. Det stör mig att folk stör sig på 80-talet, det stör mig att folk bryr sig överhuvudtaget. När han Kalle Anka på Filmkrönikan sitter och ser ut som att han presenterar Bagen (googla, ungdom) säger att han är trött på 80-talet blir jag så trött så trött. Kolla på dig själv, som en snäll skåning jag känner brukar säga. Vill jag säga. Till han i teven. Men det vore ju stört. Jag vet att han inte kan höra mig. För övrigt fokuserar folk på fel saker som vanligt. De osymetriska frisyrerna och synthljuden och den stela vita funken. Jag hävdar, har gjort det i ungefär ett år, att 80-talet var den sista perioden då vanliga gitarrband trodde de gjorde ny musik, musik som inte hade gjorts förrut. Och ja, jag menar de stora, eller i alla fall storslagna namnen på 80-talet: U2, Simple Minds, Echo and the Bunnymen, Smiths, The Sound, Ultravox etc. Det är sista gången man hör en viss sorts harmonik och spel som inte riktigt fanns innan. På 90-talet blev alla medvetna om det förflutna på ett helt annat sätt. Dels via ironiker som Blur, dumskallar som Oasis och de som var för trötta för att uppfinna något som Dinosaur JR, Mudhoney och Nirvana. Och självklart finns undantag (Sonic Youth, My Bloody Valentine, all genremusik: hip hop, house, techno, metal, electronica etc), men ändå, jag har rätt i det här om ni bara tänker efter lite. Och jag undvek medvetet att skriva något värdeladdat om banden ovan. Jag var sådär empiriskt korrekt. Och 00-talet är en helt annan grej. Eller, det är ju 80-talet.
5. Det har varit roligt att hänga här med er och jag ser ingen anledning till att nästa år skulle vara annorlunda i det avseendet.
6. Det rör sig i björnidet också. Jag och Calle gjorde fem låtar på två dagar häromveckan, vi har nog dubbelt så många i oss och de andras har vi inte hört ännu. Peter skriver texter till dem as we speak. Jari bråkar med Westside å allas våra vägnar och Jejo är pepp. Kan inte för mitt liv se att det skulle gå ett helt år till utan en asgrym BQ-skiva. Kanske rent av blir spelningar.
7. Några grejer som kommit lite i skymundan såhär i årsbästalistornas månad: Battles – Mirrored, Infinite Livez Vs Stade – Art Brut Fe De Yoot, Melt Banana – Bambi’s Dilemma, Marissa Nadler – Songs III, Bird on the Water. Dessutom: House MD. Den senaste säsongen, hösten i alla fall, våren har jag inte sett ännu, är bäst någonsin. I sista avsnittet botar House en artpunk-musiker. Dexter i all ära (och andra säsongen ryckte upp sig och blev helt sinnessjukt spännade i de tre sista avsnitten) men House är bäst. Och Office ryckte upp sig igen. Tror det var återgången till halvtimmesavsnitt som gjorde det. Fast sen kom förstås manusstrejken och allt blev tråkigt igen.
8. En trend, eller vad det är, som jag gillar och känner igen mig i: Dragningen mot det själbiografiska: att somliga börjar, vad ska man säga, fejka verkligt liv, och att andra verkar ha svårt för det. Jag tänker på exempelvis Klungan, Jag och jag själv och Maja Lundgren. Jag stör mig på det här med att allt ska bedömmas liksom objektivt. Att ser man upphovsmannen/kvinnan bakom verket så är det en brist. Det är ett akademiskt förhållningsätt som tidigare bara kletat sig fast i högkulturen, eller i alla fall de kulturyttringar som akademiker hade företräde att bedöma i offentligheten: litteratur, konst, teater, film (i viss mån i alla fall) och så vidare. Och det här är absolut inget påhopp på akademiker. Det är ett påhopp på snäva tolkningar. Jag kan för mitt liv inte se problemet, nämligen. Om något är välskrivet OCH man ser spår av människan bakom, det kan ju bara vara bra? Om det är dåligt så är det ju dåligt oavsett, men det kan omöjligt bara och endast bero på vem som gjort det? Eller? Även om du läst litteraturhistoria, filmvetenskap eller tolvtonskomposition kan man som upphovsman (eller för den delen, som läsare av kritiken du utdelar) fan kräva lite inlevelseförmåga. Det personliga måste ju likaväl som förta en upplevlse kunna tillföra något till densamma. Eller blir det svårt då? Pekar parametrarna åt håll du inte behärskar?
9. Nyårslöften: läsa varje dag, anteckna, skriva något viktigt, eller som kan bli viktigt i alla fall, VARJE DAG. Skaffa inkomst. Spela in skivor, så många jag hinner. Inte krisa ihop, inteinteinte krisa ihop, inte igen.
10. Och till sist: Soon After Christmas. Jonas Teglund spelar gitarr och trycker på rec och det där. Jag sjunger och spelar gitarr. Vi gjorde det med följande utrutstning: risig Ampeg-top (reverbet hade pajat) med Marshallåda, Fender Twin, Squire Stratocaster, Trasig Fender Telecaster. Två skitmikrofoner, en av dem trasig. Stina Nordenstam har skrivit låten och det är en av mina favoriter.
Ladda hem Soon after christmas här
God jul kompisar
Matti
Tack för låten och God Jul.
Låten, den var så härligt… socialrealistisk!
God jul!
God Jul Matti!
Du är en verklig stjärna!
G.J.o.G.N.Å
Och tack för låten (har inte lyssnat på den än men förutsätter att den är lika fin som på Debaser under mini-turnén).
Hahahahahahahahaha!!!!
http://www.anagramgenius.com/agfree_download.php
God Jul!!!
att få vara med i ett av sveriges bästa popband var helt otroligt. och jag är fortfarande tacksam för att jag blev tillfrågad överhuvudtaget.
det var tråkigt att sluta också. gud så tråkigt. så tråkigt att jag ändå vill vara med och spela in på skiva och repa om jag får och om det behövs och funkar.
men det är ju som matti säger, att jag har så mycket andra grejer och att jag inte hinner allt. förra nyårsafton gav jag mig själv ett nyårslöfte som kanske är väldigt vanligt. ”säg Nej oftare”, löd det. då hade jag spelat in 3 skivor och turnerat på 2 av dem, allt inom ett år.
Jag tror på måtta. Det blev lite för kul, helt enkelt. Och om man har för mycket kul, då blir till slut inget kul längre.
Underbar jullåt, för övrigt.
Vad du än gör, klipp dig inte!
Nej, klipp di ginte. Hår som växer. Klipp det inte.
Familjen (meningen med livet?), och jaget. Och slitningen där mellan. Det är livet. Det vet jag nu, det viste jag visserligen redan igår, men tolkade på ett annat sätt- Men vem har sagt att livet, det (politiskt) korrekta, är summan av förväntningar och samvete. Kanske är det så, att vägen vi därav går, är stakat på ett färdigt sätt. Men att saker som sker tvingar till insikt om döden… eller livet, ditt enda… ditt sista… Alla sinnen på spänn. Sista bossen, känns det som. Alla sinnen på spänn. Hur ska du ha det?
Och ,ja, jag är fullare än jesus farsa (för att använda ett slitet, men bra, uttryck). Nu när jag ändock är det, och alla hämningar släppts fri, vill jag hälsa till min bror, slipper hero.
: Välkommen hem, till en särdeles tråkig men ändock normal, och god jul.
Sen skulle jag v ilja skriva massa kärleksförklaringar till olika personer i MABD och BQ, men riktig t så full är jag inte än. VI syns på linjen, som min låtsas polare Linus brukar säga.
haha, jag skrattar åt mina egna inlägg. då är man fattig.
Sådärja. Börjat repa med BD. Blir nog bra det här. Alla hjälps åt med låtarna. Finemang. Och Anders är med.
årets lärdom: lika löser lika
From the right of the stage, Anton scrutinises the other five, always ready for a reprimand. It’s guaranteed. Anton abruptly stops playing on an intro, looking furious: ” Rob, stop that immediately, can’t you hear that you are out of tune. ” Rob: ” Hum, I haven’t played a single note yet. ” Newcombe mutters something and starts again.
Men ni ska veta, nya BD-grejerna, shit. Nåt annat blir det. Det är så ambitiöst, och smart, att jag fattar det knappt. Det är ju bara fem låtar med ofärdiga texter om alls men det blir så jävla grymt. Tre gitarrer och klaviatur. Och Frank på bas. Det svänger, tror det eller ej. Och Mats hade nån helt grym mick eller nåt så vi gjorde asgrymma inspelningar med den. Ni skulle höra. Mäktigt är ordet.
Bra, grymt. Fan vad jag vill höra ny BD och BQ-musik, det är fan det enda jag går och tänker på, hela dagarna.
Apropå 80-talet. Lyssnade på Hunters & collectors ; ”fireman´s curse” Det är förvisso vit stel funk , men rätt okej, vad tycker du Matti? Skönt att du inte förkastar 80-talet. Det fanns en hel del pärlor/ Mvh Lars
Apropå 80-talet. Lyssnade på Hunters & collectors ; ”fireman´s curse” Det är förvisso vit stel funk , men rätt okej, vad tycker du Matti? Skönt att du inte förkastar 80-talet. Det fanns en hel del pärlor/ Mvh Lars
frank? the tank?
Jag älskar stel vit funk, jag opponerar mig bara mot att folk så endimensionellt håller fram PiL (suveräna), Gang of Four (dito) och helt glömmer tidiga Simple Minds, ja, och H&C, exempelvis. Dessutom verkar rätt många tro att de är exklusiva och hippa om de gillar Duran Duran eller Indochine. Undermålig musik då, undermålig musik nu. Och så hänger de upp sig på helt störda grejer som luggar och skit. Det gjordes prioriteringar redan då, av smarta människor, och de är fortfarande relevanta. Finns ingen anledning att revidera allt hela tiden.
Och jag är inte helt förtjust i all jag nämner i texten. Men det är så ändå. Echo, Ultravox (den period jag menar: typ Vienna och framåt) och det mesta U2 någonsin gjort är inte min kopp te. Fast de TRODDE verkligen att de gjorde något som ingen annan gjort tidigare, man hör det på dem.
ett tips till er som inte läst nya gw än: läs om den som heter ”mellan sommarens längtan something something” innan. hur som haver är den nya, som väntat, apbra.
Tack så mycket för Soon after christmas, Mattias och Jonas. Ni sjunger och spelar så fint att jag nästan känner för att kapa fingrar och stämband av mig.
Och sen kan jag inte göra annat än att hålla med min namne där uppe; nytt med BQ och BD, bra och grymt.
Vet inte om det säger mer om mitt ynkliga lilla liv eller musikens storhet att man ständigt går och undrar hur nästa platta eller låt kommer att låta, men jag kan inte säga att det känns annat än bra.
Hej Matti.!klockrent om 80-talet. Vad tycker/tyckte du om Hunter&collectors? Lyssnat på ”The fireman´s curse” en del och känner att den håller!! Fortfarande…Mvh/Lars
ok, trodde det tidigare inlägget inte kommit med, ett jävla tjat om H&C. Men ändå : Matti , du har rätt om 80-talet, du har en jävla koll, (inget fjäsk ..gott nytt skitår!
gott nytt då allesams. 2008 blir fint.
Jepp, Gott nytt. Å Peter, än en gång, grattis som fan.
Gott nytt på er, alla klåpare därute.
ha! först 2008! ni andra så kallade fans, bekanta och groupies är väl på fyllan nu förstås, men inte skräddarn inte.
Sånna här frågor får man bara om man har barn:
-Hur många år är det nyår egentligen, pappa?
-jamen, det är ju bara en gång, en gång varje år.
-Jaha…men, när är det sista nyåret egentligen, pappa?
Jag är helstraight. Spelar tennis på Wii med mig själv. Jag vinner.
Att spela ett 2p med sig själv. Kan ses som att vinna, eller att förlora. Det beror alldeles på view of life, eller åtminstone vad som föranledde detta ensamspel. Om det var jag, idag 01:00, skulle jag också vinna.
jag jobbar. alltså är jag. en förlorare.
årets dikt: kort, koncis. alltid lika uppskattad.
den enda poesi jag läser. med stor behållning dessutom. 2008 kommer att bli så jävla bra. inte som 2007 förstås, men långt bättre än alla andra år i mitt 52-åriga liv.
Gott nytt år, allihop!
Årets dikt är en sann välgärning i mina ögon. Jag läser allt mer sällan nuförtiden och när jag väl läser blir det sällan poesi, så för mig är årets dikt typ kulturmotsvarigheten till meals on wheels. Tack och bock.
Och på tal om Wii sports så spelar jag bowling med mig själv, fast jag förlorar. Jag lyckades komma upp i 269 poäng en gång, och det låter spelhelvetet mig inte glömma. Jag får bara minuspoäng varenda gång jag spelar nu. Bara en tidsfråga innan min proffs-status ryker, och min 70-åriga farsa går om mig. Och han har inte spelat vare sig verklig bowling eller tv-spel sen Tetris var det fräckaste under solen.
Min sexåriga flicka tog familjerekord i bowling helt nyss. 200 poäng. (vi har spelat det en vecka bara, hon kanske fyra gånger allt som allt) Mitt personliga är 169. Det lär jag aldrig slå heller. Men så är jag sämst på alla sporter och alla spel. Så sämst att jag stoltserar med det.
Mig tog det säkert ett halvår innan jag nådde 200-strecket. Påminn mig att aldrig spela mot henne om pengar.
Däremot kan jag tänka mig att sätta en slant på att jag är sämre än samtliga här inne på en de flesta sporter. Särskilt såna som kräver att man ska ha en klubba eller ett racket eller nåt annat redskap.
Ska man dessutom förflytta sig på något sätt kan det gå riktigt illa. Slänger man sen in ett par skridskor eller en häst (skulle lika gärna kunna vara en häst på skridskor) så medför det direkt livsfara för alla inblandade.
Dessutom har jag fått så dålig kondition att jag knappt kan andas in utan att bli andfådd. Måste börja springa igen till våren.
Nu pratar vi om något annat: Vet någon något om Frankes skiva? Jag blir galen på att den aldrig kommer. Har någon hört den? Är den bäst?
Ibland, jag vet inte, men jag kan inte sluta tänka på vad som gör att jag återkommer till somliga skivor och inte andra. Jag menar, självklart är det till stor del en fråga om kontext, vilka gamla plattor som framhålls som hippa eller bra i media av folk jag respekterar, vars smak jag litar på. Men det är ju inte så att gamla skivbolag som kanske inte ens finns längre mutar dessa skribenter.
Hur kan jag som inte var med när det begav sig föredra, säg, Velvet Undergrounds andra (White Light White Heat, 1967) före Question Mark and the Mysterians andra (Action, 1966)? Alltså, jag gillar ju Action också, det är inte så enkelt att jag ställer bra mot dåligt. Men vad gör White Light till en bättre skiva än Action? Egentligen alltså.
Det handlar ju om något större än två skivor från 60-talet. Det är frågan om vad kvalitet rent fysiskt består av. Om det inte är magi. Fast jag tror ju inte på sånt. Eller, inte just nu i alla fall. Jag tänker att det skulle kunna vara i detaljerna, i själva antalet detaljer, att man fyller en skiva med så mycket information det bara går, och den som får plats med mest vinner i långa loppet. Fast det kan man ju förstås aldrig veta. I förväg, menar jag. För den här informationen skulle då alltså vara den här som gör att man ”fortfarande hittar nåt nytt” på en skiva, varenda gång man lyssnar på den. Och visste man om det varenda gång man slog på skivan så vore det ju en anledning till att inte göra det. Eller? För hur skulle man orka med det. Och självklart vill jag inte ha något slags verktyg för det här heller.
Tänk en apparat som mätte informationen (antal toner, tonarter, referenser – såväl för artisten personliga som externa, och en referensmätare som mäter mina, lyssnarens, associationer och värdesätter dessa i förhållande till vad jag matat in för information i denna maskin) och sedan betygsatte verket i fråga. Fast då skulle alla skivor man gillade i såna fall vara gjorda av Rush eller Frank Zappa, och då tog man ju livet av sig direkt. Och det finns förresten såna här apparater redan. De heter All Music Guide, Andres Lokko, Nicholas Ringskog Feradda Noli, Fredrik Strage, et fucking cetera. Och detta alltså utan att förringa dessa människors bildning eller omdömme, de tillhör till och med den där gruppen av folk vars omdöme jag litar på, som jag beskrev ovan.
Jag menar bara, jag lyssnar på nya British Sea Power och på nya Cat Power. Den sistnämnda består nästan bara av covers och på den BSP kan jag höra så mycket influenser att jag sprängs om jag inte får prata om den med någon snart. Båda skivorna är underbara. Och det är lite märkligt: Cat Power, som alltså gör andras låtar, låter mer som Chan Marshall än något annat och BSP som framför uteslutande eget material låter som fullt med andra, gamla, grejer: Kitchens of Distinction, Psychedlic Furs, Joy Division, Echo and the Bunnymen, och en del ”nytt”: Interpol, Arcade Fire, sena Blur etc. Fast jag älskar det. De är ändå helt unika, så där som Kinks, Libertines eller Smiths eller tidiga Strokes (utan att låta ett enda dugg som just dessa band). Summan är mer än delarna om man säger. Gammal musik som liksom spökar i yngre kroppar, gamla melodier uppgrävade och och pådragna nya kläder ungefär som om Björn Olsson hade varit inblandad. Som om man tankade en formel 1-bil med ved eller nåt och så gick den lika snabbt, snabbare, än alla andra bilar ändå. Och jag ber om ursäkt för den liknelsen direkt. Motorsport är fan det sämsta. Cat Power är i jämförelse inverterad. Gamla låtar som låter som nya, utan att Chan egentligen gjort något med dem. Spelat med riktigt band (bas, trummor, nån orgel) och sjungit. Det borde inte vara märkvärdigt men det är det. Och BSP också. Det borde vara något annat, något sämre, men det är skitbra. Och det är samma sköna känsla av delaktighet och melankoli. Och att man blir överraskad och förvånad. Jag fattar det inte. För nytt som låter gammalt, gammalt som låter nytt och jag tycker lika mycket om båda. Jag begriper det inte. Det måste vara magi. Och kanske är det där det ligger, problemet såväl som lösningen: magi vs matematik, eller inte vs utan lika delar båda. Båda funkar. Helt otroligt.
sånt här kan jag tänka på i dagar. vad som gör att man tycker vissa äldre skivor är bättre än andra äldre skivor är ju som sagt lite invecklat. visst fan påverkas man av strage, alkerg, kboi, …, vp, bo ek, hjort, stalle, kilotin, gummo och alla de där även fast man tror att man har en egen smak.
resonemanget blir ju dock som mest intressant när man talar om nya alster som inte stötts och blötts så många vändor på pitchforkmedia, mabd.se etc. än.
för mig, skräddarn, är det lättare att, till en början, tycka om skivor av typen nya cat power än typen nya bsp. skivor av den senare varianten, där referenserna är många och tydliga fast resultatet ändå känns ganska nytt, kan jag vid de första lyssningarna bara tycka är töntiga. visst, de har distat trummorna och tagit in en indian på panflöjt, men det här hörde jag ju i förrfjol, typ. men sen kan det vända och jag börjar tänka: fräckt! det låter exakt som neutral milk hotel fast ändå sjuuukt olika. också börjar jag att hitta olikheter i stället och vips är skivan ganska bra. senaste clap your hands… är en sån skiva. gick från kass till väl godkänd i skräddarns bok.
Men det som gör det här extra otroligt är att summan borde bli densamma: gamla låtar med nyskapande artist och nya låtar som låter som gamla. Resultatet borde stanna på ungefär samma (alltså bortsett från ens egna, muggiga, principer). Och gör det! Som vore det matematik! Matematiken går att applicera här! Det är magiskt!
En annan grej jag aldrig brytt mig om att lyssna på (mer än Wild Thing): The Troggs. Fan vad bra band. Lätt lika bra som, säg, MC5 i alla fall. Bättre än Byrds.
Hittade en samling med deras, vad jag förstår, första och tredje skiva: From Nowhere & Trogglodynamite. Allt är inte bra, en del är lite vimsigt, sådär Mersey Beat-svamligt, men det finns nåt annat där, moll och öppna ackord och lite nästan sexuellt hotfullt. Kolla upp, kompisar.
Som en disclaimer kan nämnas att matti inte gillar the byrds, han har inte insett deras storhet. således är det osannolikt att troggs är bättre än byrds.
Eller så har jag rätt och alla Byrds-lovers fel som vanligt.
Alltså, jag gillar inte ens Byrds, men tycker de är bättre än Troggs. Men jag har faktiskt inte rätt att tycka något, eftersom jag tycker att Hollies är nästan lika bra som Byrds. Och Hollies, ja, det är fan töntigt. Thöntigt, menar jag.
tänk på att micke rickfors var med i hollies. och alla vet ju att grymlings är världens bästa band.
pascal har nerv. franke också. men indie-band som hästpojken, the honeydrips, shout out louds, osv, kommer att blåsa bort, och det tackar vi herren gud för. jag hatar indie!!!
skånepåg: Har inte hört hästpojken eller honeydrips, kan hålla med om att shout out louds är ungefär lika roliga som brunt papper (även om jag måste erkänna att jag gillar introt till Impossible rätt ordentligt), så för mig handlar det inte så mycket om de där enskilda banden, men jag känner ofta att jag också hatar indie. På sätt och vis, i alla fall.
Jag älskar tanken på att göra så mycket som möjligt helt själv/själva och oberoende av utomstående intressen och hela den biten, det är min musikaliska utopi. Och när jag gick på högstadiet, alltså för ungefär tio år sen, var det just det man menade när man snackade indie, åtminstone i mina kretsar. Folk som gjorde saker själva, och det kunde vara pop, punk, trance, folkmusik, hip hop eller dansband, och jag hade sjukt mycket respekt för alla som ”jobbade” på det viset, även om jag inte nödvändigtvis behövde gilla musiken som skapades då såklart.
Men sen, jag vet inte exakt när jag upptäckte det, verkade alla bara referera till indie som en specifik musikstil och nästan mest av allt som nåt slags livsstil.
Jag blev så sjukt trött på indie-folket under mina högskoleår. Så många som trippade omkring i sina svarta second hand outfits och skulle vara mer litterära, djupsinniga och framför allt mer indie än alla andra. Hade nån sagt att han eller hon gjorde musik genom att citera Marcel Proust ackompanjerad av sin tama minigris och en ensam gitarr så kan jag ge mig faan på att det hade gått ett imponerat sus genom det lokala pop-caféet.
Det är möjligt att det alltid har varit så, och att det är så det ska vara, och att jag och mina glesbygdspolare var för puckade för att fatta det när vi var femton, men oavsett hur det ligger till med den saken så tycker jag det där nya (för mig, åtminstone) revirpinkande popnörderiet är så jävla deprimerande.
Därmed inte sagt att det inte finns ny, bra indie eller ett indienörderi som jag kan uppskatta, jag tycker bara att jag har sett lite för mycket av det motsatta på sistone.
hjort: word, word.
vad gör ni på ett indiebands forum dårå?
meh. indie e best.
allvarligt, det jag hatar allra mest är såna som tycker de är för fina för annat, såna som tycker det är viktigt med attityd och gangsta samtidigt som de kan droppa varenda suedelåt som finns men sen vända det till en negation. nervöst. coola (för det mesta) killar som sitter och svär på internet och tycker att donne donut är gud, älskar vice och vill kunna skriva påhittade ”gästbloggar” lika bra som han den där från göteborg, vad han nu heter, beta eller vad det är. och missförstå mig inte nu, jag gillar kinky afro (och beta), det är alla pissnödiga followers som går mig på nerverna. gör nåt eget föfan. jag älskar indie om det retar upp såna som kommenterar på ovan nämndas bloggar.
annars tycker jag som hjort.
och hatar, jag använder ett språk ni låtsas förstå, kids.
Bosse: Leker du rolig, eller skriver jag bara så jävla illa?
matti: Din sista mening – jag kan inte ens låtsas förstå den. Ta den igen långsamt är du snäll.
Om det handlar om användandet av ordet ”hata” så kan jag väl säga att det är ett sånt där ord som jag ofta kastar omkring mig utan att egentligen göra skäl för dess egentliga innebörd.
Jag vill inte tro att jag är en särskilt hatisk människa (fast vem vill det?), och jag är väl medveten om att jag använder ordet betydligt oftare än det faktiskt är så att jag hatar det jag talar om.
Jag bara hoppas att folk använder ordet lika lättvindigt som jag gör och/eller fattar att jag använder det för att jag inte kan uttrycka mig tillräckligt skickligt för kunna förmedla den sanna bilden av hur jag verkligen förhåller mig till saker och ting.
Det har väl blivit ett förstärkningsord för mig, antar jag. Jag säger inte att det är föredömligt eller ens bra, men så är det.
Det var förmodligen inte alls det du menade, men det kan få vara värt att säga ändå. Nu ska jag öla.
det var så. inte hatar jag, jag säger att jag hatar bara.
för att liksom förstärka att mitt inlägg i indiedebatten inte är så allvarligt.
sånt där revirpinkande som hjort tar upp är ju oftast en indikation på att skribenten i fråga vill verka vara ballare och mer insatt än han/hon egentligen är och det är ju bara trist.
men om ”att vara indie” betyder att man kan mycket om musiken man bloggar, diskuterar eller skriver i lokaltidningen om så är jag för att vara indie. att vara påläst är ju beundransvärt oavsett vad det handlar om. för min del får man gärna vara hur smal och svår man vill bara man gör det på rätt sätt.
att spela bonanza i forum på internet är oftast fel sätt och tro och skriva som om man vore finare än andra är alltid fel sätt.
God fortsättning. Jag gillar indie.
Har en fråga. Jag hamnade i diskussion med en musiker på nyårsafton. Han skulle jobba dagen efter. Detta kallade han att ”hora” eftersom han bara ville jobba med musik. Jag menade att jag hellre arbetar och horar på det sättet än att ändra min musik. Han höll inte med och jobbade nu med att skriva engelska texter i stället för svenska eftersom det fanns så ”begränsad publik” för svenska texter.
Är det han eller jag som är en hora? (Och med det menar jag inte en prostituerad kvinna.)
skamsen: låter som du såg august på tv. för övrigt har jag glömt att gratta big red till 39 motherfuckers. jag är snart där.
jag gillar också indisk musik
vp: mat, jag tyckte du skrev mat. mmmmm mat.
mat är mitt mellannamn. eller nej, mitt tilltalsnamn. fii fan vad det är gott med mat.
Då får man joina in i hyllningskörerna. 39 bast alltså. Fiiiii fan. Fast ändå, Posa Serenius är typ 100 och kör fortfarande VM.
och såklart, grattis till jubilaren! jag budar opp ett helstekt vildsvin.
Meh! Det är i morgon. Men tack. Som det ska firas. Not.
Indie innebär nuförtiden, kanske alltid, ett bagage som jag inte tycker mig ha bett om att bära med mig. Jag talar nu i högst personlig sak, som konsument och inte som musiker eller artist eller nåt av det där. SKULLE det vara så att det verkligen betydde att man var oberoende, konstnärligt och intellektuellt, så vore det kanske önskvärt. Eller, det är klart att det ÄR önskvärt. Men om det betyder att man måste förstå och uppskatta allt som Stephen Pastel, Calvin Johnson, Morrissey, Hanna Fahl, John Peel, Concretes etc gör eller gjort så känns det bara som en positionering mot ”dålig” smak och då är jag inte intresserad. Jag läser GW Persson och Houllebecq med samma ögon. Lyssnar på Gaahl och Carola med samma öron. Ser på 2 and 1/2 Men och Berlin Alexanderplatz med samma ögon. Vad ni andra gör lämnar mig, mer än allmänmänskligt, rätt oberörd.
Om Indie (med versal) är bara en genre bland andra så kan jag ha eller mista det, det spelar mig ingen roll. Och betyder det något annat bör vi enas om vad det är innan vi fortsätter med diskussionen. Menar, annars kan vi fortsätta debattera huruvida Hästpojken verkligen är sämre än Ghostface ända till Arg Skånings morsa ropar att maten är klar. Jag har iofs inga problem med det heller.
Personligen gillar jag Hästpojken men lyssnar oftare och hellre på Ghostface. Pascal och Franke är grymma, men det ena behöver inte stå i motsatsförhållande till det andra.
Egentligen är det väl det enda som stör mig. Det här eviga, argsinta (säger det igen) positionerandet mot grejer. Jävla mans-beteende, jävla fjortis-beteende. Det är lite, jag vet inte, motbjudande.
å hur fan kunde jag ta så fel.
då är ju min timing pärfäckt. vildsvinsbudet tar nämligen en dag på sig.
fan, man skulle ha gästabud med stekt vildsvin. och öl.
vad klassas vildsvinskött som? är det vildfläsk? och är det lika gott som vanligt fläsk? mmmm…..fläsk….
Eller som det lär bli i verkligheten. Ris. Med ris.
Om pengarna räcker till ris.
aj fan, sådan månad.
Vildsvin klassas som svamp, då det har sporer undertill. De kan vara svåra att se för betarna.
Stalle: Det tänkte jag faktiskt inte på. De snackade ju om det i August. Har du rätt i.
Grattis på de 39, matti!
Hoppas det blir mer gris än ris för dig och de dina, och en fin dag i övrigt.
Kanske är jag dum i huvudet (eller förmodligen ska vi säga), men jag fattade inte kopplingen mellan att dissa indie och kommentera på Betas och Donnie bloggar (något jag gör rätt frekvent). Jag kan egentligen bara komma och tänka på en snubbe som imiterat ”gästbloggen” och som anser sig vara gangsta. Blodmagnet tror jag visst han heter. Eller finns det fler?
Haha, det är som roligt. Jag tänkte först dryga till mig med någon utläggning om indiepopens sugighet pga sin princessartade kvinnosyn. En grov provokativ generalisering så här i det trötta, som jag förstås lyssnat alldeles för lite på indie för att kunna uttala mig om. Och så kom jag på mig själv med att sitta och lyssna, nästan tårögt, till Feist – the reminder.
Missfire.
Stort Grattis också!
idag, grattis.
Viita: Arg Skåning kommenterar ganska friskt på nämnda blogga as well.
ahaa, nu wsåg jag vad han skrivit där uppe om att han hatade Indie, allt klarnade just…
Helvetes, inte förstod jag att det fanns explosionsrisk när man kokar palt. Man hinner vara hemma i tio minuter efter julvila, sen börjar man ställa till det för sig igen.
Fan Benny, står du och kokar palt till dig själv? Gör du det så är jag riktigt impad. Personer som lagar palt, kroppkakor eller annat jobbigt till sig själva är mina idoler.
Det är inte ofta jag har tillräckligt med självrespekt för att verkligen engagera mig i matlagning om det bara är jag som ska äta. Jag kan nöja mig med att fräsa upp en förbipasserande ekorre eller vad som helst som fyller buken och går snabbt om jag är ensam.
Färdig palt finns för 10 spänn på Statoil om man är pank. Så var det, så coolt var det med det.
Privatkonto 8420-2,983 924 505-8 8,84
Feel free to donate.
Men hur sätter jag in palt där? har du inte fax din omoderna männscha!
perfekt benny., man behöver ett konto för tv torrents., Tack.-
Jasså, ser här att en Luleåstjärna (på sätt och vis) är nominerad till en grammis igen. Hur känns det?
Jag menade givetvis att det var nomineringen som var på ”sätt och vis”, och inte stjärnstatusen.
Asså jag tycker t typisgt att P3 la ner Popstad näre änteligen börja på å gå bra för Luleåstjärnor. Vem äre du menar Jonas?
Vikken luleåstjärna menar du jonas?
Benny: Men du orkade ju ta dig till statoil, så du får vara min idol i alla fall.
ja e full nu. mitt i veckan. de e schönt.
shönt menar jag fösståss
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=731586
har någon sett den?
nä.
Var det någon mer än jag som kände av att hela centrala Luleå luktade vitlöksbaguette idag? Varenda kvarter luktade frassefest.
säkert som årets textförfattare.
”– Jag är mest nöjd med priset till årets textförfattare eftersom jag är värsta textnörden och jag tyckte att jag förtjänade den.”
jag tycker säkert är bra. jag lyssnar på det i bilen. fast det känns lite fattigt om hon anses vara årets textförfattare. jag menar, jämför med en sån som håkan (nu är kanske inte detta hans år men i alla fall, ni förstår). det är ju som att jämföra någon som har doktorerat med någon som just har tagit baddaren. båda har gjort något bra och båda förtjänar uppmuntran men inte på samma gala.
VP: Hahahahahahahaha!!!!
förfest igen och alkberg igen. reevolution och 100 mil till stockholm! ny skiva snart!
Det var kanske hundra år sen jag var full och lyssnade på bq. Family Affair hjälper bäst mot livets svärta.
Det är dags att bli full iaf.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=731636
För er som inte har sett den, eller som av annan anledning har ifrågasatt norrländska entreprenörer. Gör gärna virtuella guidningen, den kommer spränga ditt sinne. .
jeg trenger ein fix! ;((
kolla in:
http://www.youtube.com/watch?v=lF5mX5pcARk
Hittade hit
http://www.scholm.com/
via Teg, fast på omvägar. Nånting är det ändå med honom. Själva mängden text, kombinerat med det han faktiskt gör. Lite vansinnigt och inte så intressant. Men ändå. Jag är, ja, mållös.
10 20 100
Soft att Stefan Holm berättar om sitt uberhöga terisrekord under ”kuriosa”. Fattar han inte vilka fördomar han bekräftar eller?
Det är det där jättelika huvudet han har. Man har haft det här på känn, eler hur?
haft vad på känn? att han slår er i tetris också?
Exakt. Att hjärnan är stor och rymmer mer information än bara de där armsnurrarna och själva hoppmekanismen. Menar, exempelvis Patrik Sjöberg och Zäta har också huvuden till synes större än den vanlige medelmåttans, men där sitter merparten av volymen liksom på utsidan i form av näsor och hårväxt.
ABSG: jobbar du inom domstolsväsendet i jönköping?
Hahahahaha. Näe?
Undrar du verkligen så följ länken i mitt första inlägg här ovanför. Eller sätt dig med papper och penna. Du klarar det!
nä det ids jag inte.
Det är ett anagram, du känner mig.
då vet jag, tror jag. orsaken till min fråga kan vi ta på msn om du vill och är den jag tror.
håller inte på med msn. jag är ingen fisk.
Han kanske är smart blekingen, men han är klumpig med ’nicken’.
Hehehehe. Trodde ingen läste, bara för att ingen skrev.
angående pascal, dom suger. jag trodde dom var sjutton tills jag såg dom. dom var ju typ tjugosju, förutom basisten som såg ut som peter hook gånger tio i kilo fast kvinna minus man fast smart och trevlig och bäst i bandet.
jag gillade pascal tills jag som dom spela live. franke spelar i en helt annan liga. rockabilly whatever. pascal har inte chans. sämre än park h tillochmed.
franke franke franke franke. jag insåg hur bra franke var idag.
W: oj vad du har fel om pascal. men å andra sidan har du rätt om franke. vad skall man säga om dig då.
nån som har control på andra sidan.
jag kanske tog i lite, men jag blev besviken när jag såg dom live
Man döper inte ett band till Pascal, man döper det såklart till Simson.
http://youtube.com/watch?v=tx3-bs-kvGY
Jag vet att jag är frontallobsskadad och så. Men hur fan kommer det sig att jag tror att jag lyssnar på något nytt (och lite sämre) med Knife när man hör Jenny Wilson på radion?
det beror på att du är frontallobsskadad och så.
Det var grosigt sagt vp. Problemet med Jenny Wilson beror inte på någon frontallobsskada, utan snarare på att gummo och jag gått på samma läroverk.
Livets hårda skola då eller?
Nu förstår jag varför det heter ’sojapruttein’. Huuh huj.
Populär gästbok mystiskt död
Det var på kvällen den 18 januari som en förbipasserande surfare upptäckte att gästboken på mabd.se hade avlidit.
– Jag brukar alltid ta en sväng förbi för det brukar oftast vara nåt på gång där, men den kvällen kändes det direkt att något var fel, inga språkliga diskussioner, ingen namedropping, inte ens några fylle-inlägg, säger den anonyme surfaren.
Luleåpolisen befarar att gästboken bragts om livet, och en storskalig utredning är i full gång.
– I dagsläget fokuserar vi på att lokalisera de som senast sett gästboken i livet, i det här fallet två individer som kallar sig hjort och Benny, säger Luleåpolisens talesman Douglas Håkansson.
Han poängterar att ingen av de eftersökta är misstänkta för något brott, men utesluter inte att deras fruktansvärt dåliga humor kan vara kopplad till gästbokens tragiska bortgång och råder allmänheten att vara försiktig.
– Särskilt den här hjort har fångat vår uppmärksamhet, jag menar vad fan är det för namn egentligen? Frågar du mig är han potentiellt farlig, och förmodligen ganska ful också.
Gästboken lämnar en rockorkester och fem kringler efter sig.
Jag ska skriva nåt nytt snart. Jonas skulle fö ha lagt upp en gammal Joon Erektion-låt samt ny bild här högst uppe för bra länge sedan nu. Då hade vi haft något att prata om. Men det kom en albuminspelning emellan. Hoppas det går bra i alla fall.
Rolf Nilsén har haft en bra kväll: ätit gott, tagit några järn och träffat en tjej.
http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3045692
cheers
Det går hur bra som helst. Jag klagar egentligen inte, försökte bara fylla ut lite eftersom det inte kommit några inlägg på ett tag, och jag hade lite tråkigt.
PH: Ja, vad ska man säga? Hade det funnits en redaktör värd namnet hade nog exempelvis detta stycke setts över: ”Och härmed ber jag att få komma med ett insisterande såväl som ett yrkande: ni måste se den här filmen. Ni. måste. faktiskt. absolut. göra. just. det.”
Lång text, skriven under the influence.
Jag gillar Rolf, men det börjar bli läge för semester nu. Allra minst.
Hur är Sthlm? Hur går det? För visst är det ni/du?
det börjar lossna. idag har vi haft kul. igår. var. vi. mest. trötta.
Dagens NSD: ”festfixaren Joachim Sundell”
Hahahahahahahahahahahahaha!!!!!
Söka jobb. Fan, vilket elände det är. Om det är nån här som vill ge mig ett jobb bara för att ni tycker synd om mig, eller som kan tänka sig ge att mig en snyting så jag får annat att tänka på så är ni hemskt välkomna. Benny kanske? Jag gav ju din humor en oförtjänt och oprovocerad känga nyligen, så du kanske kan övertalas?
jobbet kan vänta, nu gratulerar vi gummo. han fyller gubbe. eller om det är moppe. eller folkpensionär.
hurra för gummo! fast han är ju aldrig här nuförtiden.
woppiiii för gummo. själv har jag föttiårskris.
Grattis på jubileumsdagen av niomånadersdagen av dina pärons underpants charleston då, gummo! Hoppas det blir en fin en!
grattis gumsko på trettisjuårsdagen.
Jag tackar och bockar.
Snart ska jag bo hos Stalle. Det blir en happening. Sist jag ens bodde i närheten av Stalle höll chaufförn på att ryka.
pascals nya: http://www.lastfm.se/music/Pascal/Galgberget
hälsningar från park hotell
http://www.youtube.com/watch?v=JgiGrXpOhYg&feature=related
grisen, hade du sett pascal hade du varit på min sida
The Park Hotell took my baby away,
they took her away,
away from me,
and låste in henne i en studio i gröndal.
Fan också.
Vilket gäng blöjon Pascal blir om man ställer dom bredvid, låt säga Franke. Eller Pistepirkko ’90. Eller The Fall. Fan ställ dom bredvid The Fall, då är dom råblöjon.
Motorcycle Man med Pistepirkko är världens bästa låt.
http://etc.se/artikel/16597/hoola-bandoola-priset
Pressmeddelande:
NYA STJÄRNOR PÅ SLOTTET
Olle Ljungström, Thorsten Flinck, Leila K, Stina Nordenstam och Mattias Alkberg.
i wish
Jag hade betalat 30 000 spänn för att få se det. Lätt.
Åh herregud. Jag 30 000 för att slippa. Eller, jag slipper ju ändå. Så, in the words of Iggy Pop: Screw ya!
jag hade betalat 30 spänn för att få se det förutsatt att börje ahlstedt hade varit med också.
Jag är villig att ge tretti spänn för att se matti vilken dag som helst.
Jag orkar inte hålla reda på vad det är ni vill betala för eller emot, men så länge ni betalar till mig så kan vi nog komma överens.
olle ljungström sjöng med pascal på nalen. det var ok. han såg ut som en norrman. lusekofta och hela köret. det betalade jag sextio sek för.
Vad botar förkylning inklusive vad jag förmodar vara öroninflammation? Självmord är övervägt, men jag föredrar något mindre definitivt, något mindre radikalt, fegt eller modigt, beroende på ens personliga preferenser.
folkmord?
det skulle kunna fungera, stalle, om förkylningen var någon annans. men icke. den är min bara min.
men jag tror det lättar lite iaf, eller åtminstone skingrar tankarna lite. annars kan en rejäl stänkare hjälpa.
En stänkare, ett varmt bad och en liten pogrom brukar hjälpa mig.
lite roligt är det ju att bankrånaren i luleå försökte gömma sig på restaurang corsica.
och att han hade beställt två stöl och torsk när polisen tog honom.
starka värktabletter, penicellin, sömn och, i vakna stunder; peter brötzmanns machine gun.
Stalle: Och konstigt att han inte var lång och blond med vansinnigt utseende från Mjölkudden. Som det vanliga klientelet dagtid i de kvarteren…
svårt med sömn (och läkarbesök för diagnos/införskaffande av penicillin) när man är hemma med sjuka (simulerande) barn också. Andra parentesen: Alla simulerar. När jag är sjuk är det syndast om mig. Men Brötzmann har gett mig mycket. Life is hell, not love.
Sicko: Kan inget om öroninflammation, men när jag får förkylning kör jag på en combo av kanjang och stark mat. Ät jalapenos eller habaneros. Capsaicinet i dem ska visst sätta igång immunförsvaret på nåt sätt, skicka ut endorfiner i kroppen, har jag hört. Ge det ett skott.
C-vitamin och vitlök ska ju vara bra. Sen har jag en övertygelse om att alkohol dödar bakterier.
Blanda 1 liter färskpressad apelsinjuice med en halv liter vodka och värm två baguetter med vitlökssmör. Det fungerade på mig faktiskt. Kände mig frisk nästa dag. Dessutom hade jag jävligt roligt på kvällen.
Sitter just nu i skiten själv. Hade ingen vodka hemma så jag har inte lika roligt som sist.
ja, alkohol är nog bra, men då måste det nog vara i starkare doser, som Skamsen föreslår. Öl har nog inte tillräckligt med alkohol i förhållande till mängden vätska det drar ur kroppen. Men det är bara min hemmasnickrade hypotes.
Skamsen: Har du ingen som kan gå och köpa dig en flaska? Kör en guilt trip på nån och sup dig frisk!
Matti: Du måste äta ingefära. Riktig alltså, det duger inte med bara kryddblandning. Gör antingen te på det, eller så lagar du en stark vitlöks-curry-ingefärs-gryta imorrn. Det är den mest anti-inflammatoriska växten, har jag hört…
Haha. Ni är ett gäng kvacksalvare allihop. Alla vet ju att det är bajs som du ska ta för att bli frisk. Riktigt bajs. Bajs är alltså botemedlet.
Sov med vitlök i strumporna. Det hjälper ALLTID.
När jag är sjuk brukar jag dra lite i struten och tycka synd om mig själv. Det brukar gå över efter en vecka. Förutom kroniska sjukdomar som tar lite längre tid.
Fan, vi borde starta en hälsoblogg. Som Fråga doktorn på svt, fast bättre. Sen kunde vi bota allt ifrån förkylning och skavsår till fågelinfluensa och morgonstånd med våra samlade kunskaper.
hjort: Mängden alkohol får givetvis anpassas för var persons behov. Jag kräver inte mycket för att bli nitad. Jag har annan sprit hemma men jag vill ju bli frisk för att kunna jobba i morgon. Har inte råd att förlora pengar. Det lär inte bli lättare att gå upp i morgon om jag är bakfull. Men just nu är det mer synd om mig än de flesta. Tycker ju jag.
Fast jag skrev ju vem det var syndast om, eller hur? Stjärnstopp.
på menyn: knogmacka, bajskorv samt skink- och lårpaj
Lungmos?
nej, det blir pretto med fyrarätters.
Jo, men Matti. Jag skrev ”än de flesta”. Dig är det givetvis mest synd om.
Jag lyckades inte lura min kropp. Ligger hemma och förlorar pengar. Tur att jag fick en dvd på dörrmattan. Miniserien Wild Palms om ni minns den.
varför är ingen på andra sidan? har ni blitt rellischösa älle?
jag är alltid på andra sidan. alltså den där gräset inte är grönare.
Vänta, och förkylningen går över på en vecka. Drick sprit och du är frisk på sju dar. Det tror jag på.
Bästa botemedlet är annars att inte bli sjuk alls. Bli paranoid. Sluta träffa folk. Tvätta dig i sprit, bada i lut, drick mer sprit.
Jamen har ni hört cats on fire än då? Inte!? (Det var väl ändå själva…)
http://www.myspace.com/catsonfiremusic
Eh, jag tror inte på det här, det gör jag inte.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_825267.svd
inte jag heller. speciellt när man ser att hon som skrivit det är 200 år gammal.
/
Expressen:
”Fyra personer vid Pirate Bay åtalas för brott mot upphovsrättslagen.
De åtalade misstänks ha spridit 21 skivor, nio filmer och fyra datorspel på nätet. ”
Jag vet inte, men jag tycker det är roligt. Den enorma mängd upphovsrättligt material som de spridit, ”Hjärnorna bakom Pirate Bay”.
hahaha
Semantik någon?
Seamon-tik
My brother recommended I may like this web site. He was once totally right.
This put up truly made my day. You can not believe just how a lot time I had spent for this information!
Thanks!