God jul kamrater,

Här har ni första singeln från Mattias Alkbergs Begravning, Skända flaggan heter den. Den kommer att ligga uppe här några dagar för att sedan mystiskt försvinna när ni minst anar det. Notera det vackra omslaget, det är Karin Mamma Anderssons målning [Grå dagar, 1998] som vi fått använda, och det går vi omring här i midvintern och mallar oss med. Om låten, vad ska jag säga? Jag tycker den är fin och svängig och jag hoppas såklart att precis rätt personer ska ta illa upp, och att andra, lika rätta, ska dansa glatt och sjunga med.

Det är en del i den här ytterst fragmentariska historien om en far och en son, en kung och en prins som är lite dumma i huvet. Att säga att det är en historia är egentligen lite väl mycket sagt, det är scener, korta ögonblicksbilder där far och son för det mesta deltar samtidigt, men inte alltid. Det är lätt allegoriskt, snuddar lite vid den klassiska föreställningen om att göra upp med sina fäder eller fadergestalter, att ifrågasätta makt, andras såväl som egen. För egen del var det första gången jag försökte hålla mig till ett lyrisk tema när det kom till texterna och det gick ju åt helvete mer eller mindre direkt, pga av bland annat uttråkning.

Skända flaggan är nog den låt som skiljer sig mest från de andra på skivan, i det att den är förhållandevis omedelbar, en rätt straight poplåt helt enkelt. Annars är det ju lite molligare och allvarligare. Men det kan vi prata om en annan gång, exempelvis när albumet släpps den 20 februari. Singeln, en EP egentligen: det är tre dikter på b-sidan, släpps digitalt och på färgad vinyl den 28 januari: då är den sedan länge bortplockad härifrån.

Men vi hörs då,

Matti

 

Läser Pos Norrland och känner igen mig i så mycket. Vi har olika specialområden och olika uttryckssätt, men lite samma hang-ups och intressen. Men det tar jag med honom om tillfälle ges. Hursomhelst kom jag att bli sugen på att lyssna på hur det lät förr, på den tiden när vi stötte på varandra första gången, när det nu var, rent fysiskt. Och det resulterade naturligtvis i denna alldeles för långa och säkerligen ointressanta text samt spellista. Men, som om jag bryr mig.

 

Archers of Loaf spelade i Umeå, tror det var 1994, jag var där och gick på efterfest med dem. Vaknade på måndagen i en garderob. Det var tider det. Web In Front är en helt grym låt, nästan som en ambassadör för hur den här musiken lät, därför är den först på

 

Synkoper, fritidsgårdsförstärkare, storslagna ambitioner

 

Det är skillnad på indie och indie. Det här, exempelvis, är ett nedkok av vad som brukade kallas norrlandsindie. Något som hade nästan en ideologisk innebörd, åtminstone för de som försökte definiera vad vi gjorde här uppe i skogarna norr om Ö-vik.

Det var naturligtvis inte ett norrländskt fenomen, snarare ett amerikanskt. Det bestod av synkoper, majackord och en skopa punk. Punk i den meningen att man tog vad man hade. Stråkar var ju uteslutet. Däremot kunde man trampa in disten (en av distpedalerna) och spela något som i ens huvud lät som Scott Walkers fyra första soloskivor. Och inte kunde man riktigt sjunga som honom heller, men man behövde ju inte skrika för det. Bättre att hålla igen, mixa sången relativt lågt istället. Liksom bädda in den i övrig ljudbild, som ett instrument. För då skulle folk vara tvungna att liksom lyssna efter sången, och på så sätt upptäcka texten. Dessutom, ett sätt att spela, att kompgitarrerna spelade som kaggen. Basen var mer ett melodiinstrument, men när den kompade så spelade den också på synkoperna. Bra exempel på detta är Everything Flows med Teenage Fanclub, och mycket med The Bear Quartet: kanske framförallt I’m Slow.

Annat typiskt var det här med svajgitarrerna i kompet snarare än i solona. Och att stämmorna inte gick ihop, i nästan varje låt här möts toner som är sura på varandra. Det är ju underbart. En subtil (och antar jag, för det mesta fullständigt omedveten) kritik mot konventionerna, såväl kommersiella som icke-kommersiella: det som spelades på radio var lika dåligt då som nu, och punken var svårt formaliserad. Testosteronstinn, exakt och uteslutande, vad än hardcorekidsen ville få det till. Klart man ville bort, fly. Spela majackord och sjunga om ensamhet. Göra det attraktivt för de likasinnade och irriterande för andra.

Jag har forskat i det här och kommit fram att det som blev och är synonymt med trve indie först såg dagens ljus 1985. Låten heter Severed Lips och återfinns på Dinosaur Jrs debut, när de fortfarande hette Dinosaur.

J Mascis är född 1965, jag är född 69. Det skiljer alltså fyra år, men jag tycker vi har visst gemensamt. Deras första skiva kom alltså 1985 och jag upptäckte den någon gång kring 86-87. Då spelade jag med Stalle och Patrik och Urban i Pornografi, eller om vi hade lagt av och startat Action Comics och Jennifers, I forget. Men det var hursomhelst samma influenser, samma bevekelsegrund. Uppvuxna i en avkrok spelade vi svinhög musik, lyssnade på lika delar Black Sabbath, Velvet Underground, råpunk, Slayer och Neil Young. Jag skulle ljuga om jag sa att Dinosaur Jr inte betytt något för mig, för oss, när vi drog igång BQ. Men det ar liksom ingen influens, det var mer att de gjorde samma sak som vi. Vi skivdebuterade ungefär samtidigt som Pavement, men vi hade aldrig hört dem. Vi kollade upp dem bara för att någon vi gillade (Andres Lokko? David Gedge? Thurston Moore?) sa att vi lät likadant. Och det var ju roligt. Och de var ju bra. Nåja, den storyn har jag dragit miljarder gånger.

Här är i alla fall några grymma låtar från förr och i nåt enstaka fall relativt nyss; Rock*A*Teens-låten är feltaggad på Spotify, den heter egentligen Betwixt Or Between. Jag tror den är nyast på Synkoper, fritidsgårdsförstärkare, storslagna ambitioner. Tog med den mest för att den exemplifierar det där med Scott Walker som jag skrev högre upp.

Och klart vi kan prata om huruvida denna musik är apolitisk eller världsfrånvänd. Eller har åldrats illa. Eller gå in på detaljer och prata om hur och varför den senare utvecklades och blev, i nio fall av tio, astråkig americana i stället. Och var för det knappt är några tjejer med på listan. Men lyssna först, jag tycker svaren på alla de frågorna finns i musiken.

Hörs sen då,

Matti

Med anledning av, ja, en massa saker egentligen; Pussy Riot, vad jag lyssnar mest på, den jag är und so weiter har jag funderat en del på vad som konstituerar det Bob Marley kallade Rebel Music. Alltså, för mig personligen. Vad gör att jag uppfattar viss musik mer, hur ska jag säga, upprorisk, än annan? Jag kom väl egentligen inte fram till något särskilt mycket mer än ett C-60: Rebel Music. Och eftersom jag inte har något särskilt för mig tänkte jag kommentera några av låtvalen.

Conflict – Berkshire Cunt

Jag köpte Conflicts första skiva, It’s Time To See Who’s Who, i Sundsvall under en basketturnering någon gång i början av 80-talet. Kanske 1983 eller så. Den här låten är med där. Conflict var det mest konventionella av anarkobanden rent musikaliskt. Politiskt tillhörde de de mer militanta. Låten i sig är helt manisk engelsk streetpunk. Jag älskar den och Conflict överhuvudtaget av precis de anledningarna.

 

Överlag är det så, har jag märkt, med den här listan, att just denna ”urgency” är en gemensam beståndsdel. Det finns inget riktigt bra ord för det på svenska. Viktighet kanske, om det inte redan var upptaget, lite. Men i alla fall, att man känner att artisten i fråga (upphovsmännen/kvinnorna/hennen, hur böjer man det egentligen?) var tvungen att säga det de var tvungna att säga, och det fort som fan. ”Fort som fan” har inget med musikens tempo att göra alltså. Även om exempelvis

The Offenders – Face Down In The Dirt

går fort som fan. The Offenders första skiva (tror jag, den var grå med röd text, jag hittar inte igen den nu, är rädd att jag sålt den) bytte jag till mig. Den hade tillhört Jello Biafra, och Nicke Boström, Nicke Pack som somliga av oss fortfarande tänker på honom som, fixade den åt mig. Jag skickade en samling rock från Karlshamn till honom, som jag minns det. Där var Nyx Negativ med, och Unter Den Linden. But, I digress. The Offenders hade i alla fall bråttom med det mesta. Så här i backspegeln tänker jag att det är lite konstigt att det var många som lät som Minor Threath på den tiden. Eller, det är inte så konstigt, men det är konstigt att fler inte pratar om det.

Huggy Bear – Erotic Bleeding

Huggy Bear spelade vi med på Emmaboda 1993, tror jag. Åh, det var en bra spelning det. Jag älskar dem. På många sätt är de bättre än de amerikanska Riot Grrl-banden. Eller, bättre, jag älskar såklart Bratmobile och Bikini Kill lika mycket som the next guy men de gjorde musik i en tradition jag kände igen på ett annat sätt: lika delar Crass, Raincoats och inte minst de här sköna lirarna , hör bara på

Poison Girls – Alienation

Vi Subversa sjöng/sunger i Poison Girls och är alla Riot Grrls moder. Eller kanske mormor. Henne kan ni googla om ni vill veta mer. Tyvärr (och i likhet med exempelvis Huggy Bear och Subhumans) så finns inte deras bästa låtar, om jag hade fått välja fritt ur deras produktion hade det antagligen blivit Where’s The Pleasure?, på Spotify. Men man får glad över det lilla ibland. Som att den här plötsligt och äntligen finns:

Disorder – Preachers

Alltså, engelsk limsniffar-cidersvepande-anarkistpunk liknar inte något annat egentligen. Allra bäst är tidiga Disorder och Chaos UK. Vilket stupfullt ös, vilket helt bisarrt gitarrljud och vilken grym text: ”Anarchy ain’t a fashion/ you change to over night/ It’s the last possibillity/ to put their mistakes right.”

 

Självklart fanns det motsvarigheter i andra länder, framförallt i skandinavien: Kaaos från Finland och svenska Anti Cimex. Först i vårt avlånga land var dock

Shitlickers – The Leader (of the Fuckin’ Assholes) Finns inte mycket att tilläga om denna svenska punkklassiker. Grym låt bara.

Lite är det för att jag älskar den här sortens dumihuvetmusik som jag älskar det som inte är riktigt punk på den här listan:

Mudhoney – Hate the Police

är visserligen en cover på en gammal Dicks-dänga, men den är lika bra med nordvästra USAs allra bästa band genom tiderna (japp, till och med bättre än Wipers, Jimi Hendrix Experience, Poison Idea och Sonics). och någonstans är Mudhoney essensen i den här texten. Alltså, att jag fan inte vet vad det är jag går igång på. Vad som gör att alla de här låtarna väcker samma känsla i mig, att jag vill liksom slänga lite grejer omkring mig och skulle någon av dem landa i huvet på nån nyliberal så är det en lycklig bonus.

Jag tog med två egna låtar också. Eller två, en är min, en har Jari och Peter gjort, jag bara spelar bas och skriker lite. Jag vet inte, men den ena är en hardcorelåt där jag sjunger lite om Tranströmer, och den andra är från Saturday Night, första låten på första skivan vi helt sket i allt. Den senare tog jag med på att visa på hur man kan liksom resonera: det var en av de sista vi spelade in till skivan, och även om vi lade den först, så är det den låten som pekar vägen framåt till nästa skiva mest av alla. Jag vill inte förstå tog jag med för att visa att man (man och man, jag, menar jag) lika gärna kan kolla bakåt som framåt. I Know My Owner för att man kan kolla framåt genom att kolla bakåt. Svårt att förklara grejer jag själv varit med och gjort, märker jag. Bättre att exemplifiera den tanken med

Make Up – Born On The Floor

för den handlar lite om den här viktigheten jag skrev om här uppe.: ”When I came into this world, I wanted to be pre-mature” sjunger han, bland annat. Som att det inte går fort nog, att världen inte hinner med hjärnan och viljan liksom. Samma ska kan sägas om Flesheaters-låten jag har med här, eller om The Crime. Att man inte kan vänta. Att musiken låter som att man inte kan vänta med att säga vad man måste säga.

 

Ja, det var vad jag kom fram till och jag kan inte uttrycka det bättre än så. Vet inte om det är av intresse. Troligen inte. I sådana fall: skingra er, här finns inget att se.

 

Sommaren är slut. Jag har spelat rätt mycket ändå samt jobbat. Nu på sistone har jag producerat en singel med Könsförrädare, sjungit lite på en inspelning med Zacke och inte minst spelat in en skiva med min Begravning (se, versal!). Ska spela lite, lite i höst, jag hör av mig om det eftersom.

Ska jag lägga in länken igen? Ok: Rebel Music

Hoppas ni gillar hösten för nu kommer den som en kulsvärm.

Det här med min begravning, det är ju förstås inte min begravning, men rätt många tycker namnet på bandet/föreställningen är obehagligt, och de tycker jag borde byta. Mina egna invändningar är inte desamma: jag tycker mer det är trist att jag redan haft ett band som hette exakt så. Kommer inte ihåg om det var före eller efter Nils kom med, men det var vad jag kallade det vi gjorde, jag, Cristian och Patrik när jag hade tröttnat på att vi hette Mattias Alkberg Tre. Antagligen hade Nils börjat, känner jag mig själv rätt var jag likadan då, för 11 år sedan som nu. Det vill säga att jag tyckte det var oärligt att vi hette tre när vi var fyra. Och dessutom har jag ett minne av att vi hette Tre ett tag efter att Nils kom med. Jag tänkte att det var mitt namn plus tre. Liksom. Och att det inte höll.

Annars, Mattias Alkbergs Begravning (skriver det med versal i fortsättningen, för att, ja, skillnaden är ju uppenbar egentligen) är ett passande namn såtillvida att rätt många av låtarna handlar om döden, och det är mörkare och större (storslagnare, pampigare) än något jag gjort utanför BQ innan. Liksom högtidligare. Det är därför vi har finkläder på oss, och sminkar oss. För att vara tydliga med att det är högtidligare. Texterna är också lite annorlunda. De är, i den mån de är politiska, mer nihilistiska och direkta: ”Jag skriver kuken på svenska flaggan”, går en refräng. Sedan har jag ett vagt, väldigt vagt, tema om en kung och en prins som jag återkommer till hela tiden. Kungen är helt dum i huvet och sålunda prinsen med, eftersom det är kungens barn. Det är roliga och hemska berättelser. Eller berättelser, på Magnus skiva är det ett litet brottstycke ur ett resonemang, och ett par andra texter jag har skrivit snuddar bara vid ämnet. Tanken är i alla fall att bygga upp en värld utan gränser där de här två typerna gör nedslag lite som de vill. I dikter, egna låtar, och andras.

Det kommer att bli en skiva av något slag men inte en uppföljare till Anarkist. Av några olika anledningar, det med. Dels så har jag länge velat spela in covers, översatta till svenska eller inte, och har man fler än en cover på en skiva så tycker jag det är fattigt. Jag tänker ha minst två, antagligen så många som fyra. Så det blir inte ett traditionellt album på det viset, vet inte om det blir en mini-LP, eller en dubbel-EP eller nåt helt annat ännu, men det ska spelas in, dokumenteras och ges ut i all fall. Det är även därför jag vill att det ska heta något annat än bara mitt namn.

Som det är nu har vi ett fullt och klart set, ett program, på en knapp timme som vi håller oss till: lite dikter och låtar om vartannat. Det kan såklart svälla ännu mer: det kan bli fler låtar, andra dikter, kanske rent av nya dikter. Men själva livedelen har varit det centrala. Låtarna kommer i tredje hand, inspelningen av dem i andra. Inte i rangordning alltså, men i tid, hittills. Jag vet att det låter obegripligt. Jag vill att det ska växa av sig självt. Att det ska vara någonting som utvecklas eller regredierar (som allt alltid gör), men att det den här gången ska ingå i själva processen. Det låter fortfarande obegripligt. Drömmen är att turnera i typ konsertlokaler och på teatrar för sittande publik hela hösten. Det är ingen klubbgrej det är tunga grejer, som kräver koncentration och en publik som kan hålla truten.

Men jag vill i alla fall utveckla, knyta ihop och förfina en del grejer som jag tidigare varit noga med att skilja åt. Jag skiter i om det verkar pretentiöst. Det är De Stora Frågorna det handlar om: Samhällskicken, Döden, Familjen och Konsten. Den sortens grejer.

Mattias Alkbergs Begravning har i nuläget en spelning till i augusti i Luleå, men jag tror det kommer att bli fler. Det inverkar inte det allra minsta på vad jag ska göra tillsammans med Nerverna i sommar, eller längre fram heller för den delen, hoppas jag. Jag spelar fortfarande med Nerverna alltså, och alla är vänner.

Det var väl vad jag hade att säga om det här just nu. Det är roligt som in i helvete.

Hörs då,

Matti

EDIT: tjötar om att det är ett band, de här är med.

Mattias Alkbergs Begravning: Petter Granberg, Kalle Nyman, Olle Nyman, Jonatan Lundberg, Tomas Bäcklund, Magnus Ekelund, Mattias Alkberg.

Det är lustigt hur saker och ting kan betyda helt olika beroende på sammanhang. Som när Thåström sjunger ”ingen sjunger blues som Jeffrey Lee” och menar det rätt så bokstavligt, det vill säga, att den numera avlidne Gun Club-sångaren hade en unik röst och ett unikt uttryck. Han menar inte nödvändigtvis att ingen sjunger blues bättre än Jeffrey Lee Pierce (även om det är lätt att förmoda det vara just Thåströms åsikt i frågan).

Häromsistens spelade Wilko Johnson på Kulturens hus. Jag tillhör dem som såg honom på Valsberget i Piteå redan 1985. Jag var inte särskilt gammal då, 16, men var ändå fast övertygad om att det måste finnas mer än pubrock i världen att lyssna på. Jag visste såklart som den nörd jag var och är att Wilko Johnson spelat gitarr i Dr Feelgood, en av pubrockens stora förgrundsgestalter och en av anledningarna till att den engelska punken föddes (som en motreaktion till bland annat denna genre) och lät som den lät (som pubrockens oäkta barn: lite argare, men i grund och botten likadant).

Jag hörde flera gånger folk som sa att ingen spelar gitarr som Wilko Johnson. Och eftersom det var hans kväll så var det underförstått att det betydde att ingen var bättre. Ja, alltså, jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag vill ju inte förringa Johnsons gitarrspel och ännu mindre hans utspel, han är en uppenbarelse live.

Den som någonsin sett The Clash live eller, som i mitt fall, videoupptagningar från deras tidiga spelningar borde kolla in Wilko Johnson: han glider argt och hyperintensivt omkring över scenen med maniskt uppspärrade ögon. Precis som salig Joe Strummer brukade göra.

Vad jag dessutom hörde sägas under kvällen var att ”ingen spelar bas som Norman Watt-Roy”. Men plötsligt hade betydelsen förskjutits något. För det var inte alls lika säkert menat som ett vördnadsfullt uttryck för denne mans unicitet. Ofta följdes nämligen detta påstående av höjda ögonbryn som betydde: ”Som tur är.” Och jag höll med. Maken till irriterande musiker har jag sällan skådat eller hört.

Det faktum att Johnson snittat på 200 spelningar om året sedan mitten av 60-talet och fortfarande besitter denna remarkabla energi, alldeles oavsett om den är medfödd eller påhejad av kemiska hjälpmedel, är sjukt beundransvärt. Men i övrigt. Suck. Den här deppiga slentrianmässiga bluesen med texter om unga tjejer och sega shufflekomp som bara pågår och pågår tills man blir tokig. Och måste hitta på något eget.

Här känns på sin plats med en avvikning. När man talar om de här åren i London, 1975 till 1978 ungefär, ska man komma ihåg att även om det nog kan sägas vara en revolution, musikaliskt och attitydsmässigt så fanns det egentligen bara två personer med hjärtat på rätta stället som samtidigt var visionärer och verkligt karismatiska: Johnny Rotten och Mark Perry (i folkmun Mark P) Eller, en tredje fanns det: Poly Styrene, men hon och X-Ray Spex är värda en helt egen text. De allra flesta hängde hursomhelst omkring och var grymma eller inte. Och de flesta banden var ju Vibrators, 999, Lurkers, The Damned, The Clash och Adverts. Missförstå mig inte, alla var helt suveräna och gjorde suveräna skivor, men man kan med fog påstå att all ovan nämnda antingen gick i Pistols (som utan Rotten antagligen inte gjort mer väsen av sig än de andra) och Perrys (som gjorde fanzinet Sniffin’ Glue och spelade/agiterade i Alternative TV) fotspår, och diskvalificerades därför av dessa två unga herrar per automatik: deras devis(er) var ju dels I Wanna Be Me och How Much Longer?. Eller så hade man ingen agenda alls, mer än att klä sig snyggt och spela dubbelt så fort. Och det räckte ju långt. Musikaliskt är det här typ den tredje bästa perioden i världshistorien. Den allra bästa tilldrog sig ungefär samtidigt i New York, och den näst bästa var den som dök upp efter den engelska punken, när man börjat ifrågasätta dess rockism. Alltså det som brukar kallas postpunk. Men jag ska inte gå igenom hela den skiten igen, det är inte därför jag är här.

Tillbaka till Dr Feelgood, och försöka sätta sig in hur man reagerade på dem då, när de var som hetast. Jo, man slängde ut två av ackorden i bluesvändorna och spelade ett (krautrock) i stället, eller fyra (pop). Men samtidigt så tog man vad man hade, litegrann. Det vill säga man spelade på små ställen, pubar, med allt vad det innebar: en häcklande och konfrontativ publik som ville se något de var vana vid att se. Punken var väldigt social och synlig på så sätt. Man såg ut på ett visst sätt och fick således lära sig springa väldigt fort, eller att slåss, man hade inte riktigt tid att vara musikaliskt superinnovativ och lät således ungefär som den musik häcklarna skrek efter, även om ingen av parterna riktigt begrep det.

Och för att återknyta: ingen sjöng verkligen som Jeffrey Lee Pierce: en överviktig, missbrukande, blonderad vit man med gäll röst. Och med en begåvning helt utöver det vanliga. Han var unik, om än på ett helt annat sätt än Wilko Johnson.

Blues kan betyda så mycket, det var väl dit jag ville komma med det här egentligen. Den Wilko Johnson representerar är i mitt tycke den allra tråkigaste bluesen (fastän han alltså, paradoxalt nog, är dess allra främste representant), även om den antagligen är den mest spridda.

Musik som cementerar föreställningar om hur saker och ting ska vara snarare än att ifrågasätta status quo, när punken och senare Jeffrey Lee Pierce väl kom tänkte man att man skulle slippa det där. Att ingen verkligen skulle spela blues som på Stadspuben i Luleå längre. Men ett drygt decennium senare står man där med en kall och lyssnar på bluestolvor igen, och har på det hela taget rätt trevligt. Det är förstås småstadsmänniskan prerogativ litegrann, att man (som punkarna en gång i tiden) tager vad man haver: det är ju inte så att det samtidigt på en annan scen i staden står någon och förnyar eller nåt, exorciserar sina demoner, liksom. Men ändå. Man borde skämmas.

Skrev en krönika, baserad på en kommentar under förra inlägget, som ingen riktigt ville ha. Lägger upp här i stället. Tar kanske bort den sen.

 

Kort resumé. I Stockholm har man sedan urminnes tider (med dagens mått mätt) debatterat hur man ska göra med Slussen.

För mig och många andra som inte bor i Stockholm betyder den diskussionen nästan ingenting. Fullt jämförbart med hur mycket folk i andra städer än Luleå bryr sig om huruvida vi ska tillåta privatbilism på Smedjegatan, när nu lokaltrafiken har det som knytpunkt mitt i stadskärnan.

Det kom ett sent upprop från några som sade sig vara missnöjda med det förslag som antagligen vinner angående vad som ska hända. De ville göra om området kring Slussen till en ”kultursluss”. Med experimentteater och annat. Bengt Ohlsson ville inte skriva under på det förslaget och skrev en lång, alltså verkligen lång, text om det i Dagens Nyheter.

 

Och så brakade helvetet lös.

 

Folk som föraktar, alternativt känner sig föraktade av, ”kulturvänstern”, eller ”kultureliten” applåderade. Andra, som sympatiserar med det de andra kallar ”kulturvänstern” eller dito ”-eliten”, protesterade. Först handlade denna debatt om Slussen men ganska snart kom det att handla om vänstern i sig, om kulturen i stort. Flertalet röster hade viktiga poänger, framförallt bland Ohlssons kritiker, men även rösterna från andra sidan hade intressanta saker att säga om detta. Mycket handlade om makt. Har kulturarbetarna som skrev under kulturslussförslaget någon makt? I sådana fall, var det bra eller dåligt?

Det gick inte, jag kunde i alla fall inte, reda ut alla turer kring detta. I alla fall inte så pass att jag kunde formulera någon substantiell egen åsikt i frågan. Det har att göra med att jag tillhör ett skikt av kulturarbetare som i likhet med Ohlsson får sägas vara autodidakta, snarare än akademiska. Jag är i likhet med Ohlsson både hyllad och respekterad, men i sakfrågor har ingen av oss riktigt språket eller verktygen för att tas på fullt allvar. Det är inget konstigt med det, inte ens något fel. Experter är experter och lekmän är lekmän.

Jag är lekman. Allt jag gör utgår från, eller snarare landar i, egna erfarenheter. Jag tänker en tanke, för ett resonemang, och sedan applicerar jag min persona på denna i stället för att forska och researcha fram empiri. För jag kan inte det, eller rättare, försöker jag är det någon annan som hade gjort det bättre som läxar upp mig för det. Mitt namn får helt enkelt stå som garant för att det är uppriktigt menat och därför trovärdigt. Så ser krönikörens avtal med läsaren ut. Jag försöker kompensera detta genom att vara lite mer saklig, och jag passar mig noga för att vara fördomsfull, för att inte bli som exempelvis Marcus Birro. Det är svårt, men det går, så länge jag tänker lite extra på det innan jag fläker ut mig och mina åsikter i det offentliga rummet.

 

Ibland tycker jag dock att man inte ser skogen för träden. När jag läste Ohlssons replik i onsdagens DN tänkte jag särskilt på det.

 

Hans problem är att han är omodern: Han representerar ingen. Alltså verkligen ingen: inte vänstern, inte högern, knappt ens sig själv.

 

När jag säger att det är hans problem så menar jag verkligen hans problem, inte att det är där han gör fel eller så. Men det är så omodernt att folk vet inte vad de ska göra, alla har glömt, han blir beskylld för att ANDRA annekterar hans åsikter, men det har ju inte med honom att göra, egentligen. Frågan är vad man ska säga om det.

 

Han står ensam mitt i det här. Som individualist. Men det ordets värdeladdning har flyttats från att en gång i forntiden i Sverige varit något bra till att bli i bästa fall liberalt till i värsta fall högerextremistiskt, till och med satanistiskt. Men det fanns en tid när det stod för punk, i alla fall postpunk, och anarki. Det vill säga när det kunde betyda att man förde ett lätt överdrivet (dvs: man skämtade i stället för att hänvisa till undersökningar och statistik) kulturresonemang som kritiserade de rådande kulturkonventionerna men man var fortfarande en som höll på med kultur och ingen tvivlade på just det i alla fall. Man hade rätt att vara autodidakt och att forma sina egna åsikter och synpunkter INOM rörelsen. Om man nu stod ut med att kalla det en rörelse. Men det fanns hela rörelser som inte var socialdemokratiska men som ändå inte förespråkade självmordsbombningar eller totalitära stater på den tiden. Tro det eller ej.

 

Som det är nu är man antingen sosse eller möjligen vänsterpartist ELLER extremist. Och samma åt andra hållet. Nyanserna är helt bortglömda och försvunna. Det är så tråkigt och sorgligt.

Det kommer att fortsätta blåsa kring Bengt Ohlssons huvud. Och han (och jag) kommer stå där och inte fatta vad det är folk inte fattar. För att vi är autodidakta och resonabla men ändå anser vi att våra röster kan vara värda att lyssna på. Inte akademiker, inte extremister. Helt omoderna.

 

Ja, nu finns den här lilla sötnosen i en bokhandel nära alla. Jag vet
inte vad jag ska säga om det mer än att det förstås är roligt. Och att
jag hållit på med den i flera år, men att det som tog längst tid var
att hitta det absolut fulaste sättet att lägga upp det på, eftersom
det är fula tankar och fula känslor som sipprar igenom diktjagen.
Boken innehåller inga skiljetecken, varje rad inleds med versal, som
när man skrev något för första gången iWord 95, typ, och inte visste
hur man ändrade inställningarna. Detta är ett helt medvetet estetiskt
val. Jag säger inte det för att försvara mig, eller förklara något,
bara att jag tycker det är intressant detta  att det kan ta så lång
tid att komma fram till något så enkelt. Dessutom är detta inte heller
helt konsekvent genomfört, och då blir det ännu fulare, liksom korkat
och svekfullt. Är det helt obegripligt?

Recensionsdag är 26/1 och när detta skrivs är det alltså ungefär en
vecka kvar. Jag darrar som en elektrisk ål i en aladåb. Svinnervös, är
jag, men jag förstår inte varför. Det är väl som med skivor, försöker
jag intala mig själv, eller i alla fall som de tidigare böckerna, men
det är det inte. Och jag känner mig dum. Å andra sidan ska väl den där
spänningen finnas precis just nu, innan något man gjort blir
allmängods. Det kändes så inför Anarkist, men inte lika starkt. Och då
hoppas jag att det bara är i mig, liksom. Att jag helt enkelt blir mer
och mer nervös. Att jag inte slängt ut Era svin på en alldeles för
tunn is. Eller hur jag nu ska säga. Poeten saknar ord att beskriva.
Antingen har jag väl  sagt allt som gick att säga, och det är ju grymt
i såna fall. Eller så finns det väl inget att säga. Det är värre, det.

Eftersom julen handlar om inte bara konsumtion och Jesu födelse, inte ens om vad det nu var för hednisk högtid man firade innan Di Kristne kom och snodde åt sig den som moderater, utan dessutom nostalgi, så ger jag Er det i julklapp: ett stycke, två stycken, livemusik från fordom, när jag sjöng på Bomullsklubben, Södra bar i Stockholm. Det var 2010 och månaden var mars, och det var första gången jag sjöng med jazzmusiker och första gången jag på allvar hängde med Conny och Pontus. Det var, som en mätt och halvnaken på fyllan i en TV alldeles för nära Dig brukar säga, en magisk kväll. Den innehöll till och med några Old Friends-sekvenser, som om Ni vet något om gamla Bear Quartet-singlar säkert kan dechiffrera. Men jag går inte in på det nu. Nu spisar Vi två gamla örhängen på förtan medan vi stjälper i oss första litern julkaffe för att orka igenom den här julen lika fint som de tidigare, när Vi var yngre.

God jul Gals & Pals

Ragnar – live på Bomullsklubben

Don Quixote – Live på Bomullsklubben

 

Live 1/3 2010 Bomullsklubben, Södra bar, Stockholm.

Piano (kapellmästare): Fredrik Hermansson
Bas: Martin Höper
Trummor: Moussa Fadera

Inspelning: Joel Modin

Trött på skägg? Ja, det är fan jag med, men nu är det som det är med det. Jag har lite bestämt att jag ser ut på det här idiotiska sättet. Men man behöver ju inte kolla på mig bara för det. Man kan kolla på Sanna Bråding i stället.

Förresten, jag vill passa på att säga något om Anarkist, och hur den blivit mottagen: Det är så roligt. Det är så överväldigande. Man blir matt när man tänket på’et. Matt av glädje. Inte kan väl jag? Men herre, inte ska väl, inte kan ni väl mena? Glad, generad. Den sortens känslor. Som en mormor  när man kommer ihåg hennes födelsedag.

Höstturnén har börjat. Detta skrivs på hotellrum, morgonen efter premiären i Sundsvall. Det känns också grymme bra. De som spelar med mig på den här hösten är: Cristian, Kalle och Jonas – som vanligt och tack gode gud! Dessutom Körar Magnus Ekelund och spelar tamburiner och grejer. Och så förstås Petter Granberg på gitarr och piano. Det funkar fantastiskt bra. Vi kör gamla hits och nya örhängen. Joel, geniet, kör ljudet som vanligt.

Lite off det här inlägget. Inga nyheter, inget exklusivt. Men som Alfons Åbergs farmor säger, typ: man kan väl inte ha julafton all the time?

 

Rock For Life

Matti

Anarkist är både en bok och ett album, sammantvinnade till en enda röd tråd. Boken är 100 sidor lång och innehåller ett urval texter som Matti publicerat på olika håll under de senaste femton åren; som blogginlägg, i dagspress, i fanzines, etcetera. Albumet innehåller elva helt nyskrivna låtar och är hans sjätte i eget namn. Boken är Mattis femte efter fyra diktsamlingar.

Beställ skivan redan nu och få den hem i brevlådan före alla andra: www.tegpublishing.se/releases/anarkist

Samma dag som skivan släpps (21 september) är det releasefest på Strand i Stockholm.

/Teg Publishing